Hon hade lämnat dem bakom sig. Allihop. Dessa patetiska kryp som skulle föreställa hennes familj. Inte så att hon hade tagit livet av dem, nej. Men det hade varit nära många gånger, speciellt sedan hennes krafter vuxit sig starkare och hon hade mer kontroll över dem. Men hon hade inte bevärdigat dem det besvär hon skulle ha med att döda dem. 
De borde tacka henne ifall hon hade bestämt sig för att ta deras liv. Hon betraktade sig själv som något av en frälsare, en kvinnlig Jesus, som kunde rädda dem från deras eländiga liv. 
Hon hade lämnat dem. Bara gått sin väg och inte vänt sig om en enda gång. Hon hade knappt ägnat dem en tanke sedan hon gav sig av.
Vrenen strök runt i det korta, gula gräset och de röda ögonen sökte av omgivningen i jakt på något - vad som helst! - som kunde duga som byte. Någon som bestod av kött och blod och ben. Ben som kunde krasa under hennes tänder, kött som kunde trasas sönder och blod som kunde spruta och färga marken lika röd som hennes ögon.
De långa klorna klickade mot marken, utfällda och redo att slita upp nästa strupe som kom inom hennes synfält. Hon var på väg till Blodbergen, en plats hon aldrig varit på men som hon kände en dragning till, och tog vägen över Azhekaslätten. Dimmorna hon hade passerat för ett par dagar sedan nådde henne inte längre, hon hade gått utanför dess räckvidd och dess vita fingrar kunde inte längre nå henne.
Ingenting nådde henne längre.

[Reserverat till Ethiezthe]

Hur många timmar som hunnit passera, hur många dagar som dragit sig förbi, gick inte att urskilja. Tid var ett begrepp som hade blivit ett töcken, en massa som ständigt ändrade form. Det hade blivit något av de många saker i världen som inte längre verkade ha någon mening. En av många saker som kunde falla i skymundan utan att det verkade spela någon som helst roll. För vad tjänade tid till, när allting man någonsin känt till, det som varit ens värld och trygghet, ryckts ifrån en med sådan grymhet att själen tagit skada? Det var precis så det kändes. Som att själen ryckts ur henne i samma stund som världen rasat samman, i samma stund som allting hon någonsin känt till inte längre fanns kvar. Allt hade tagits ifrån henne. Allt. Sorg, ilska och oförståelse hade kolliderat medan sådan massiv kraft inom henne att det lämnat henne stum. Känslolös. Allting hade hänt så snabbt. Utan förvarning. Hur kunde hon se sina föräldrar i ögonen, bemötas av deras villkorslösa kärlek och tro om att hon kunde klara vad än hon tog sig an, i ena sekunden bara för att i nästa finna dem brutalt mördade i sitt hem. Stanken av blod, ångorna från de öppna såren och värmen som ännu inte hunnit lämna kropparna... Bilden hade bränts fast på hennes hornhinnor. Minnena var så starka att det kändes som att hon upplevde allting om och om igen var gång hon vågade titta tillbaka och tänka på det som skett. Varför? Varför just hon? Varför just hennes föräldrar? Det enda de någonsin gjort var att älska varandra och sina valpar, önska sin familj en stark och ljus framtid. Allting hade varit så självklart. Världen hade varit så liten. De hade varit en familj, de stöttade varandra och älskade varandra precis som en familj ska göra. Så varför hade han dykt upp? Vars kom han ifrån? Det hade inte funnits några spår efter honom, men alla instinkter i hennes tunna kropp sade henne att han var ansvarig för all denna förödelse. Den varghane som mött henne och hennes syskon när de varit ute på jakt. Den hane som fått henne att vilja skydda sina syskon, men samtidigt trycka sig tätt intill marken. En mörk hane, som utan att säga någonting hade lämnat dem där, i gläntan, för att ge sig av. Och ett kort tag senare hade hennes värld raserats. Allting var borta.

