Den lilla valpen rörde sig lugnt genom skogen. Hon hade lämnat lyan för ett tag för att se sig om. Vanligen vara hon på inget vis äventyrlig, och det var inte med en avsikt att göra sattyg som hon gav sig iväg. Hon var blott nyfiken på omvärlden. Det var med lugna steg som de fluffiga mångfärgade tassarna rörde sig framåt. Överallt fanns det så mycket att se på. Skogen gnistrade av färger och hela tiden lossade det löv från trädkronorna som dalade ner genom luften. Med ett busigt litet fnitter studsade hon upp och fångade ett av löven i munnen. Något hon genast fick ångra då det klibbade fast sig i gommen på henne. Det var med omständliga tungrörelser som hon slutligen fick bort det och blev av med den obehagliga känsla som det framkallat. För ett ögonblick så den lille lite bister ut samtidigt som hon smackade och slickade sig om munnen. Men snart kom det annat i hennes väg som distraherade henne från nederlaget. En fjäril fladdrade förbi henne, lika orange som skogen och hon satte genast fart efter den. Inte för att som så många andra vargar försöka fånga den utan bara för att få se den lite längre. Få beundra de svarta markeringarna och det mjuka flygsättet. Och för att få se vart den var på väg. Ibland önskade hon att hon också fötts med vingar, och likt Sirius kunna sväva bland molnen en dag. Men samtidigt var hon ganska nöjd med sitt liv på marken. Det fanns så oändligt mycket att upptäcka här nere också! De muntra funderingarna hade distraherat henne från sin jakt på fjärilen och den hade plötsligt fladdrat iväg. Så hon fortsatte genom skogen för att finna mer att upptäcka.
Slutligen kom hon fram till en mindre flod som lugnt strömmade fram genom skogen. Hon stannade att dricka och blev sedan fäst över sin spegelbild i vattnet. Där satt hon och såg på den ett tag, de blå ögonen, den krulliga pälsen och de - om hon fick säga det själv - mycket tjusiga hornen. Och de glada färgerna som passade så bra till denna skog! Hon log. Det var här hon hörde hemma!
Där satt hon ett tag, snart gled uppmärksamheten bort från spegelbilden och till omgivningen runtom henne. Hon såg på grenarna som vajade i vinden, på löven som flöt fram på flodens yta. Lekfullt plaskade hon lite med ena tassen i vattnet med förhoppningen att kunna fånga ett löv, men misslyckades fatalt. Ringarna som bildades på vattnet förde bara löven längre bort ifrån henne. Ögonbrynen rynkades och tungan slank ut mellan tänderna då hon försökte igen. Men sedan kom hon på en roligare idé! Snabbt reste hon sig och tog några studsande språng iväg från floden. Med en mycket glad uppsyn - hon var fruktansvärt nöjd med sig själv - plockade hon upp några löv med munnen och sprang tillbaka till floden. Med ett finurligt leende spottade hon ut löven över vattnet och såg nöjt på då de flöt iväg. Snart sprang hon tillbaka, denna gång för att hämta några kvistar. Även de flöt iväg med de svara strömmarna. Ett litet skratt lämnade henne och hon fortsatte att roa sig på samma vis.


[Pan!]