"Lyssna på mig!", skallade den lilla valpen ut. En morrning lämnade henne samtidigt som hon ställde sig bredbent, med hakan högt buren och en dominant blick.
   Höstskogen såg magnifik ut. De eldfärgade löven fanns överallt. I lövkronorna, på marken, ibland till och med i munnen på en valp. Allt i från djuprött till klargul till solnedgångsorange gick att finna. De sprakande färgerna var för en gångs skull tidsenliga. Hösten lämnade ett tydligt spår. På de kallaste morgnarna kunde man till och med ana frost på löven. Lite senare på dagen blev det varmare, speciellt när solen låg på. Det luktade höst i hela skogen, med en biton av löv som långsamt förmultnade.
   Ett löv singlade ner och la sig över den röda valpens manke. Med ett litet fnysande skakade Aurora av sig det och fortsatte med att stirra ner på sin syskonskara. Hon befann sig lite högre upp än de andra, tack vare att hon varit modig nog att klättra upp på lyans tak. Där stod hon nu och blickade ner på de andra som busade och retades vid ingången. Det var ett enda virrvarr av färger - mest i en rödrosa kulör - och små valpkroppar. Ingen uppmärksammade henne särskilt mycket. Ett irriterat frustande lämnade henne. Hon ville stå i centrum och få sin vilja igen. En ofrivillig nysning lämnade henne, som alltid när hon blev upprörd. Små snöflingor lämnade valpmunnen och dalade ner.
   "LYSSNA!", ropade hon frustrerat och stampade med tassen i taket. Små jordklumpar föll ner. Äntligen verkade valparna höra. De såg upp på henne. Trots sin ringa storlek så utstrålade valpen något som fick de flesta att lyssna. Hon hade en naturlig lust att leda och styra. Här var alla vana vid det, och de flesta fogade sig. Sedan fanns det dem som sa emot.
   "Vi leker kull", deklarerade Aurora. Utan att vänta på svar tog hon smidigt ett skutt ner till dem. De små tassarna lämnade inget spår alls i den hårda marken. Utan en tillstymmelse till försiktighet dängde hon till närmsta syskon i sidan med tassen. Sedan pilade hon iväg det snabbaste hon förmådde. En bit bort stannade hon och såg uppmanande bort mot syskonen.

[Valproll för alla Sraoshas ynglingar!]

[Vadå segt? Nejnej... detta är exressbudet, ditt brev kom bort i posten]
De blå ögonen slogs matt upp och han blinkade fåtalet gånger, sömndrucket såg han sig omkring, omedveten vad frö tid det var på dygnet, när han somnade, vilket han gjorde i tid och otid, så kunde likväl undergången inträffa utan att han vaknade, det hela fick helt enkelt ha sin gång. Så i hans värld kunde det lika väl varit mitt på natten såväl som på dagen. Han visste ännu heller itne vart han befann sig men han tyckte ana mossa och kanske en kvist under sig, men den tjocka ulliga valp pälsen gjorde det svårt för honom att veta säkert.
Käkarna särades och lät en gäspning ljuda innan han smackade lätt med tungan emot gommen.
Vad var det som hade väckt honom? Han drog fram de vikta öronen så flikarna kikade frammåt och lyssnade, fortfarande omedveten om sin omgivning, dock så hörde han snart et dämpat ljud ifrån ett lus längre fram, och kort där efter så rasade små lerklumar ner i hans päls som han förvånat skakade av sig. 
Vad var då detta? Det dröjde något innan han insåg att det var ifrån taket. Han var i lyan, ljuset var öppningen.
HAn viftade gladd på den krulliga svansen när han insåg vart han var och hörde de roade valparna utanför, som dock nu tystnat. Antagligen hade Aurora slagit till igen.
Den bjärt färgade valpen reste på sig på knubbiga ben och närmast studsade ut på ett ytters klumpigt vis, precist som vilken annan valp som helst.
Han ville leka! Brottas litet kanske rent utav. Men när han kom ut ur lyans mynning hade Aurora deklarerat att det skulle vara kull. En lek han själv tyckte var tråkig, vad var det för mening att jaga varandra när man istället kunde bitas och dra i öronen? Det var roligare än att springa utan att få fatt i någon. Han svor på att Aurora valde leken bara för att hon var liten och lätt kunde komma undan!
Hur som haver ville han inte vara med! Så istället satte ha av emot henne, som var relativt nära och kastade sig emot henne med tassarna framför sig, han skulle välta henne!

Den lilla hanvalpen rättar till de duniga små bihangen som ska likna vingar så att de ligger bekvämare mot hans kropp innan han fortsätter nosa runt i lövhögen som samlats under ett av träden en bit från lyan. Han är säker på att han såg en liten gnagare smita in i just den här lövhögen... eller var det den där borta? Han ger upp på första högen och fortsätter till nästa och kör ner nosen bland det tjocka lagret av eldfärgade löv.