Den lilla honan reste sig upp. Hon var mager, med långa ben och här och var kunde smuts fortfarande skymtas i den mörka pälsen. I samma sekund som hon insett vad som hänt, så hade hon gått sönder. Det gick inte att förklara på något annat sätt, men i samma ögonblick som hennes föräldrar tagits ifrån henne hade själen slitits ur hennes kropp och lämnat ett stort, tomt, gapande hål efter sig. Den valp hon en gång varit fanns inte mer. Hon hade dött där i Blodbergen vid sina föräldrar. Det som fanns kvar var kvarlevor som kämpade för att hålla sig vid liv. Rester som hölls samman endast av ett mål, en uppgift. Allt hon hade kvar var detta uppdrag hon givit sig själv. Det var vad som höll henne vid liv, om än detta liv var trasigt och slitet.
Till utseendet kunde hon ha liknats vid vilken annan valp som helst. Om det inte varit för de utstickande detaljer som var resultatet av föräldrarnas släktskap. Ryggraden sköt så högt från manken till svansroten att det pressade skinnet uppåt, och kring hennes mun stack tänder ut här och var. Det högra ögat var mörkt blått, medan det vänstra var ljust gult. Och som ett tecken på att blod från Månvargen flöt i hennes ådror hade hon två måntatueringar, en vid roten på höger öra, och den andra just under vänster bog. Båda tatueringarna såg ut som bitmärken efter en annan, större varg och de sken alltid med ett vitt, behagligt ljus. Ja, hennes utseende var udda, men det var inte i närheten av att spegla det trasiga lilla liv som dolde sig inom den lilla kroppen.
Med lugna steg började hon röra sig framåt. På det vänstra frambenet kunde man skymta ett svart skrapsår. Det var resterna efter ett stort sår hon dragit på sig när hon sprungit från Blodbergen, och råkat ramla från en av klipporna. Benet hade varit svullet, ömt och hon hade inte kunnat använda det ordentligt. Men tack vare en vänlig hane med helande krafter kunde hon nu använda benet utan problem. Det hade chockat henne. Att bemötas av en så vänlig gest från en främmande varg. Vem hade trott att världen kunde vara en så grym, hänsynslös plats, samtidigt som det fanns så vänliga vargar? Det fanns så mycket hon inte förstod. Fanns det en möjlighet att hon skulle kunna lära sig ju äldre hon blev?

Sideris muskler spände sig när nosen skälvde till av den plötsliga lukten av främmande varg. En mycket liten varg, visserligen, en valp om hon inte tog miste. Men ändå. Byte som byte, kunde hon tänka. Hon såg ingen skillnad på barn och vuxna, ålder var bara en siffra. En siffra som ändå skulle suddas ut så snart man dog.
Klorna klapprade mot de spridda småstenarna som låg utströdda här och var på marken när vrenen smög sig närmare valpen. Hon klippte med de långa öronen, ärrade av strid och rasande tänder. Än kunde hon inte se valpen, antingen var gräset för högt eller så befann den sig ännu alltför långt borta. Men det skulle det snart vara ändring på. Sideri tänkte avverka avståndet mellan dem snabbt.
Ett sjukt flin spred sig i hennes ansikte, och fick de röda ögonen att lysa som det blod som snart skulle rinna. Hon log vid tanken på det lilla livet, så hjälplöst, ofrälst. Snart skulle hon frälsa valpen. Hjälpa den på vägen till en bättre värld.
Leendet blottade raderna av glänsande tänder, slipade till en perfekt spets. Sideri tog ett djupt andetag av Azhekaslättens luft, sänkte huvudet och smög vidare medan de magra skuldrorna sköt i höjden.
Strax skymtade hon något grått längre fram, bara små glimtar mellan gula grässtrån. Men blotta åsynen av vargen var tillräckligt för att vrenens saliv skulle börja rinna och hennes ansikte att spricka upp i ännu ett sinnessjukt grin.

