Den störa, bevingade hanen låg och gassade i solen. Han hade kommit att faktiskt tycka om Blodbergen väldigt mycket, men å andra sidan hade han inte så mycket att jämföra med. Förutom Höstskogen så hade han aldrig stannat tillräckligt länge på ett och samma ställe för att se fördelarna eller nackdelarna med platsen. Och till skillnad från majoriteten av flocken så hade han ingen Öken som han saknade. Blodbergen hade dock sina nackdelar. Någonstans i sitt inre ansåg Midas att flytten till Blodbergen var en del i hans faders svek. Inte hade väl fadern förått flocken om de alla hade stannat kvar i öknen? Midas ville gärna tro det, för han kunde inte förmå sig själv att se sin far som en svikare. En lögnare, förrädare och förlorare.
Och för vad? En chans till kärlek? Han visste inte om han skulle skratta eller gråta åt den tanken. Ilskan hade börjat övergå till någon slags likgiltighet över det hela, blandat med besvikelse. Besvikelse över vad fadern gjort, och en likgiltighet över vad som skulle hända honom när flocken väl började sin jakt. Midas skulle självklart vara en del i den jakten, något annat fanns inte på kartan. Han skulle stå vid flockens sida och jaga fadern, om så tills de båda stupar. Man förrådde inte en flock, en familj, på det här sättet, det var inte acceptabelt. Och för det skulle han få betala.

[Zhevra]

Du är hans unge, va? Suelon satt sig ner intill. Den blå blicken vilade över den storväxta, bevingade unghanen där han låg i sin fulla prakt.
Hela flocken trippade på tårna över det svek som denne Malvado utsatt dem för. Zhevra hade ingen aning om vem det var, och brydde sig egentligen än mindre om det. Men alla, precis alla var upprörda. Hon hade talat med Kione om saken, då den lille figuren visat sig vara en av de för tillfället mer sansade av bunten. Hon hade fått reda på om en jakt som skulle ta fart för att jaga ifatt den skämde och ställa honom inför svars. Samt att han hade två valpar, som nu var vuxna, i flocken.
Midas, eller hur?
Zhevra lät ett varmt leende mjuka upp hela hennes anlete.
Hon hade själv haft valpar en gång i tiden och trots sitt misslyckande med dem så fanns fragment av känslorna fortfarande kvar i henne.

Midas följde tiken med blicken när hon kom fram till honom. Hennes kommentar besvarade han inte, men han la bak öronen i en ogillande gest, för att tala om för henne att han inte hade uppskattat den. Han hoppades att det var första och sista gången han hörde den. Han hade kanske varit sin faders son tidigare, men fadern var numera död för honom. I alla fall försökte Midas intala sig själv att han var det. Aldrig mera skulle han kunna se upp till fadern efter allting, så alla kommentarer om deras släktskap fick honom mest på dåligt humör.

Han nickade sedan åt hennes fråga.
"Och ni är Zhevra..?" konstaterade han, även om det egentligen låg en fråga i slutet av meningen. Han hade inte talat med henne innan, men hade sett henne ett flertal gånger.

[ jag antar att Midas har någon form av vetskap över vem hon är iaf x) ]

Zhev-rah, uttalade hon med ett tydligt framträdande av den Cazariska brytningen. Men jo, det är riktigt. Hon bjöd honom på ett snabbt, snett leende och blinkade lättsamt med ena ögat. Utifrån den reaktion han gett henne då hon nämnde att han var sin faders son så beslöt hon sig för att lämna ämnet till senare tillfälle. Hon hade varken lust att starta något fånigt tjafs eller röra upp känslorna ytterligare i ynglingens kropp.
Honan lät sära på käkarna och gäspade stort, frambenen flöt fram över stenblocket och hon stretchade ut tårna, och från dem smög sig de infällbara klorna fram från sitt skyddande hölje. Därefter la hon sig vid hanens sida och kisade upp mot solen.
Mmmm, stönade hon kort. Du har hittat dig en bra plats här.

"Zhevr-ah", upprepade Midas, i ett försök att få uttalet korrekt. Han anade dock att han fortfarande inte hade greppat hennes namn till fullo, men han orkade inte göra ännu ett försök. Hade man ett namn med udda uttal fick man nästan skylla sig själv, ansåg han. Han besvarade dock henne leende med att stelt dra mungiporna uppåt en aning. Midas var inte van vid att le, vilket ledde till att det allt som oftast blev stelt och obekvämt. Men han försökte i alla fall, ibland.
Zhevra frågade ingenting mer om hans far, vilket gjorde Midas tacksam. Han ville helst bara glömma bort att de var släkt, vilket blev lättare om de kunde finna honom och avsluta hans liv. Det fanns inte speciellt mycket vemod i hans inre för att eventuellt behöva vara med och avsluta faderns liv, lite sorgsen var han väl över den tanken, men han visste att det eventuellt skulle behöva göras. Han var beredd på det.
När Zhevra kom och lade sig bredvid honom blev han först förvånad. Han var inte riktigt van vid den närhet som man fick på köpet när man var med i en flock.
"Du har hittat dig en bra plats här"
"Mmhhm..." svarade han och vände blicken till den äldre tiken. "Det finns en hel del fina ställen här", sade han sedan. "Tramptass har valt en bra plats för flocken"

"Du som har vingar lär ju ha sett dom flesta platserna här. Alla små smultronställen." Konstaterade hon, men mest som för sig själv.

Hon låg stilla och betraktade den yngre hannen under en längre stund. Han verkade inte riktigt bekväm med situationen. Var det att hon placerat sig vid hans sida, eller något så fånigt som att hon var ny i flocken?
Nä. Det trodde hon väl inte egentligen. Det var nog tankarna på hans far som snurrade runt där inne i skallen på honom.

"Du verkar behöva något som får dig på andra tankar, vännen." Det fanns inget hånfullt i hennes ord bara ett varmt välmenande. 
Zhevra vände blicken mot horisonten. "Vad gör ni för att fördriva tiden?" Cazan såg på sin flockbroder genom ögonvrån och drog ett vagt flin över läpparna. "Annat än att jäsa på klipphällarna."  

"Du som har vingar lär ju ha sett dom flesta platserna här. Alla små smultronställen."
Han nickade stumt. Han visste inte riktigt om han skulle kalla det för smultronställen, de ställen han sett, men han valde att inte vara så petig.
När hon talade till honom igen sneglade han på henne. Vännen? Han hade nog aldrig hört någon kalla honom för det innan. Han kunde inte låta bli att tycka om det, och det stela leendet blev lite mjukare.
"Fram tills Devils har det mest bestått av att vandra. Relativt planlöst dessutom", han kisade upp mot solen. "Jag har väl aldrig haft något speciellt mål med min vandring, eller livet som sådant... Fram tills nu får jag väl tillägga", han vände blicken mot Zhevra igen. Några mål hade han väl, egentligen. En av dem var väl att hitta sin broder. Men nu när han hade Devils var det målet inte lika starkt längre, det fanns andra saker som stod högre upp på listan än att han skulle finna sin broder.

"Själv då? Ni har ju inte heller varit här så länge", frågade han sedan.