Aurora's röst får honom att tappa fokus och med en lätt fnysning ger han upp sökandet på gnagaren och vänder på huvudet och ser bort mot syskonen som befinner sig vid lyan. Aurora försöker leka boss som vanligt. Sirius himlar med ögonen innan han vänder på sig och vandrar bort mot de andra. Aurora knuffar till någon och sen sätter Capheus av efter henne. Usch, kull. Vilken meningslös sysselsättning. Men lika bra att låta systern styra så hon är nöjd. Bättre med en nöjd Aurora än en missnöjd Auror.

Om han bara kunde få de här just nu meningslösa prydnaderna att fungera! De duniga små vingarna fälls ut och flaxar fruktlöst. Patetiskt. Vingarna viks in mot kroppen och valpen sjunker ner på marken och liknar mest en ullig, lockig liten trasselsudd där han ligger och under luggen studerar ett par udda färgade ögon scenen som utspelar sig längre fram.

Assar satt vid lyans öppning och studerade syskonens lek. Ett milt leende låg på hens läppar, det såg kul ut vad de gjorde. Hen gladdes åt det. Men så trängde sig en ettrig röst in genom hens stående öron. Det var Aurora. Såklart var det Aurora. Hon hade något på hjärtat igen. Något hon var tvungen att statuera ut för hela gruppen. Även om Assars tankar kanske inte var allt för muntra när det gällde den rosa systern så älskade hen Aurora. De var bara väldigt olika i naturen. Då systern tog mark och började springa skrattade hen lite nervöst och satt till en början kvar. Men insåg snart att detta skulle kunna innebära att hen blev kullad, och att jaga var det värsta hen visste. Så snabbt försvann hen istället genom löven, precis som brodern Capheus stormade ut efter systern. Hen antog att det var han som jagade, och sprang istället närmre sin broder Sirius, som verkade delta mest för att han var tvungen. Assar sympatiserade med honom.


[kort o konstigt men vafan, here i am!]

Vid det här laget hade Ursa utvecklat veka värmekrafter. Hon satt för stunden och lekte med dem, en grad, två grader... Hela hon kändes varm och gosig. Ursa satt där som ett ljus, vilket är en metafor för något oskuldsfullt och inte nödvändigtvis något glödande. Hon var en märklig figur. Ena stunden oskyldig som ett lamm, nästa sekund kunde hon vara en Anti-Aurora; samma revolutionära sätt men som hade för avsikt att störta den valp som utsett sig själv till någon sorts ledare. För att skingra förvirrade tankar måste det tilläggas att Ursa inte ville ha posten som högsta hönset. Hon ville ha lugn och ro. Någon behövde ta ner Aurora på jorden. Denna någon måste kanske bli Ursa, suckade hon i tanken. 

På tal om Aurora, som invaderat hennes tankegång för ett ögonblick, så hördes dennas röst mycket tydligt utanför. Redan innan den skulle höras för andra gången blossade Ursas ursinne upp. Någon måste verkligen ta ner den där på marken! Temperaturen skjöt i höjden. Nåväl, inte mycket mer än 25 plusgrader Celsius på en radie om fem-sex meter kring tiken med uppsättningen av två par horn. Auran av värme följde med henne när hon bestämt trampade ut ur lyan. Den där rösten ljöd igen. Höjden av fräckhet var det, då smulor av lera samt damm singlade ned i Ursas päls precis när hon var på väg för att konfrontera den bossiga lilla makthavaren. Värmen steg till 28°C och Ursa var med ens ilsken som ett bi. Hon var tvungen att ta ett långt darrande andetag och skakande andas ut igen. Hon fick syn på Aurora som just utmanat dem alla och Ursa fick en tass drämd i sidan. Hon fräste till. 
  "Hörru. Nu ska Aurora lyssna", sade Ursa så barskt hon förmådde. "Varför skulle någon vilja leka kull med dig? Sluta upp med tramset." 
  Stämman var nu spydig och högst nedlåtande. Ursa mötte upproriskt Auroras blick för att med ett flin sätta käppar i hjulet för henne.
  "Jag förklarar härmed leken avslut..."
  Pheus kom och räddade stämningen genom att slänga sig med full kraft mot stöddiga Aurora. Capheus var underbar och Ursa skrattade skadeglatt.

[Ber om blandad ordning här så att rollspelet inte dör i onödan :O ursäkta Ursas attityd, hon har en dålig dag]

