Svansen stod spänd i en båge med tippen dinglandes en bit ovan hanens ryggslut. Nosen höjd ovan manken och den silvergrå blicken svepte fokuserat över terrängen framför tassarna.
Det skulle finna en flock på området men mer information än så hade det inte blivit delgiven. Malphas hade blivit ombedd, tillsammans med en av de nyaste rekryterna, Huyana, att scouta territoriet. Om de stötte på någon främling som påstod sig vara från en flock från trakten så skulle de föra denne till Damon med ens. Malphas hade ryckt på skuldrorna och gett sig av utan några invändningar.

Hanen vände blicken till den mindre tiken vid hans sida. Tungan smet ut och fuktade nosen. Du, sa han lågt. Du ser inte mycket ut för världen. Liten och tunn. Skulle du kunna skydda dig själv om vi blev anfallna? Han höjde frågande på ögonbrynen, märkbart o-imponerad.

[Huyana]

Hon hade inte haft några invändningar när hon blivit ihop parad med den bruna hanen. Han hade ett väldigt intressant utseende med sin grå man och kraftiga benstomme. Huyana hade travat med honom utan invändningar, höll sig lagom mycket till vänster om honom och såg ut över slätten. Deras jobb var enkelt men terrängen var tråkig och avslöjade inte mycket. Hon önskade att flocken kunde röra sig till ett område med mer skog. Nog för att marken var perfekt för henne att träna sin magi på, men det var ingenting som var riktigt viktigt för henne.

När hanen, Malphas hette han visst, talade till henne vände hon sin tvåfärgade blick mot honom och flinade. Hon vände tillbaka blicken till slätten innan hon svarade honom.
"Små damer kan oftast mer än man tror." sa hon med ett flin och sneglade på Malphas "Jag ser inte fram emot att skada någon men jag kan i alla fall försvara mig om det skulle behövas." hon tystnade och granskade honom i ögonvrån "Jag behöver väl egentligen inte fråga om du kan försvara dig själv... Men vad har du för magi... er." Hon var medveten om att många vargar i Numoori inte hade några magier alls, men hon skulle inte bli förvånad om denna varg hade det, han såg liksom ut att behärska någon kraftig magi... kanske jord han också?

Han fnös ljudligt till hennes första uttalande. Inte för att han var den som misstrodde honor, då han själv vuxit upp med två starka individer av könet, men det var något med hennes attityd och hela varelse som fick honom att tröttna med ens.
Metall, sa han stumt och lät blicken svepa ut över terrängen på nytt. Om han bara... ignorerade henne så kanske hon skulle gå sin väg. I vilket fall som helst så skulle han klara av uppdraget endast med sin egen styrka till befogenhet.
Han ökade takten på stegen i hopp om att han skulle kunna bredda distansen mellan dem båda.

[Mulphs är en sån dålig korv]

Hon hade valt att ignorera hans fnysning, även om den faktiskt hade gjort henne lätt irriterad... hon hoppades att han bara hade en dålig dag. Han svarade med det kortaste svaret hon hade kunnat tänka sig och magin förvånade henne inte det minsta, den passade honom.
Irritationen över honom steg ytterligare när han ökade takten. Hon var mindre än honom men tänkte inte klaga, dem hade trots allt fått order om att göra det här tillsammans och hon tänkte göra som Damon sagt åt henne.
"Du är inte så pratsam av dig va?" sa hon och såg upp på honom med höjda ögonbryn. 

[Hahaha, vilken typ!! xD vet nån som kommer bli bra tjurig om han fortsätter xD]

Korrekt.
Malphas sänkte blicken något för att syna honan genom sin ögonvrå. Den silvergrå blicken mötte den tvefärgade. Han höll den för en kort stund, betraktade den, för att sedan rikta den framåt igen. En gång i tiden kunde jag ta reda på allt om en individ bara genom att se in i deras medvetande. Han fnös. Om individen i fråga inte hade något slags skydd, det vill säga. Han tystnade, inväntade de frågor som han antagit att honan velat ställa honom, men när hon förblev tyst så fortsatte han. När man har en sådan kraft så finns det egentligen ingen mening till att yttra sig med faktiska fysiska ord.
Hannen tystnade igen och ökade takten ytterligare.

