[Ensaminlägg. Vänligen svara inte. Utspelar sig på sensommar/hösten 2015.]


”... och så är det viktigt att tänka på hur dig placerar dig, att du är stadig i kroppen och i huvudet. Förstår du?”
     Varya var hukad parallellt med marken. Benen var brett isär men hon flyttade runt tassarna lite för att känna efter balansen. Fokuseringen formade hennes lena ansiktsuttryck.
     ”Försök lägga vikten i mitten.” Otålig försökte hon följa moderns instruktioner. Så mycket hade sagts, och hon hade glömt hälften. Efter vad som kändes som timmar av träning hade allt bara klumpat ihop sig till en massa i hennes huvud.
     ”Och så glömmer du inte bort att andas.” Abrupt och häftigt stönade hon innan hon sjunk ihop på marken. En min som visade både förskräckelse och frustration syntes i dotterns bleka anlete.
     ”Jag kan inteeeeeeee”, beklagade hon sig med den mest dramatiska ton hon kunde. Blue såg på henne med en blick som tydligt inte var imponerad över hennes beteende. Deras två blå ögon låstes vid varandra. ”Kan jag inte bara få prova på riktigt istället? Alltså, det är ju helt jättedumt att försöka lära sig på ingenting. Typ en buske vore bättre till och med bättre..... Eller Kyrian.” Ett busigt leende fick henne att skina upp, väldigt hängiven över sin idé. Blue skakade avfärdade på huvudet. Ett vagt, roat leende skymtade på de skära läpparna.
     ”Men snälla mammaaaaaa, något litet bara, yttepytte-”
     ”Varya.” Avbröt Blue tyst, men bestämt. Varya lade öronen platta bakåt, kröp ihop något och såg med sin allra mest bedjande blick på henne. Albinon suckade lågt och såg bort från sin dotter.
     ”Snäääääääällaaaaaaaa”, gnydde hon med gäll ton. ”Du kan få visa hur man gör bara, snällasnällasnälla.” Blue gjorde sitt bästa för att upprätthålla sitt beslut, men klarade inte länge. Ett varmt, något uppgivet leende bröt genom den bestämda fasaden.
     ”Okejdå”, gav hon upp. ”Men du får spåra.” Blue såg på dottern med höjda ögonbryn. Varya skruvade lite på sig med låga stön, innan hon tillslut gick med på kompromissen.

