Björk galopperade tyst fram över det lövklädda marken. De färgade löven flög omkring henne och gömde hennes lilla kropp. Dock var den svarta pälsen en stark kontrast mot den färgglada omgivningen, så trots att hon var svår att höra så var det inte svårt att upptäcka henne. 
  Hon stannade till för att andas. De varma andetagen kom ur henne som små,vita moln medan den vita blicken utforskade omgivningen. 
  Höstskogen. Hon hade ett vagt minne av att ha varit här när hon var liten, ett vagt minne av hennes mammas trygghet och värme. Björk saknade henne än. Hon stängde munnen och vände blicken framåt innan hon började vandra genom skogen, skogen där det alltid var höst. 
  Honan gick underligt lugnt omkring i skogen, för att vara en hona som just smitit från den flock hon älskade. Det var inget personligt, att hon smet. Det var i alla fall det hon trodde. Det var inte allt som oftast som hennes bristande kunskaper i umgänge ställde till det för henne, och detta var ett prima exempel på det. Utan att ha sagt till Valeria, hennes andra halva, hade hon färdats till Höstskogen. Att säga att honan varit rastlös hade kanske varit en överskattning men uttråkad hade hon varit. Det hade varit tyst i flocken och det kändes som om de aldrig fick något... gjort. Björk suckade. Kanske hade den ensamma tiden på flykt gjort henne mer vild, mer... otålig. Upptagen med att resonera över livet gick hon rakt in i ett träd. Chockad stannade hon och kunde inte göra något annat än att stirra fascinerat på trädet som hade överraskat henne med dess existens. 

(Privat med Aurora)

Hmpf. Sorkar. Sorkar. De var sorkar hela bunten. Sorkar och maskar När hon hade blivit störst skulle hon äta dem. Då skulle de inte ignorera henne!
   Aurora spatserade upprört fram igenom Höstskogens färgglada värld. Löven rörde på sig under de små tassarna men lät inte. Hon vägde helt enkelt inte nog. Med mankhöjd på knappt tjugo centimeter var valpen knappast en imponerande syn, annat än den starka utstrålningen.
   Som vanligt hade hon försökt att ta befäl över sina syskon. På daglig basis ansåg hon att deras lekar inte var roliga nog och försökte omdiregera syskonskaran. Ibland fungerade det, ibland inte. Med båda faktumet att hon var yngst i kullen och dessutom minst så var det svårt att få den respekt hon ville ha. De andra kunde brotta ner varandra, men hon låg alltid i underläge. Inte för att det hindrade henne från att försöka, såklart.
   Idag var en av dagarna då någon annan hade tagit befälet. Surt hade Aurora lämnat lyan, och då mamma varit ute och jagat hade hon beslutat sig för att gå på upptäcksfärd. Vanligtvis föredrog Sraosha att valparna höll sig nära lyan. Med tio valpar var det svårt att direkt upptäcka om någon sprang iväg. En liten fnysning lämnade Aurora. Ha! Som om något skulle kunna skada henne. Hon var inte rädd för fjärilar. Kullen hade aldrig mött andra vargar och tanken på onda rasfränder var främmande.
   Men så slets hon ur sina tankar av ett dovt ljud. Hon stannade till, med ena tassen vaket lyft i luften. Måste undersökas! Utan tankar på fara satte hon den knubbiga kroppen i rullning. De runda öronen stod alert upp på valpens huvud när hon smög närmare för att undersöka saken. Efter att ha plöjt igenom en liten buske stannade Aurora upp. Något tagen av sin upptäckt satte hon sig ner med en liten duns. Framför henne tornade sig en mörk varg upp. Trots att vargen i fråga kanske inte heller var så stor, så var Aurora pytteliten i jämförelse. Hjässan nådde knappt upp till en närliggande ormbunke, och ändå sträckte sig inte växten mer än trettio centimeter ovan mark.
   Valpen stannade kvar i sin sittande position. Helt ovan vid hur man skulle bemöta främlingar såg hon upp mot den främmande varghonan.
   "Du", sa hon med ett konstaterade tonfall. Det fanns inget hån, ingen nyfikenhet i rösten. Det var ren fakta. "Du stirrar på ett träd. Du vet det va?" Whoa! En annan varg. Hon såg konstig ut. Inte alls som mamma, eller något syskon för den delen. Med stora, nyfikna ögon betraktade Aurora den svarta honan.