Nu pratade han minsann! Vilken typ! Fick han prata om sig själv verkade han ha mycket att säga. Bara för att ställa honom lite på kant bet hon tillbaka alla frågor som kom och han fortsatte prata, fast hon inte längre såg på honom. Tyvärr var stäppen inte ett tillräckligt intressant område för att hon skulle kunna sluta prata.
"Ändå använder du termen: En gång i tiden. Då får du det att låta som att du inte längre kan." sa hon och såg på honom "Det kan ju faktiskt vara bra att lära sig konversera då." hon undrade om han skulle bli irriterad över det hon sa och kunde inte hindra ett litet flin från att rycka i mungipan.
Han var en sån korv att han faktiskt fick skylla sig själv.

Han gav henne en hastig, mörk blick. Fanns det något han inte kunde hantera så var det när andra skulle käfta emot och försöka vara fyndiga. Han fnös övertydligt, rakt i tikens ansikte, och vände sedan tillbaka blicken.
Passa din nos, muttrade han fram.

Hon fnissade. Upprörd blev han i alla fall. Hon ville räcka ut tungan mot honom men misstänkte att han skulle bli lite för förbannad då, och hon gillade trots att formen på sin nos. Istället svepte hon med blicken över stäppen... Snart borde dem väll kunna vända tillbaka? Hon ville inte umgås med en sån knöl som Malphas längre än hon var tvungen. En suck undslapp henne och hon såg tillbaka åt det hållet flocken höll till, även om dem inte syntes. Hon ville fråga om dem kunde vända tillbaka, samtidigt som hon inte ville visa vad hon tänkte vilket fick henne att fundera på om Malphas lyssnade på hennes tankar nu eller om han faktiskt inte kunde längre... skulle ju vara spännande att veta... om han inte vart en sån knöl.

Käkmusklerna spände under skinnet när hörde hur dova fnissningar lämnade honan. Hade det inte varit för att dom båda stod under samma flock så skulle han inte tvekat en sekund med att slå käften om hennes hals och tvinga ner henne med ansiktet först i marken. Tvingat henne att tugga sten. Då kanske hon skulle sluta prata eller åtminstone fokusera på något mer värt än att irritera honom.
En kort men varnande morrning klev ur hans strupe samtidigt som han vände sig om, tog ett tvärt steg framför honan för att bryta hennes framfart med sin mycket större kroppshydda, och mötte den tvåfärgade blicken. Malphas sa inget, utan lät tystnaden och sin stålgrå blick tala för sig själv. Hans svans stod som en pinne, stel och utan någon antydan till rörelse. Nu fick det vara nog, han tänkte inte spendera mer tid i sällskap av tiken.

Kroppen sattes i rörelse med steg som förde honom tillbaka längst det stråk som de nyss vandrat på.

När han skar av hennes väg stannade hon och mötte trotsigt hans grå blick. Till skillnad från hans svans var hennes inte höjd, inte lika mycket i alla fall, men den var spänd bakom henne. Hon visste att i en strid skulle han troligen slå henne, även om hon hade jorden på sin sida hade hon aldrig använt den för att slåss, och hon var inte sugen på det heller.

När han rörde på sig vred hon på huvudet, såg efter honom och fnös ljudligt. Tur att flocken var stor nog för att hon skulle slippa umgås för mycket med knölen som försvann tillbaka mot flocken. För att inte se ut som att hon blivit lämnad fortsatte Huyana i trav för att fortsätta kolla området själv. Hon kunde minsann klara av det!

(Ska vi säga avslutat här?)