Det hade aldrig funnits en plan. Inte till en början iallafall. Instinkterna hade fått ta över, och de hade sagt åt henne att springa. Springa så fort hon kunde så långt därifrån som möjligt. Den plats som en gång varit hennes hem, som varit hela hennes värld fylld av kärlek och värme fram till den där hemska dagen, var förstörd. Besudlad med rent blod från oskyldiga vargar, hennes föräldrar, och den skulle aldrig kunna bli densamma igen. Den plats som varit centrum för att som var underbart med livet var nu en plats som stod för död, förstörelse och sorg. Och hon kunde inte stanna på en sådan plats. Det skulle ha trasat sönder henne ännu mer, inte lämnat någonting efter sig. Om hon tillåtit sig själv att ligga kvar intill föräldrarnas livlösa kroppar, låtit deras blod fläcka hennes päls, skulle hon ha dött där med dem. Det skulle aldrig ha funnits tillräckligt med styrka för att hon skulle ha kunnat resa sig upp igen för att fortsätta sitt liv om hon inte lämnat platsen lika fort som hon gjort. Hon hade lämnat all den där förstörelsen bakom sig. Och det var tyvärr inte det enda som lämnats kvar.
Syskonen hade befunnit sig där på platsen med henne. De hade känt samma oförståelse, sorg, förtvivlan och smärta som hon hade gjort. De hade drabbats av samma tragedi som hon. Ändå hade hon inte stannat upp, inte för en sekund, för att invänta eller tänka på dem. Det gick inte att förklara. Inte i ord. Men det beslut hon tagit i samma stund som hon tvingats acceptera att hennes föräldrar aldrig mer skulle vakna upp, aldrig mer skulle tala till eller se på henne, var ett beslut att hon var tvungen att ge sig av på egen hand. Det som låg framför henne, det enda mål hon hade kvar i livet, var någonting hon var tvungen att nå själv. Exakt varför visste hon inte riktigt själv, men på något sätt var hon säker på att det var bäst så. Syskonen hade skadats lika allvarligt som hon själv, men det hon skulle göra skulle endast ha bringat dem mer skada och sorg. Därför var det viktigt att hon gett sig av. För att överleva. För att ta sig igenom detta. För att nå sitt mål.

Den lilla honan stannade upp, lyfte huvudet och vädrade i vinden. Till en början hade hon bara velat ta sig därifrån. Hon hade valt första bästa riktning och sedan sprungit tills benen inte längre orkat bära henne. Nu var hon tvungen att lista ut hur hon skulle fortsätta sin färd. De nordliga vindarna var det som kändes starkast, men instinkterna talade för att hon borde söka sig österut. Föräldrarna hade aldrig lämnat valparna ensamma, men de hade berättat historier och låtit dem veta att detta land var fullt av andra vargar och djur som alla var unika. Att söka sig österut kändes som det säkraste sättet att finna andra vargar, finna någon som kanske kunde peka henne i rätt riktning. Hon beslöt att kompromissa, och valde att börja vandra i den riktning som kändes som nordöst. Vindarna hade talat om mycket för henne, och hon var väl medveten om att hon inte var ensam ute på denna stora slätt. Det befann sig en annan varg i närheten, alldeles för nära, men hon kände inget som helst intresse för att söka upp denne. Därför valde hon att fortsätta sin färd, medveten om att hon borde vara uppmärksam på sin omgivning, men hoppfull om att inte behöva genomgå ett möte med en annan individ just denna dag.

Det ryckte i den grå nosen när hon utforskade de lukter som vinden bar med sig. Valpens doft var dominant, trängde undan de flesta andra, antagligen eftersom hon befann sig så nära den lilla varelsen. Sideri log lömskt för sig själv, hukade sig och spionerade mot valpen.
Den var inte stor och kunde inte vara gammal, knappast mer än tio år. På sin höjd. En enkel match om hon bestämde sig för att ge sig på den. Den verkade relativt svag, i vilket fall svagare än hon hade väntat sig att en valp i dennes ålder brukade vara. När man var lika gammal som barnet så sprang man omkring och lekte, sköt bekymren ur vägen och jagade fjärilar. Man strök inte omkring ensam mitt ute på en ödslig grässlätt.
Sideri rätade på sig, så att hon syntes över gräset som hon gömt sig i, och leendet dog lika fort som det fötts på hennes läppar. Hon såg till att ha ansiktet nollställt, neutralt, uttryckslöst - ett av hennes favorituttryck, näst efter det lömska grinet som oftast klädde hennes ansikte.
När hon sträckte på sig till sin fulla längd verkade valpen än mindre än förut. Sideri tog ett steg närmare främlingen, drog ett djupt andetag och försäkrade sig om att ingen av hennes tankegångar lös igenom rösten.
"Vad gör du här alldeles ensam, mitt barn?" frågade hon oskyldigt och blinkade med stora ögon. "Har inte dina föräldrar lärt dig att det kan vara farligt? Man vet aldrig vem man kan stöta på, förstår du."

