Hanen rörde sig inte som vargar brukade. Istället tog han små skutt på stället, som nästan inte förflyttade honom någonstans, likt en ung hjort. Varför eller när han hade börjat göra så istället för att trava normalt, som alla andra, kunde varken han eller någon annan svara på. Hur? För att hans gång var en avspegling av hans känslor. För att han nästan alltid var sprudlande glad.
Det här var dock ingenting han själv reflekterade över. Faktum var att han inte reflekterade över särskilt mycket - han bara var. Existerade. Levde. Hur man nu ville kalla det. Han levde för att se världen och när den väl var sedd, ja, då visste han inte vad som komma skulle. Då var det liksom över. Fast han skulle inte sörja det. Då skulle han känna sig färdig, trodde han, färdig med sitt upptäckande som förhoppningsvis pågått i många år. 
Han var inte anmärkningsvärt gammal och mycket ung till sinnet, sjutton år rent fysiskt men betydligt valpigare mentalt. Han saknade inte sin familj särskilt mycket. Naturligtvis fanns det gånger då han tänkte på dem, och funderade över dem, men de hade skiljts åt som vänner och han visste att de hade det bra. Så han behövde inte grubbla särskilt mycket på dem.

Den unga vargens tankegångar - som rörde sig kring inget speciellt - avbröts vid ljudet av en gren som knäcktes någonstans i närheten, ackompanjerat av en svag lukt av artfrände. En varg.
Han log för sig själv och satte fart.

[Temari]

Temari hade vandrat ett bra tag nu, och han visste inte riktigt vart han var på väg. Hans ben tycktes bara föra honom över marken, men hans hjärna kunde inte riktigt koppla vart de vill föra honom. Han var en varg utan hem, utan familj och utan mål. Han visste inte var hans syster höll hus, och visste inte helt säkert om han ville möta henne. Han visste inte om han skulle klara av att se henne i ögonen efter allting. Han tvivlade på att hon fortfarande var arg, han trodde inte att hon hade någonting otalt med honom. Men faktum var att Temari skämdes över allting han gjort, hur han hade behandlat henne, även om det var en livstid sedan.

Så, det var med ett relativt tung sinne som han fortsatte sin färd genom slätten. Dofterna av vargar hängde i luften, men en speciellt tycktes starkare än de andra. Kanske var det någon som inte var så långt borta? Temari var inte överförtjust över att möta någon för tillfället, han kände sig alltför dyster i sitt sinne för det. Men kanske skulle ett möte få honom att tänka på annat, om än så bara för en liten stund? Det kanske var precis vad han behövde.

Han suckade tungt och öronen vinklades bakåt en aning. Han böjde ner huvudet under axelhöjd och vände riktning mot den främling han känt doften av.

Den sandgula ungvargen avbröt sina skuttanden tvärt när en svart gestalt skymtade längre fram, samtidigt som doften av varg ökade i intensitet. Så fick han fart under tassarna igen efter det korta avbrottet och formligen flög fram de sista metrarna, tills han kunde se främlingen tydligt.
Det var en svart varg, med vita markeringar kring ögonen och på frambenen. Han var lite förbryllad över markeringarnas form, men valde att ignorera det för stunden och istället le stort mot främlingen för att visa sig vänligt inställd. Han lät svansen gunga mjukt bakom sig.
"Hallå där, främling! Var hälsad!" utbrast han glatt. 

Nu, så här på lite kortare avstånd, kunde han också notera att främlingens ögon var intensivt orangea till färgen. Ingen i hans familj hade ögon i särskilt starka färger, mörkbrunt till nötbrunt. Förutom hans syster. Som hade klarblå ögon, som himlen en molnfri dag. Men inte ens hans syster hade så här intensiva ögon, och ingen som han hade mött heller. Därför betraktade han främlingen med muntert intresse och inväntade dennes svar.

