Ljudet av dova dunsar fyllde luften för ett kort slag när Dimitrij lugnt bromsade för en landning. Hon vände vant vingarna framåt och fyllde membranet mellan de långa fingrarna med luft. De utsträckta tassarna tog mark, och hon skuttade ett steg framåt innan hon fångat upp rörelsen helt. Vingarna vek sig snabbt längs med hennes sidor när hon sträckte på nacken och såg sig omkring. Runtom henne reste sig sten och klippor. Bergens rötter sträckte sig långt och bildade en starkt kuperad övergång mot Eriinaris karga landskap. Träd stod i klungor, klädda i snö och frost. Här och var stack ensliga buskar upp ur den vitklädda marken. Luften var kylig, och vinden skonsamt mild.
     Dimitrij hade lämnat reviret i dalen för bara några timmar sedan. Den sträcka som till fots tog dagar att bestiga tog inte ens hälften så lång tid för den som slapp klättra över branta bergväggar och klämma sig genom slingrande fåror mellan klipporna. Det var sällan hon lämnade reviret någon längre stund, och hon tyckte inte om att bege sig så långt ifrån flocken, men under den tid som passerat sedan de anlänt i dalen hade de varit isolerade från omvärlden. Det kunde hända mycket på ett par månader, och efter de rykten som nått bergen behövde de veta mer. Det var de vanliga ryktena; flockar som rörde på sig, hörsägen om strider och krig. Berättelser om större grupper av vargar som dök upp och försvann. Byten som sades vara större än vanligt eller helt sakna färg. Vargar som sett andar, eller sade sig ha sett änglar. Vargar som sade sig känna någon, som kände någon, som hade hört att en annan blivit tagen av den beryktade Björnen. Inget ovanligt. Det som fångat hennes uppmärksamhet bland alla lösryckta historier var beskrivningar av en mystisk sjukdom som tycktes sprida sig genom landet. Första gången Dimitrij hörde något om det – från ett ungt gråblod med tydliga silannidrag – hade hon avfärdat det som en av många historier som vuxit fram ur osäkerhet och dunkelt ljus. Berättelser och rykten hade en förmåga att växa och förändras för var gång de återberättades, särskilt när situationen som orsakat dem varit pressad. Den bevingade hanen hade berättat om hur han flytt undan en varg som han varit övertygad om varit död. Ett lik. Efter att ha hört samma historia, eller snarare väldigt snarlika berättelser från flera olika främlingar under de senaste månaderna så hade oron i hennes bröst väckts. När flera källor viskade om samma saker var det svårt att avfärda det.
     Döda som gick igen, var vad de berättade om. Vargar som insjuknat, som slutat bete sig normalt och som avlidit, endast för att lika snabbt återvända till livet där de sedan anfallit även sina nära. Hon var allt för bekant med fenomenet. Det var inte säkert att sjukdomen hade något med vampyrerna att göra över huvud taget, men risken, hur liten den än kunde tänkas vara, var inte obefintlig. Visst hade hon hört berättelser om andra varelser som passade in på historiernas beskrivningar, men även en liten risk att sjukdomen och de lik främlingarna berättat om gällde Nattens barn var något hon inte kunde ignorera. Oron över risken var vad som fick henne att återvända ut över bergen runtom reviret. Hon behövde finna fler vargar, höra fler historier för att pussla ihop den information hon kunde få. Flocken behövde veta vad som hände utanför dalens gränser. Hon tog själv på sig det uppdraget, då hon med sina vingars hjälp kunde täcka betydligt större yta än någon till fots i det branta, ogästvänliga berglandskapet. Och de var för få för att hon skulle vilja sända några utanför dalen en längre tid. Åtminstone inte än.
     En främlings sinne var vad som fått Dimitrij att landa. Hon hade känt närvaron en stund, och hade valt att söka kontakt. Vem det än var, vad främlingen än kunde tänkas ha att berätta, så kunde det bidra med ytterligare bitar till bilden av helheten om hon hade tur. Det var med makliga steg hon satte av upp för en närliggande, kantig kulle i hopp om att kunna se ägaren till det främmande sinnet därifrån.
 
[Utspelar sig precis på gränsen mellan de nordvästra Bergen och Eriinari c: ]

Den svarta månvargs tiken gick med stora steg över den karga snötäckta marken, de gyllene bruna ögonen granskade de karga frost vita landskapet och bergen som nu syntes framför henne, Hennes långa svarta lugg dansade i takt med vinden och hennes mån tatuering hade inte sin glöd nu, den glödde när månen var framme men nu var den som vilken tatuering som helst.

Hon hade lämnat Nordanskogen tillsammans med sin son Banrai, men sedan vid Numoori slätten hade de gått åt skilda vägar då han ville gå sina egna väg. Visst ville hon ha honom med sig men han är snart vuxen och han hade pratat om att gå med i ny flock sedan deras gamla hade lösts upp. Själv har hon tänkt vandra runt, kanske bosätta sig om hon finner en flock som ville ta emot henne.

Hon är dock orolig för sina barn, Deimos, Banrai och Akaitsuki. Vart hennes dotter hade tagit vägen visste hon inte, det är därför hon vandrade runt i Numoori, för att hitta svar på vart dottern är. Hennes båda söner har sina egna liv men det här ryktet om en mystiskt sjukdom som sprider sig genom landet oroade henne, hon är nervös att det skulle drabbas hennes barn. Hon klipper lite med öronen och stannar till och drar några djupa andetag, visst är hon orolig, det är ju hennes modersinstinkt men hon kände på sig och bad att hennes barn skulle vara okej och klara sig bra.

Hon hade även hört talas om dessa vargar som sades dricka blod från andra vargar, vampyrer kallades det och bara att vargar som drack andras vargars blod fick hennes mage att vända på sig. Hon känner avsmak och ruskar på huvudet, levande döda, Hur är det möjligt?

Hon börjar gå igen, försjunken i sina egna tankar att hon inte märker gestalten på kullen. Tassarna för kroppen framåt, vart visste hon inte men någonstans skulle hon hamna.

Främlingens mörka skepnad var inte svår att upptäcka i det vitklädda landskapet. En svart varg. Dimitrij vädrade i luften för att fånga den andras doft. Tik. Yngre än henne själv. Främlingen stannade upp, men tycktes inte ha lagt märke till Dimitrij när den fortsatte framåt igen. Dimitrij stod kvar ett ögonblick innan hon i makligt tempo travade ner från kullen och närmre främlingen.
     ”Ursäkta mig”, sade hon med tillräckligt tydlig stämma för att höras över avståndet. Hon grimaserade på insidan, men visade inget utåt. Anletet förblev lugnt, ögonen klara. Hon behövde göra det här. ”Ursäkta, jag vill bara ställa en fråga.”

[Jisses, ber om ursäkt för min seghet.]

Off: Eftersom att det här rollspelet har varit väldigt långsamt från början, från båda våda sidor, och då det nu stått still i ytterligare 3 månader så tänker jag se det som avslutat för nu. Om du vill fortsätta så säg till, annars är det här nu avslutat.

[Avslutat]