"Du." Björk klippte med öronen men förmådde inte att slita blicken från stammen, fortfarande i chock.  
  "Du stirrar på ett träd. Du vet det va?" Björk vände blicken mot den som talade. Blicken var tom och man fick ett intryck av att Björk inte fungerade... normalt, så att säga. Som om hon inte pratade samma språk eller tänkte likadant som andra individer. Kanske var det hennes pupillösa ögon som fick henne att se inhuman ut. 
  "Nej." Sa hon, hennes röst mjuk men knappast vänlig dock inte fientlig. "Jag är inte medveten om vad objektet framför mig är, eller varför den står där. Har aldrig sett ett sånt kallat träd förut trots att jag kan se. Hm..." Hennes röst var allvarlig och orden uttalades snabbt. Dock var det något i hennes röst som lät sarkastisk, men den var svår att tyda. 
  "Vem är du?" Frågade Björk.

Det pirrade till av spänning i den lilla valpens mage när den stora honan tittade på henne. Snart svarade hon, med allvarsam röst och snabba ord. Ett flertal löv hade satt sig i Auroras lockiga svans. Det rasslade när hon hasade sig framåt, så diskret som det gick när man var ung och ganska klumpig. Öronen hade fallit lite från sin spända position.
   "Jaha?" Aurora höjde på ögonbrynen för att maskera den svaga osäkerheten hon kände. Någon inom henne kände på sig att honan inte riktigt menade vad hon sa. Mamma gjorde så ibland när hon blev trött på dem - sa något men menade något annat. Sar- Aurora sökte efter ordet. Sarka- Något sådant hette det. Sarka-slisk? Ungefär. Den isfärgade blicken fästes i honans ögon. De var vita, helt utan pupill. Åh! Återigen blev de runda öronen spetsade. En till som bara hade färg men ingen svart plupp!
   "Vem är du?"
   "Jag heter Aurora", svarade hon och lyfte stolt på hakan. "Vem är du?"

  "Jag heter Aurora." Björk nickade åt honan, som att bekräfta att hon hade hört henne. "Vem är du?" 
  "Björk." Sa honan torrt innan hon närmade sig Aurora. Björk nosade nyfiket i luften för att kunna lägga den andras lukt på minnet. 
  Hon tittade, granskade, valpen och följde dess kropp med blicken. Aurora matchade med Höstskogen, hennes färgglada färg matchade med löven som låg på marken. Till skillnad från Björks, som bara var svart och vit. De två individerna var inte lika alls. Aurora såg ytterst oskyldig ut jämfört med Björk som hade blod under hennes tassar. Förmodligen för att Aurora var en valp och hade knappast börjat döda. Skulle hon någonsin göra det? Björk la huvudet på sned vid tanken. Skulle nog inte varit helt fel att kidnappa valpen för att träna upp henne i Occultos, men Björk visste inte hur Shady skulle reagera så hon lät det va. 
  "Var har du din flock?" Frågade Björk.

"Björk." Aurora la huvudet på sned och plutade ut med underläppen medan hon bedömde namnet. Björk. Var inte det ett träd? Björk hade just gått in i ett träd. Vad lustigt. Ett träd hade gått in i ett annat träd! Hon önskade att ett syskon varit där så hon hade kunnat förklara den lustiga händelsen, men det var bara den andra honan där. Samtidigt som tankarna for igenom Auroras skalle närmade sig Björk. Valpen rätade på huvudet och drog in underläppen igen. Blicken hölls krampaktigt fäst vid Björks ögon. Björk studerade henne och Aurora rätade på ryggen. Hon fick medge att hon tyckte om sin egen fäll. Färgerna tilltalade henne, precis som mors. Det något själviska tankesättet störde henne inte. Det var ingen sjuk beundran för sig själv, bara ett tryggt lugn över att hon såg bra ut enligt egna mått.
   "Var har du din flock?" Aurora rynkade på den lilla nosen. Vadå flock? Hon hade ingen flock heller. Mamma brukade säga att de var hennes flock med ungar, men det var nog inte riktigt vad Björk menade. Aurora hade ändå ingen flock med ungar, så svaret var nog nej i båda fallen.
   "Jag har ingen flock", svarade hon. "Jag bor med mamma och mina syskon." Hon himlade med ögonen vid de sistnämnda. Nio syskon var verkligen som en liten flock. Men förutom dem så levde de ensamma.

