Midnattstimme [p]

En tung utandning, imma virvlade sig runt den vita nosen. Det var med utdragna lugna rörelser som den vita hanen rörde sig framåt. Inandning, kylan fyllde lungorna. Han var på väg mot lövskogen, för att röra sig vidare in mot landet. Ett leende låg stilla på de bleka läpparna. Han hade ett uppdrag.
Kylan smekte hans kinder och försökte leta sig in genom fällen, men inget kom igenom hans tjocka underull. Det var dags för den här världen att se på något nytt. Han skulle regera, de skulle regera. Två bröder skulle tillsammans skapa Numooris nästa storhetstid. Inga flockar, inga regler, inga hinder. Bara makt och ära. Leendet växte sig till ett rått flin och det ila lätt i tänderna då han andades in mellan dem. Ett hest skratt lämnade hans kropp och han slängde lätt med huvudet. Ruskade om hela kroppen och flåsade upphetsat. Han var vild. Vissa kanske skulle säga galen. Storhetsvansinnig. Han valde att kalla det driven. Tungan smet ut mellan de blanka tandraderna och fuktade hans vita nos. Svansen slog några slag bakom honom och reste sig sedan i en båge över hans rygg. En doft hade nått den känsliga nosen. Det blixtrade om en turkosa blicken. Ja, det var tid.
"Ett första möte, vid midnattstimme. Bra för själ, bra för sinne.."
Hade han börjat rimma nu också? Han höjde nosen mot den stjärnbeströdda himlen och lät ett hest ylande eka ut genom skogen.

[Eir]

Med en gäspning sträckte den vita tiken på sin kropp. Ett tunt moln lämnade hennes mun och hon såg sig trött omkring. Dagen hade varit påfrestande för henne. Eir var inte säker på hur många timmar hon spenderat med att följa renen, men fler än vad hon egentligen hade önskat. Men hon kunde åtminstone somna med vetskapen att hon inte skulle behöva jaga än på ett par dagar.
    Hon snurrade ett fåtal varv i den mjuka mossan och lade sig tillrätta. En suck lämnade henne. Hon tänkte välkomna sömnen med öppna armar. Ögonlocken föll långsamt ner och hennes andhämtning blev långsammare och djupare. Endast sekunder senare rycktes hon våldsamt ur sin insomning. Med alert blick och kroppen på helspänn vred hon på huvudet fram och tillbaka. Vem det än var som ylat kunde hon inte se dem. Öronen klippte på hennes huvud i jakt på fler ljud men även dem förrådde henne. Hade inte vinden varit till hennes nackdel hade hon säkert kunna känna doften av främlingen utan problem.

Ingenting hände på en stund men långsamt började en doft av främmande hane smyga sig in i hennes nos. Tyst förbannade hon vindens riktning och sin egen oförmåga att trots det lägga märke till honom tidigare. Hon hade helst av allt blivit lämnad ifred för att sova men han hade garanterat redan känt doften av henne och närmade sig av den anledningen. Hennes tvåfärgade blick stirrade in i mörkret och snart kunde hon se en vit skepnad närma sig. Vaksamt satte hon sig upp och inväntade honom.

På lätt, mjuk tass rörde han sig över skogens frostiga mossa. Den kyliga luften fyllde lungorna och han andades ut med frustanden. Sjok av imma dansade runt hans vita nos. Med ett lätt hopp tog hans sig över en frusen bäck. Där under lagret av is hördes vattnet porla. Men han lade knappt märke till det, ljudet överröstades av de ljud som ständigt kom ifrån honom. Honan han vädrat kom allt närmre och ett leende letade sig fram på de bleka läpparna. Han visste ännu inte vad han skulle tro om denne främling, men han var på gång nu. Sen han gjorde sin entré i sitt gamla hemland hade haft ett mål, och mötet med sin bror hade bara förstärkt de planerna. Nu visste han att det var genomförbart. Han visste att han skulle klara av det, att de skulle klara det tillsammans.De skulle skapa kaos och anarki. Balans och frid. Frihet. Han kände hur det kittlade av spänning på insidan då han tänkte på det.
Så såg han henne. En stor blåvit hona med udda ögonpar. Hon satte invid ett av de stora barrträden och såg på honom. Han log allt bredare och blottade den vita tandraden samtidigt som ögonen blixtrade till av livsglöd.
"Godafton"
Han talade med en lugn dov röst. Flinet låg kvar på läpparna.