     ”I walked across an empty land, I knew the pathway like the back of my hand.”
     Sången var låg, nästan bara hörbar för henne, för att inte störa dottern som ledde vägen medan nosen sjönk och steg i höjd för varje steg. Då och då stannade de upp för att hon tappade spåret, eller för att lyssna. Blue hade fått lova att inte lägga sig i, eller försökt styra vägen, vilket hon försökt många gånger i smyg med alla valparna, för att hjälpa dem. Det var väldigt uppskattat vissa gånger, och mindre andra. Varya hade aldrig gillat att få hjälp. Det hade alltid varit ”klarar mig själv!” med henne, till skillnad från hennes syster, Vit.
     ”I felt the earth beneath my feet. Sat by the river and it made me complete.”
     Det var en bekant visa för valparna, då hon sjungit den för dem sedan deras födelse. Det var en melodi som hennes mamma hade lärt henne när hon och hennes syskon var små, samma sång som Blue först lärt sin första kull, samma sång som nu Varya, Vit och Valkyrian växt upp med. Det gick inte att se bort från de smärtsamma känslorna de framkallade, men hon hoppades att den i framtiden skulle ha andra känslor fäst i den för dem.
     ”Sssshhhh”, avbröt Varya henne plötsligt med ett hetsigt väsande och stannade upp mitt i ett steg. Blue följde hennes exempel. Öronen stod upprätt på hennes hjässa medan hon blickade ut över den låga vegetationen. Dämpat prasslande kunde höras sporadiskt.
     Varya intog den anfallande position hon lärt sig tidigare. Hon såg stadig och redo ut. Fastän dottern inte verkat se det själv så hade mycket av lärdomen fäst sig. Blue log nöjt.
     Utan förvarning sköt sig dottern iväg som en projektil över några låga buskage. Ett förfärat skrik tjöt då haren såg hennes skepnad flyga över honom. Med rörelser så snabba att det knappt gick att uppfatta satte bytet på flykt. Varya gjorde allt i sin makt för att vända efter den, men hennes reflexer och smidighet gick inte att jämföra med harens. Plötsligt utan minsta tecken försvann Varya ur hennes synfält för att sedan dyka upp på ett annat. Det var alltid lika häpnadsväckande att se hennes teleportation i verkan. Det var viktigt att vara välplanerad med sina drag, speciellt när man ägde sådana krafter som hon. Varya var väldigt kvicktänkt, det hade Blue alltid tyckt. Det fanns en förmåga för problemlösning och strategi, och tillsammans med hennes oerhörda snabba tankesätt var det en ultimat kombination på många sätt.
     Återigen försvann dottern och dök upp på en annan plats. Jakten var kort, men när Varya hoppade på haren och slog käkarna och tassarna på den hade de kommit en längre bit in i skogen. Stolt höjde Varya huvudet och ett glädjetjut lämnade henne.
     ”Såg du mamma! Såg du! Jag bara swoooosh, wooosh.” Hela vägen tillbaka till henne ropade hon över hur fantastiskt det varit. Blue kunde inte annat än hålla med. Det var en teknik som hon inte kunnat lära, men som krävde precision. Det var dock betydligt lättare med en harmlös gnagare än ett hovdjur – de var dödliga, och krävde allt mer styrka och taktik än en byte av den storleken.
     ”Jag ska ta hem till Kyrian och Vit och visa vad jag fångade! Och Hector med. Han kommer bara ’woooowwww vad duktig du äär’ och jag ba ’jag veeeet’.” Varya skrattade förtjust över sin fångst. De båda började gå tillbaka, alldeles för upptagen av sin konversation för att lägga märke till den cendréfärgade vargen som långsamt närmade sig dem från deras flanksida.

     ”Mamma.” Blue stannade upp och såg på sin dotter. Hennes ansiktsuttryck var stelt och osäkert, blicken var stint fäst ut i dunklet emellan de grova trädstammarna. Blue följde hennes blick och möttes av åsynen av den blond, liten varg. Dess ögon drog till sig allt uppmärksamhet med deras blåa färg. Blue kände sig genast orolig. Det vred sig i hennes mage till en knut. Med långa kliv steg hon fram och lämnade Varya beskyddad bakom henne. Den rosa nosen vibrerade febrilt när hon sökte efter dess, och eventuellt andras, doft. Men allt hon kunde känna av främlingen var en vag doft av viol och jord. En lugnande lukt.
     ”Jag inte här för att skada.” Orden som lämnade den lilla vargtiken bröt på ett sätt Blue inte alls kunde identifiera. Det var vackert, men främmande. Ett likgiltigt uttryck som inte alls passade albinon drog över hennes anlete. Hon svarade inte, bara väntade. Vad ville hon? Försiktigt, ljudlöst, nästan som om hon svävade tog hon sig några meter närmare.
     ”Jag vill hjälpa, vita.” Minen förändrades och blev oförstående.
     ”Vad menar du?” Rösten var dämpad, men inte rädd eller fientlig. Cendrétiken log ett vackert leende och tog några långa steg närmare.
     ”Stanna”, varnade Blue. Genast lydde varghonan. Hon hade egentligen ingenting att hota med, varken styrkan att slåss i en närstrid eller en kraft att använda sig av. Varya stod kvar bakom henne, försiktigt och diskret kikade hon fram på den ljusa honan.
     ”Stannar”, konstaterade honan kort. ”Mitt namn är Aingeal. Och jag kan ser moln av mörker kring din hjärta. Låt mig hjälpa. Jag kan lätta hjärta.” Blue såg på henne med en total förvirring. Vad menade hon? Vad försökte hon säga? Aingeal tog ett steg närmare, och Blue lät henne.
     ”Låt mig...” Hennes röst var bara en svag viskning med vinden. Något träffade henne rakt i hjärtat, och hon kände sig lättad. En värmande glädje omsvepte henne. Och hon kände en frihet. Äntligen.

Äntligen.