Honan nosade nyfiket runt löven. De stora öronen rörde på sig ständigt i sökandet efter mat. Det kurrade otåligt i magen när hon rätade på magen för att se om det fanns någon varelse i närheten. Nej, det enda den vita blicken kunde se var löven som färgade marken. Honan fortsatte.
  Hastigt stannade Björk när en bekant lukt rörde vid hennes nos. Mat. Gnagare. Genast fokuserade hon på lukten, och endast lukten. Lät hennes nos leda henne till det hon var ute efter. Björk var tvungen att hindra henne själv från att börja trava mot maten. Hennes huvud bad henne att vara tålmodig medan magen puttade på henne bakifrån. Hon spände skinnet på nosryggen en aning så att små blodtörstiga rynkor bildades. Snart skulle den vita blicken gömmas bakom blod. 
  Ännu en gång stannade Björk. Hon sjönk närmare marken. De små ljuden av tassar som sprang omkring bland löven i lövhögen var ytterst svaga, men inte ohörbara för Björks stora öron. Hon slickade sig girigt på nosen innan hon vågade sig lite närmare. Därefter väntade hon i flera minuter i hopp om att gnagaren skulle komma till henne när den letade efter mat, men snart kunde hon inte vänta längre. Tålamodet tog slut och hon hoppade smidigt högt upp i luften bara för att snabbt landa på gnagaren. Ett litet knack kunde kännas under hennes tassar innan hon hastigt tog tag i gnagaren och klättrade upp i närmsta träd.

(Privat med Naberius)

En nogrann tunga rengjorde de nerfläckade framtassarna. Trots att såren och blåsorna redan var läkta sedan senast ville han ändå hålla dem rena. Utan päls var det desstuom svårare att skydda huden, så att hålla dem rena var ibland det bästa han kunde göra.
Intill honom låg en ungt klövdjur som mött sin död i hans käftar. Jakten hade varit lyckad på så sätt, och med en full mage låg han på sidan och putsade de sargade tassarna. 
Han skulle aldrig riktigt upphöra fascineras av hur ärrvävnaden förvandlade tassarna till en ganska makaber syn. Pälslösa och rosa, sargade av läkta brännskador. 
Han fortsatte putsa, långsamma drag över hud och päls.
Något på avstånd fick honom att spetsa öronen ytterligare. Han var alltid på alerten, men vissa gånger mindre än andra. Exakt vad han hört visste han inte, men det lät inte längre. 
Han vädrade genom den stillsamma skogsbrisen. Utöver sitt egna byte hade han svårt att avgöra några andra dofter. 
Kroppen kurade ihop något. Redo. Om det skulle behövas så kunde han vara på tassarna på ett par ögonblick.

Björk svalde gnagaren i stora tuggor. Snabbt gick det. Men hon var inte nöjd än. Honan blev ännu girigare när hon kände lukten av ett fällt byte. Törstig på blod slickade hon sig runt munnen innan hon hoppade ned från trädet bara för att landa tyst på marken och dra iväg i en tyst galopp mot lukten. 
  Det dröjde inte länge förrän hon kunde se bytet, tillsammans med dess mördare. En varg som likt henne var mörk i pälsen. Hon tittade uttryckslöst på hanen innan hon tog några utmanade steg framåt. Trots honans neutrala uttryck var det något hotande i hennes blick. Knappast något personlig och knappast något som hon själv la märket till. Men den svårtolkade blicken var något opålitligt och svår att tolka.

Samma stund en främling uppenbarade sig var hanen på tassarna. 
Ögonen glödde vitt när de granskade den som anlänt. Det var inte helt svårt att gissa sig till vad den - honan om hans nos inte sade fel - ville. 
Han svarade på hennes utmaning med ett demonstrativt steg frammåt. Svansen var höjd och ögonen smala. 
Ett bara dovt morrande steg ur strupen, så att man precis kunde ana det. 
Han visste inte varför världen var emot honom. Nästan varje gång han mötte andra så var de på krigsstigen så fort som de lagt ögonen på honom. Spelade ingen roll vad han gjorde eller vad han sade, men något i honom manade fram olycka och bråde vart han än gick. 
Man kunde se de vita tänder som skymtade fram mellan läpparna. Det var inte ett vanligt leende, utan ett blottande som förde med sig en rynkad nos och bara aningen ljudligare morrning. 
Han skyddade bytet snett med kroppen, men stod fortfarande redo mot honan för att försvara sig. En tydlig markering även om det fanns betydligt bättre stridspossitioner.

Ett bekant ljud lämnade främlingens strupe. Dess uttryck förändrades till något mer fientligt. Det var hårt och kallt. Men Björk varken frös eller kände smärtan. Istället lät hon de vita klorna komma ut från det skyddande skinnet. Visserligen var hon blind när det gällde andra varelsers känslor, men inte för fara. Hon var inte dum. Snarare tvärtom. Överintelligent. 
  Honans päls ställde sig upp och fick hennes lilla figur att se större ut innan små pälsbitar lös upp i ett varnade mönster. Mönstret försvann lika snabbt som det kommit upp, men visades flera gånger om. För att förtydliga ljusets budskap bildade mönstret ett dödskalle liknande mönster på hennes panna.

Vad än honan gjorde så gillade naberius det inte. 
Ett kattlikt fräsande skvättes fram mellan gapande käftar, och på tassarna började klorna vagt glöda. 
"Försvinn." väste han. 
Pälsen längst ryggraden och svansen reste sig, burrades upp, och likt honan fick honom att se större ut. 
Han önskade ingen strid. han skulle dock inte backa från en. Om honan nu sökte stryk utan anledning så fick hon leva med att bli bemött som en idiot.
Hans kropp skylde fortfarande bytet så gott det gick. Blicken, glödande och vit, hölls stadigt på tiken. Den flackade ingenstans. 

[Kort x'D]

Björk stod tyst och granskade hanen. Var det värt det? Hon övervägde det. Hon skulle inte vinna, det visste hon. Det var enkelt att se. Hanens kroppsbyggnad var stor jämfört med hennes lilla, magra. 
  Styrka hade hon inte, men tålamod hade hon. Pälsen slutade blinka och hon slappnade av innan hon satte sig ned på marken och tittade på hanen med en lugn min. Hon kunde vänta. Hon kunde vänta riktigt länge.

Naberius kände ett stygn av tillfredställelse när honan gav sig, och som svar lade sig hans ragg något.
Sneglade granskades honan under en misstänksam blick. Han lite knappast på att det var så enkelt som det verkade. Det var säkert ett trick eller så planerade hon något.
Naberius backade utan att blicken lämnade tiken,  klev över bytet baklänges och kurade sig halvt ihop bakom det. Fortfarande utan att se bort greppade han bytet över nacken med starka käkar och började dra det bort från platsen. Inte helt olikt  en väldig katt släpade han bytet och i marken lämnades vaga spår av mosat gräs och uppriven jord där han pressat ner sina tassar för extra styrka.

Besviket såg hon hur hanen drog bort bytet. Hon suckade tyst för sig själv.
  "Girigt." Sa hon högt och tittade på hanen med hennes vita,uttryckslösa blick. 

(Kort)

(Tvångsavslutat, Björk ger upp och går)