När en främling uppenbarade sig inför hans synfält höjde Temari på huvudet. Öronen spetsades och svansen rörde en aning på sig bakom honom. Den viftade dock inte, det hade den nog inte gjort på väldigt länge. När främlingen hade kommit närmre talade denne, och Temari förvånades lite över den glada karaktären i rösten.
"God dag", svarade Temari, en aning matt. Nu då? Skulle han fråga någonting mer? Han hade nog aldrig varit speciellt bra på det här med kallprat, och han visste inte riktigt vad han skulle göra nu.
"Mitt namn är Temari", presenterade han sig sedan, i brist på någonting annat att komma med. Det var i och för sig artigt att presentera sig när man mötte främlingar, och Temari var trots allt ingen oartig hane.

Främlingen presenterade sig själv som Temari. Chytrois ögon riktigt lyste av glädje, som de alltid gjorde när någon bröt den långa tystnad som han länge vandrat i. Inte för att det var särskilt tyst. Han brukade nynna på gamla sånger från barndomen när han vandrade. Han var sällan speciellt sorgsen.
"Chytroi", svarade han entusiastiskt. "Tillåt mig att fråga: vad är det för märkliga vita tecken ni bär? Ni behöver förstås inte svara om ni anser att det är en olämplig fråga."
Det var alltid bäst att ursäkta sig när man ställde en ganska privat fråga, det visste till och med den glade unghanen. Ingen visste vad som kunde ske annars. Det berodde helt på vem han talade med. Han hade dock aldrig mött någon som rentav attackerat honom med annat än ord. Riktigt otrevliga individer hade han förstås stött på.
Men han hade aldrig sett någon som bar sådana tecken och markeringar på kroppen som denne Temari gjorde. Det var mycket besynnerligt. Vad hade de för funktion? Var de bara till som prydnader, eller tjänade de ett riktigt syfte?
Det var frågor som endast den andre kunde besvara.

Temari log lite när hanen presenterade sig. Chytroi. Det var ett namn likt ingenting annat han hört tidigare. Relativt intressant faktiskt, när allt kom omkring. Leendet växte sig bredare när hanen, Chytroi, frågade om de tecken han bar på kroppen. Hade den här hanen aldrig tidigare hört talas om Månvargar, tro? Han skakade sedan avfärdande på huvudet.
"Ingen fara", försäkrade han honom. Faktum var att Temari inte hade några svårigheter att tala om sitt ursprung.
"Det är måntatueringar", svarade han därför. Han lät sedan tatueringarna börja lysa, men bara för en kort sekund, innan de åter blev matta och utan glans. "De hänger ihop med min kraft, månenergi. Vi samlar kraft och styrka från Månen. Och så länge vi använder vår kraft för goda syften, belönas vi med Månans kraft och dessa tatueringar", fortsatte han. Kanske hade denna hanen som sagt aldrig stött på en Månvarg tidigare. Temari fann det inte helt otroligt, om än han blev aningen irriterad över att deras historia tycktes gå allt mer förlorad.

Han lyssnade intresserat på Temaris förklaring till den fråga som gäckat honom sedan han först fick syn på denne. Ögonen blev runda när måntatueringarna började lysa. Det lät väldigt häftigt, det som Temari berättade. Han hade aldrig hört talas om månvargar förut. Det var liksom inget som kom på tal, eftersom ingen i familjen hade Månens kraft och de inte heller hade samröre med någon som hade det. Det var roligt med nya erfarenheter. Han var djupt fascinerad, speciellt av markeringarna som för ett ögonblick börjat glöda likt månens bleka glans på himlen.
"Vad häftigt", sa han andlöst. "Vad är det som får tatueringarna att lysa? Är det ni som gör det?"
Han hoppades att Temari inte tolkade hans nyfikenhet som påflugenhet eller tog illa vid sig av hans frågor, ofta ställda innan han hann tänka på vad han sa. Han var bara en liten ungvarg, som betraktade världen omkring sig med vitt uppspärrade ögon och av vetgirighet utkastade frågor. Han skulle växa upp snart, det hade han bestämt, men inte för fort. Inte förrän han hade fått reda på det han ville veta. Inte förrän han visste vad som fick måntatueringar att lysa.