Det var knappt så att hennes långa, tunna ben hann bära henne mer än två meter innan hon lade märket till en rörelse i ögonvrån. Öronen vinklades bakåt och hon stannade upp, vände sig om med lugna, kontrollerade rörelser och valde att vila den tvåfärgade blicken på den äldre vargen som dykt upp. Det var en hona, med mörk päls och intensivt röda ögon. Någonting med ansiktets form, öronens längd och kroppens hållning avvek från den typiska fysiken hos en varg. Men under den korta tid hon hunnit vandra ensam i detta land hade hon lärt sig att det inte fanns något som kunde beskrivas med ordet normal eller vanlig. Utseendet växlade från individ till individ, och hon misstänkte att det säkert fanns olika sorters raser av varje djur. Denna hona kunde liknas vid en varg, men ändå inte. Det var ingenting hon valde att gå djupare inpå, för i grund och botten sade honans utseende ingenting om vem hon var. Den mörka pälsen och de röda ögonen gav sken av att hon var en varelse tillhörande mörker och skuggor, en varelse fylld av illvilja. Detta kunde stämma, men det kunde även vara raka motsatsen. Ethie hade inte studerat sin spegelbild många gånger, men de få tillfällen hon stannat upp för att stirra in i sina egna ögon hade gett henne klarhet i att utseendet kunde visa en helt annan varg än den som dolde sig under ytan. I många andras ögon var hon säkert en lite, försvarslös valp. Deras tankar skulle ha förändrats snabbt om de kunnat ta en titt på den trasiga lilla själ som dolde sig inuti den tunna kroppen. Måhända att hon i åren ännu bara var en valp, hennes kropp växte fortfarande och hon visste inte en femtedel av allt som fanns att veta om världen och alla dess ting. Men hon var långt ifrån lika naiv och utsatt som man först kunde tro.

Ethiezhte studerade honan framför sig med intensiv, intetsägande blick. Det gick inte att avläsa vad hon tänkte på. Öronen var vinklade bakåt, ansiktsuttrycket var kyligt och svansen hängde bakom henne. Hon var allt som en lekfull liten valp i hennes ålder inte skulle vara. I hennes anlete fanns inte det minsta tecken till känslor, och blicken hon studerade den äldre med var intensiv på ett sätt som talade för att hon inte litade på någon bara för att deras tonfall var vänligt. För det var just det hon lagt märket till. Någonting i rösten. Eller var det kanske honans utstrålning? Vad det än var, så kände hon en stark vilja att blotta tänderna och resa raggen. Men istället för att ge vika åt instinkterna, blinkade hon bara lätt emot honan, innan hon släppte henne med blicken för att se ut över slätten de befann sig på. Nästan som att hon ifrågasatte hennes ord och letade efter någonting som kunde vara värt att oroa sig för. När ingenting annat utom den mörka honan fanns att se, valde hon att åter möta hennes röda, till synes oskyldiga blick. Inte ett ljud undslapp henne. En annan orsak att inte jämföra henne med andra valpar av samma ålder. De få gånger hon ansåg det nödvändigt att tala använde hon sig av få ord. Om det var någonting hon lärt sig den hårda vägen, så var det att ord var överskattade. De räckte nästan aldrig till för att beskriva hur känslor faktiskt kändes, hur händelser varit så överväldigande att de förändrat ens liv. Så varför skulle hon slösa energi på att yttra sig när det inte behövdes eller tjänade någonting till?

Sideri behöll det neutrala ansiktsuttrycket och lät svansen svänga lättjefullt bakom sig när hon tog ännu ett steg närmare valpen. Den hade vägrat henne ett svar, och hon var förbryllad. Vad för sorts valp vandrade omkring helt ensam, och svarade med långa blickar istället för en strid ström av hoppande grodor till ord? Ingen valp som hon kände till. Samtidigt kände hon sig lite provocerad. Hon skulle få den att tala.
Hon vinklade öronen lite bakåt för att se ytterligare oskyldig ut, och höjde nacken så att hakan drogs in mot bröstet när hon yttrade nästa ord. Nästan som om hon backade för valpen.
"Vill du inte prata med mig? Tänka sig. Din tystnad säger mer än tusen ord."
Hon gav till en teatralisk suck och följde valpens blick ut över slätten. Den var orörlig, öde, som om hela världen höll andan. Ändå kändes det som om allting skulle falla på ände när som helst. Världen höll andan inför en jättelik utandning som inte skulle bli någon nådig.
"Så ensam", mumlade Sideri för sig själv. Sedan vände hon sig mot valpen igen. "När nöden är som störst är hjälpen som närmast, är det inte så man brukar säga? Nåväl, jag tror inte att det talesättet gäller på Azhekaslätten. Ser du någon just nu, mitt barn? Nej, visst inte. Vi är i ensamhetens våld nu. Och ensamheten kan vara riktigt brutal när den känner för det."