"Jag har ingen flock." Björk vinklade de stora ögonen framåt. "Jag bor med mamma och mina syskon." Fortsatte Aurora. Björk visste att en ensam vargmamma med barn att ta hand om var ett väldigt osäkert läge. Honan hade själv varit med om det. Varje gång Clematis, hennes mamma, hade behövt lämna Björk och hennes syskon så var det vid jakt. Väntan, kylan, var alltid outhärdlig. Det spelade ingen roll ifall det var mitt på dan, på sommaren eller vintern, om det tog fem minuter eller 5 timmar. Väntan var alltid det läskigaste Björk visste. För Björk hade varit väl medveten om att hennes mamma inte var odödlig och att om Clematis skulle dö så skulle de fortsätta vänta tills de dog, ovetandes om det. Men något medlidande för valpen framför henne hade hon inget och den tomma, vita blicken gav ingen tröst.
  "Borde du inte gå tillbaka till din familj?" Frågade Björk.

"Va? Nej, varför då?" Orden flödade ur valpens mun i en strid ström efter den andra honans fråga. Gå tillbaka hem, varför då? I sinom tid, absolut, men just nu var hon ute och undersökte. Varför skulle hon vilja gå tillbaka nu? Syskonen höll säkert fortfarande på med någon av sina lekar. Aurora skakade häftigt på huvudet som för att markera de tidigare orden.
   "Jag har annat för mig, upptäcker du vet.", förklarade hon och nickade eftertänksamt. "De klarar sig utan mig en liten stund." Ganska snart la Aurora huvudet på sned.
   "Har du en flock som saknar dig?"

Björks ögon vidgades åt valpens ord. Inte gå hem? Varför det? Var det inte där alla valpar ville vara? Björk kom ihåg att hon ville ha ett hem när hon var valp, det ville hon än. Trots att hon gått med i Occultos så kände det inte som hennes hem. Något saknades. Kanske var det Clematis. 
  "Har du en flock som saknar dig?" Björk la huvudet på sned och tänkte efter medan hon fortfarande hade hennes vita blick på Aurora. 
  "Hm..." Sa Björk samtidigt som hon tänkte efter. Saknade de henne? Det var det få som gjorde. Det var inte så att hon brydde sig om det. Det var ju knappast som om hon brukade sakna individer. Men dessa var trots allt hennes flock, hennes första flock som gillade hennes existens, mer eller mindre. Hon trodde i alla fall de gillade henne. Begreppet "gilla" var svårt för henne att förstå. Björk antog dock att de inte hatade henne. De hade inte försökt döda henne... än. 
  "Jag antar det." Sa Björk och rätade på huvudet. "Om du vill upptäcka något så borde du bege dig mot Solstäppen, den östra delen. Där finner du ett träd vid namn tårarnas träd. Din mamma vet säkert vad det är." Sa Björk innan hon vände sig om, tog sats och galopperade iväg. Och så började löven flyga igen, innan de la sig tyst bakom henne och snart var hon borta.

"Jag antar det." Aurora följde Björk med blicken när tiken rätade på huvudet. Fortfarande satt valpen ner och gjorde inga ansatser att resa sig upp. Hon kände på sig att samtalet led mot sitt slut. Den långa raddan ord rundade av mötet. Valpen kunde inte stoppa Björk när hon vände om och försvann. Aurora var inte ens säker på att hon ville. Björk var underlig. En fundersam fnysning lämnade valpen innan hon reste sig upp. Syskonen kanske ville leka något kul nu. Det skadade inte att återvända. Hon fuktade nosen och svängde runt. I maklig takt började hon trippa tillbaka mot lyan.