Temari nickade lugnt. Jo, nog allt var det han som gjorde det. Han var fortfarande förvånad över den förvåning som Chytroi visade, och det blev mer och mer tydligt att den här hanen aldrig hade mött någon Månvarg tidigare. Det verkade till och med som att han inte ens visste någonting om de alls.
"Ja, det är jag som gör det", svarade han med ett lätt leende. "Men på natten, när månen lyser, så behöver jag inte ens anstränga mig. Månenskenet får dem att lysa", fortsatte han. Sedan lade han huvudet smått på sned och såg på den unga hanen. "Säg mig, Chytroi, är Månvargar någonting som är helt nytt för er?" frågade han sedan nyfiket, fortfarande fascinerad över hur Månvargarnas existens kunde helt gått förbi en individ på detta sättet.

Chytroi lyssnade med spetsade öron när Temari berättade om sina tatueringar. Han kunde inte låta bli att avundas honom dem. Det lät helt fantastiskt. 
"Nej, det är något som gått mig helt förbi", svarade han på den andres fråga. "Så, nu när ni har varit vänlig nog att svara på mina frågor - skulle ni ha något emot att svara på en till?"
Han lät svansen öka på takten en aning och ögonen riktigt strålade av entusiasm. Chytroi hade nog aldrig varit sorgsen, på riktigt sorgsen. Visst kunde han bli nedstämd för ett slag, men aldrig att han gick omkring och var gråtfärdig. Ibland kunde hans livsglädje gå folk på nerverna. Fast det var inte hans fel. För han kunde inte rå för det.
"Nämligen vad som fört er hit, till Numoorislätten. Själv drivs jag endast av min lust att se världen innan jag dör. Det är förhoppningsvis långt kvar till dess, så jag kommer nog att få se väldigt mycket", fortsatte han muntert, utan att inse att han hade travat in på ett sidospår. "Men, åter till min fråga. Vad har ni för ärende här?"

Temari tog hanens nyfikenhet med ro, även om han aldrig förr upplevt någon som var så här mycket nyfiken.
"Fråga på", svarade han lättsamt och roat. Han kände sig nästan lite glad över faktiskt kunna svara på dessa frågor, att vara grunden till hanens entusiasm över ämnet. Till Temaris förvåning handlade dock inte nästa fråga om Månvargarna, utan om vad han gjorde här på slätten.
"Jag har sett det mesta av Numoori redan...  Nu hoppas jag på att finna min syster i Ötamon, så det är dit jag är på väg", svarade han sedan. Ja, han hoppades verkligen att hon var där. Och var hon inte det så hade Temari slut på ställen att leta efter. Han skulle i och för sig kunna ta sig några av flockarna, och fråga runt efter henne där, men han drog sig för att behöva beblanda sig med landets flockar.

Chytroi nickade instämmande åt hanens ord. Han var på väg till Ötamon, och sökte efter sin syster. Chytrois tankar vandrade iväg till den egna systern, som han lämnat kvar när han gav sig iväg. Han undrade var hon höll hus just nu. Kanske hade hon också lämnat lyan, kanske var hon kvar.
"Att säga att jag har sett Numoori vore väl en ganska grov överdrift. Faktum är att jag bara har vandrat över den här slätten, men jag är på väg dit mina tassar för mig. Jag hoppas att de ska kunna föra mig över hela detta land!" avslutade han högtidligt. Han ämnade inte slå sig ner någonstans om det inte var under mycket speciella omständigheter, då han drevs av sin nyfikenhet som var bränslet i hans kropp. När han hade sett allting som gick att se, då kunde han dö. Men som sagt, det var lång tid kvar tills han hade sett allt det och då skulle han vara gammal och grå. Förhoppningsvis. Man kunde ju aldrig veta vad livet hittade på för en.
"Jag hoppas ni finner er syster i Ötamon", sa han sedan.