I ögonvrån såg Midas hur ledaren vandrade iväg. Hans ylande dog ut och han sänkte huvudet. Öronen klippte till på huvudet samtidigt som han hörde Saturn ropa. Huvudet vändes snabbt åt flockbroderns håll och han övervägde att hjälpa Saturn istället för att ta chansen att tala med ledaren. Men å andra sidan fanns Glacial till Saturns förfogande... Midas tog sitt beslut och begav sig av efter ledaren istället, det kändes nästan som det viktigaste just nu.
Tramptass hade inte hunnit speciellt långt under den stunden som Midas funderade över sitt val.
"Tramptass, ledare", ropade han och travade snabbt ikapp den brunpälsade ledaren. "Jag skulle gärna vilja tala med er", förklarade han sedan och sänkte huvudet en aning. "Går det bra?"
Han hoppades att ledaren hade tid för stunden, för Midas ville verkligen ha sagt det som han hade på hjärtat. Klargöra vissa saker, och fråga om andra. Allt handlade egentligen om att han, som son till den de jagade, ville göra bra ifrån sig. Att han ville göra rätt för sig.

[ Tramptass. En aning PP, säg till om nåt är galet^^ ]

"Tramptass, ledare" En röst bakom honom väckte ledaren ur hans tankar. Han vände sig sakta om och såg på den bevingade vargen som hade sprungit fram till honom. Så lik Malvado - men ändå så olik.

"Javisst, Midas. Det går bra." Mumlade Tass lite frånvarande, han hade haft svårt att släppa tankarna om Malvado och flocken. Men Tass harklade sig och skingrade tankarna då han förstod att det verkade vara något viktigt den unge hanen hade på hjärtat. På sätt och vis var han lite nyfiken över vad det kunde vara. Men han hade sina misstankar, han var trots allt son till en förrädare - han undrade säkert vad ledaren ansåg om det. 


"Nåväl, slå dig ner och berätta nu." Fortsatte han sedan och nickade emot marken framför sig.

Han blev nästan förvånad när hanen bad honom att slå sig ner och berätta. Midas gjorde som ledaren sa och lät rumpan falla till marken.
"Jo, jag ville bara klargöra några saker med er...", började han, osäker på sin formulering. Han ville vara ärlig, säga vad som faktiskt hade upptagit hans tankar den senaste tiden, men han visste inte exakt hur han skulle få det ur sig. "För det första vill jag tacka för min plats här. Sedan... Jag vet vad min far har gjort, men jag är inte han", han höll blicken stadigt tag på Tramptass, vägrade vika undan. Inte heller ville han visa skam, han vägrade skämmas för sin faders handlingar! De hade ingenting med han att göra, och Midas ville bara kunna glömma att Malvado någonsin varit hans fader överhuvudtaget. "Jag vill bara att ni ska veta att min lojalitet inte ligger hos min far, utan hos er. Och jag hoppas kunna skapa mig ett eget namn här", fortsatte han.

Det kom egentligen inte som en överraskning för Tramptass att Midas valde att komma till honom och berätta var hans lojalitet låg. Den bruna hanen hade nästan väntat sig det - men ändå var det med en klump i magen han satte sig ner och lyssnade på den unga hanen. De hade inte många likheter till utseendet, men om Tass slöt ögonen kändes det nästan som att det var Malvado som satt framför honom. Den gamle betans sinne var måhända mer trasigt och bittert, men de delade samma glöd och skärpa. Trots alla ambivalenta och stundtals nästan paranoida tankar ledaren hade haft om sina flockmedlemmar den senaste tiden så kände han ingen tvivel när han hörde Midas ord. Tass var säker på att den unge hanen talade sanning. Det var inte bara för att han kunde känna det i hans sinne - utan också för att han kände igen sig i hanens situation och kunde förstå hans frustration. Tass mötte den svarta hanens blick och lyssnade till hans ord utan att avbryta.

"Blod är inte alltid tjockare än vatten." Tass blick var outgrundlig och han rörde sig knappt där han satt mittemot den unga hanen. Blod betydde ingenting. "Devils är din familj nu. Det finns inte plats för andra relationer. Glöm bort livet som var innan. Det som hände då har betydelse nu." Malvado var inte Midas far. Malphas, Ceres och Pandora var inte Tramptass barn. Zuleika var aldrig hans dotter. Bara blodet knöt dem samman, det betydde ingenting. Ingenting. 

"Det är bra att du talade med mig om det här idag, Midas. Jag värdesätter det högt. Du kan gå nu." Han nickade mot den svarta hanen och reste sig upp. Malvado var aldrig hans vän. Malvado var ensam. Inte ens hans son stod på hans sida. En tår föll ner för kinden och Tass vände hastigt bort blicken. Fan Malvado.

Blod är inte alltid tjockare än vatten, hörde Midas den äldre hanen säga, och så rätt han hade om det. Malvado hade förlorat privilegiet att kallas fader, och för Midas betydde hade inte längre någonting. Inte mer än att han var en förrädare som skulle jagas.
När Tramptass uttryckte sin tacksamhet nickade Midas kort, själv tacksam över ledarens svar.
"Tack", svarade han med en kort bugning, innan han vände sig om och började gå tillbaka mot resten av flocken. Han hoppades att ledaren skulle förstå att han var att lita på, han tänkte inte gå samma väg i livet som han far gjort. Han var bättre än det, stoltare, och inte minst förstod han vad lojalitet faktiskt innebar. Hans far verkade sedan länge glömt bort dess betydelse.

3]Avslutat ]