Aurora såg ut över scenen som utspelade sig. Assar verkade hänga med rätt snabbt. Hen kom på benen snabbt och skuttade iväg. Hon kände sig glad över att det började rulla igång. Såhär i efterhand mindes hon att kull inte var det mest uppskattade av alla lekar, men det brukade oftast mynna ut i andra, roliga lekar, så det var okej. Capheus kom stormandes mot henne i högsta fart. Hon log, men en underlig känsla av att det inte varit han som hon kullat slog henne. Långsamt gled blicken mot lyans öppning och hon insåg genast sitt misstag. Ursa såg rasande ut. Av någon anledning hade den äldre systern bestämt sig för att göra livet surt för Aurora. Hon försökte alltid förstöra - åtminstone som valpen såg det - och ville aldrig leka någonting. Det var bara om Aurora lyckades övertyga någon annan att framföra hennes vilja som Ursa hängde på.
   Brodern närmade sig. Precis när han slängde sig mot henne flöt hon ut mot sidan och han missade. Aurora hade inte tid att följa upp anfallet mot brodern, för den orangea systern talade.
   "Varför skulle någon vilja leka kull med dig? Sluta upp med tramset." Det var hårda ord, som uttalades med en högst nedlåtande stämma. Aurora la huvudet på sned och betraktade systern med ett stilla förakt. Varför fick de inte leka? Ursa hade inte varit med tills alldeles nyligen. Var hon tvungen att förstöra allt? Det sved till lite i bröstet, men hon visste att hon inte fick visa att hon kände sig lite sårad. Även om syskonen kanske sympatiserade med henne så var Ursa hänsynslös.
   "Vad föreslår du då, kära syster?" Aurora stod rak i ryggen när systerns obehagliga värme omslöt henne. Hon visste att all lek stannade upp när ett bråk nalkades, så Capheus var ingen fara. Ingen av syskonen tyckte om bråk, inte ens Aurora. Om hon svarade Ursa på ett fredligare sätt - i och för sig i en kall ton, men det förtjänade hon - så skulle hon få betydligt fler på sin sida än om hon gick aggressivt fram.

Assar kommer mot honom och Sirius höjer huvudet och reser sig upp och viftar glatt med ena framtassen åt henne. Välkomnar över Assar på sin sida. Svansen viftar glatt den med. Sen hör han hur leken längre bort urartar snabbt då Ursa högljutt deklarerar sitt missnöje över Aurora's styre och val av lek. Som att det inte vore jobbigt nog med en störande syster.

Systrar! Sirius suckar. Själv har han inget emot att hålla sig mer i bakgrunden. Det kan ibland ha många fler fördelar än att vara mitt i händelsernas centrum. Speciellt när Aurora och Ursa står i centrum. Man behöver inte alltid visa sin egen styrka för att vara stark. Men han har heller inget emot att vara med och leka. När det är någon kul lek och alla är på gott humör.

Man vet aldrig hur det ska sluta när Ursa och Aurora är igång. Sirius går närmare Assar och sätter sig nära. Det känns säkrare att iaktta på avstånd.

H*n kände sig välkomnad av brodern och slog sig glatt ner en aning bakom honom, skyddad och skymd från den allt mer urartande leken. Huvudet vickades på sidan då h*n betraktade sina systrar. De såg ut att vilja bita huvudet av varandra. Assar förstod sig inte riktigt på de två mycket utåtagerande systrarna. H*n var lugn och tillbakadragen av naturen. Hon kände hur värmen träffade hennes ansikte och suckade lätt. Ursa var verkligen temperamentsfull och hade inte världens bästa koll på vad hennes kraft hade för sig. Själv hade Assar knappt funnit sina krafter än. Men h*n var inte orolig, h*n visste att de skulle visa sig förr eller senare. Någon gång hade h*n faktiskt lyckats tända eld på några torkade löv. Det hade känts mäktigt.
Då Aurora slog till med en lugn och isande kall comeback så reste h*n på sig och rörde sig försiktigt närmre. Det var sällan Assar tog plats, men h*n kunde inte låta systrarna bråka längre. Men då h*n nådde fram till sina syskon tappade h*n modet och slog sig istället ner igen. Önskade tyst att h*n inte lämnat sin broders värme. Inte för att det inte var varmt såhär nära Ursa, h*n kände hur värmen brände i de rosa kinderna. Vad skulle h*n säga för att lätta på stämningen egentligen?
"Kan ni inte komma sams..?"
Lämnade slutligen valpen. Den blå blicken slogs ner i marken och sökte sedan de båda systrarnas blickar för bekräftelse.
"Vi kanske kan prata istället?"
Närmast viskade h*n fram. Assar tyckte bäst om lugn och ro, och att samtala. Att drömma och fantisera om allt möjligt, och att ha djupa samtal om gudarna och naturen. Det var h*ns stora intresse. H*n visste dock inte hur förslaget skulle tas emot av syskonen. De var av en lite vildare natur än vad h*n var. Med en tveksam min inväntade h*n svar.

Till sin stora irritation missade han Aurora men s¨g istället på Ursa som sa ifrån på skarpen och viftade lätt på svansen åt henne, han brydde sig inte om syskonens egna raseri utbrott, de fick lösa det själva, men han tänkte inte låta det stoppa honom ifrån att leka! Han studsade vidare, struntade i systerns värme och flög åter in i Aurora, som uppenbarligen inte förväntade sig det då hon hade vänt honom ryggen.
Hans tassar lades över hennes manke när han försökte få ner henne på marken och han nafsade febrilt efter hennes öra.
Hon skulle ner på jorden! Bokstavligen.

[Kort kort för att jag ska hänge med något sånär OuO]