Hur oskyldig den äldre honan än såg ut att vara så var det någonting som verkligen inte stämde. Den hane som varit den första hon stött på ute på denna stora, mörka slätt hade sett ut som någon helt annan form av rovdjur än en varg. Han hade varit hög i manken, med färgstark päls och breda vingar som nästan täckte hela hans kropp även när de var infällda. Han hade varit stor, respektingivande och säkerligen skrämmande för många andra mindre djur som mötte honom. Den unga honan hade varit skadad när hon korsat hans väg. Benet hade varit uppskuret, svullet och ömt. Hon hade varit täckt i damm och smuts, trött och arg på hela världen. Ändå hade han valt att bemöta henne med vänlighet, och erbjuda sin hjälp. Om det inte varit för den hanen hade hon inte stått framför denna mörka hona just nu. Hennes ben skulle fortfarande ha varit svullet, det skulle ha hindrat henne från att röra sig framåt lika fritt som nu och hon hade antagligen varit tvungen att lägga all fokus på att försöka hitta lättfångad föda. Här fanns gått om sorkar och andra smådjur, men de var snabba och gav inte upp så lätt. Hade hennes ben fortfarande varit skadat hade hon säkerligen gått hungrig, förlorat energi och tvingats hitta någonstans där hon kunnat krypa in för att sova utan att riskera att hittas av något annat rovdjur.
Men det var just det som väckte misstankar inom henne. Hanen hade varit vänlig, givit henne en hjälpande hand. En vän. Han hade motbevisat hennes teori om att världen var full av ondska, sorg och smärta. Bara genom att tala lugnande, erbjuda sällskap och även använda sina förmågor till att snabba på läkeprocessen av hennes skadade ben. Hanen hade aldrig varit ett hot. Men denna hona framför henne... hon var allt som den hanen inte var. Ännu kunde hon inte sätta fingret på det, men det fanns ingen anledning att låta den mörka honan komma närmare än nödvändigt. Och som det var nu var avståndet mellan dem på gränsen till alldeles för nära.

De mörka öronen drogs ännu längre bakåt när den äldre lät ge ifrån sig en suck. Svansen rörde försiktigt på sig bakom henne, och när honan tog till orda på nytt smalnade valpens intensiva blick. Var det ett hot hon just lyssnat till? Om hon fortfarande levt med sin familj i Blodbergen, med hela livet framför sig utan minsta vetskap om de grymheter som fanns att finna ute i världen, kanske hon skulle ha tagit lätt på den äldre honan ord. Men som det var nu lät hon dem ljuda som en tydlig varning, och hon gillade det inte. Vem var denna högresta hona att söka upp henne, endast för att försöka ingjuta skräck? Det var inte rätt, och den tvåfärgade blicken mörknade. Honan hade gjort det tydligt hur det låg till. Men vad den lilla valpen kände inför situationen var långt ifrån rädsla.

Sideri hade inte för avsikt att ge upp sina försök att få valpen att tala. Om så bara ett ord, så hade hon lyckats. Men allt eftersom tiden led utan att valpen yttrade ett ljud, så tunnades vrentikens tålamod ut. Hon kunde inte vänta hur länge som helst. Hon hade en plats att besöka - de blodstänkta bergen, så nära att hon kunde se dem i fjärran resa sig mot himlen. Hon hade annat att ödsla tid på än en stum valp.
"Tänker du inte tala alls?" Hon brydde sig inte om att låta oskyldig den här gången. Rösten hårdnade, blev till ett konstaterande istället för en fråga. Sideri tog ett steg framåt. Hon hade successivt närmat sig valpen, och nu befann hon sig endast ett par meter ifrån denne.
"I sådana fall..." Hon lät svävande, lät blicken vandra upp längs himlavalvets krökning och ner igen, tills den föll på den grå vargen. "... har jag annat att göra."
Blicken i tikens röda ögon var obeveklig, även om hon inte kände sig så. Hon hade ett val nu. Antingen kunde hon vända valpen ryggen och ge sig av. Eller så kunde hon ge sig på den. Frälsa den. Men något med valpen gjorde klart för henne att den bar mer motstånd än den visade upp. Den svarade henne inte, och frågan var om hon skulle låta den få sota för det?

