Månaderna hade passerat och Sraosha hade under den tiden rört sig tillbaka till Höstskogens brandklädda kullar. Dräktigheten hade sinkat henne, gjort henne långsam och svullen. Så mycket hade förändrats allt sedan hon först kommit i förnuft med sitt havande. Till en början hade hon varit livrädd. Hon var mycket ung ännu och hade haft en inställning till att endast sköta sig själv framöver - hur skulle hon om möjligt kunna hantera en kull med valpar?

Men under månaderna som gått hade hon fått reflektera en del och nu, under den sista månaden, så kunde hon knappast känna sig mer än redo. Det som hade hänt, hade hänt, men hon tänkte fortfarande beskydda och älska de som skulle komma till världen. Fast besluten att fullfölja sitt mödraskap rör sig Sraosha bland träden. Anledningen till att hon valt att återvända hit för att föda var för att hon upplevt platsen som trygg och skulle ge valparna vad de behövde under den första tiden. Skogens djur skulle bli byte och hon tänkte gräva sig en präktig lya som valparna skulle vara säkra i.

Mellan två stora träd, avlägset och djupt inne i skogen, finner Sraosha en lämplig kulle med mjuk jord som skulle bli en duglig lya för födelsen. Hon sätter framtassarna i arbete och gräver hela eftermiddagen tills dess att hon får plats där inne med en smula rum för att resa sig och trampa runt. Lyan fyllde hon med löv, mossa och gräs, och när allt var fullbordat var det sent. Allt som återstod nu var att hålla sig i närheten, vänta tills det var dags.

◊ ◊ ◊

Redan samma kväll hade värkarna satt igång och Sraosha kämpade sig igenom natten. Valp efter valp mötte nattens kompakta mörker och sökte sig gnyende mot hennes buk. Till slut låg hon andfådd i den mörka lyan med tio nyfödda små knyten, och hon lät sin nos mjukt buffa de som rörde sig åt fel håll i rätt riktning. Moderskapet var något hon mentalt förberett sig för under en tid men aldrig hade hon räknat med att det skulle kännas så som det gjorde. Det kändes varmt, nästan som att hon skulle sprängas av kärlek till de små knytena. De var dock många så givetvis kände hon en oro över att beskydda dem alla, men hon var fast besluten att inte låta en enda av dem komma till skada, på något sätt. Utmattad lägger hon ner huvudet mot de mjuka höstlöven och ser på sina små och rullar ihop sig lätt, håller dem alla tätt intill sig och sin långa, varma päls för att de skulle hålla värmen under nattens hotande kyla.

Trots nattens intrång kände sig Sraosha lugn, och hon sluter ögonen och drar en djup suck när hon sakta sjunker in i drömmarnas värld. 


[Ensamroll, svara inte på tråden tack! <33]