[Wow. Kortis]

Känslan av att någonting inte stämde med den högresta honan framför henne hade visat sig stämma, men det kunde knappast anses vara någonting positivt. Från att ha varit avvaktande, tillbakadragen kände hon sig nu mer utmanande och irriterad. Det var märkligt. Sedan hon lämnat Blodbergen hade hon aldrig riktigt kunna urskilja känslorna inom sig. De hade smält samman, varit så många och så överväldigande att tomheten till sist varit vad som fanns kvar. Det enda hon kunnat urskilja i kaoset och härvan som dolde sig inuti henne. Men nu, med denna mörka hona framför sig som så tydligt önskade henne allt annat än något gott stod det klart att hon kände ilska och frustration över detta bemötande. Den mörka var äldre, närmare vuxen ålder. Och hon själv var en valp. Måhända att hon inte hade mycket att sätta emot om den äldre honan skulle besluta sig för att hugga, men den styrka hon hade att kämpa med skulle hon använda. Det var först i det ögonblicket som hon insåg att hon aldrig stridit förut. Visst hade det förekommit att hon brottats med sina syskon, jagat någon hare och lekt med fadern. Men inget av det kunde jämföras med hur det gick till i en riktig strid. När det var tand mot tand som gällde, kraftmätning som skulle bevisa vilket liv det var som förtjänade att lämna platsen levande. Minnena från föräldrarnas blodtäckta kroppar sköljde över henne med sådan intensitet att öronen lade sig platt emot nacken, och hon fick kämpa för att inte ta ett steg åt sidan för att inte tappa balansen. De hade mördats. Kallblodigt. Av en varelse ondare än någonting annat hon kunde föreställa sig. Inte ens honan framför henne kunde mäta sig med det mörker som mördaren till hennes föräldrar var. Hennes mamma och pappa hade dödats för att de inte varit starka nog. Hon tänkte inte gå samma öde till mötes.

Tonfallet sjönk i den äldre honans röst. Orden blev hårdare, tydligt varnande. Den äldre tog ännu ett steg framåt, men Ethiezhte backade inte. Istället stirrade hon på den äldre med en blick som lyste av beslutsamhet. Nej. Hon tänkte inte tala. Hon hade inget att säga en varelse så som denna hona. Så talade den mörka honan på nytt. Orden sade inte Ethie någonting. Som det var nu kunde hon antingen förvänta sig att honan vände sig om och gick därifrån, eller så skulle hon hugga. Det fanns ingen möjlighet att lista ut vad det skull bli. Det enda hon kunde göra var att invänta den äldres nästa drag.

Sideri log. Men det var inget trevligt leende, mer åt det sinnessjuka, giriga, galna hållet. Det fanns ingen värme i tikens leende, bara kyla. Det enda syftet med de uppdragna läpparna var att blotta tänderna.
Hon mätte valpen med blicken. Försökte räkna ut hur hon nu skulle gå tillväga. Anfalla? Kanske. Pang på rödbetan, bara. Men Sideri var ingen anhängare av den råa tankeställningen, hon föredrog överlagda så kallade "incidenter". Där varje handling var koordinerad, kollad och dubbelkollad och trippelkollad, och ingenting lämnades åt slumpen från det att striden började tills den tog slut. Hon hade märkt att de rättframma mördarna oftare strök med själva än de som planerade. De som hade koll.
Strid var så mycket mer än bara råstyrka. Det var en hel vetenskap.
Leendet blottade de sylvassa tänderna. Det riktigt pirrade i dem av längtan efter kött att trasa sönder, ben att knäcka, blod att vidröra. Ögonen lyste likt lyktor i tikens grå ansikte.
Men så förändrades något hos Sideri. Det vore helt klart dumt att ge sig på valpen bara så där, även om hon nog skulle klara av den med relativ lätthet. Hon var inte ute efter att döda längre. Men då kunde hon ju ha lite roligt, eller hur? Leendet blev bredare, kroppen sänkte sig, skulderbladen stack ut som magra vingar från kroppen. Musklerna spändes. Hon gjorde sig redo för att hoppa.
Ett hopp som aldrig kom. Istället gav hon ifrån sig ett skall, högt och kort och rått, som ekade över den öde slätten. Hon rätade upp sig till sin fulla längd, stirrade ner på valpen och fnös.
"Den här gången, mitt barn. Men inte nästa."
Så vände hon sig om, gav valpen en lång blick - lovade att nästa gång de möttes skulle hon inte vara nådig - och började stega iväg i riktning mot Blodbergen.

AVSLUTAT