Well, jag är ju aktiv i perioder som vissa kanske har märkt, men tro inte att ni slipper gamle Frostie för det! 

Anledningen till att jag är väldigt mycket periodare är att det senaste åren hänt väldigt mycket i mitt liv, jag var fast i ett förhållande med en riktig idiotisk karl, en sån där otroligt svartsjuk, kontrollerande äckelmupp. Jag fick knappt gå utanför lägenheten, jag fick inte umgås med vilka jag ville, jag fick inte klä mig som jag ville, jag fick inte vara ute hur länge jag ville and so on... Vilket gjorde att jag tappade livsgnistan totalt. Jag jobbade två dagar i veckan, resten av tiden satt jag mest bara hemma och stirrade eller så skötte jag mina egna hästar. Innan det var klart så lyckades jag, med mycket hjälp från en vän, ta mig ur det där förhållandet och fick bli inneboende hos vännen och hans tjej, problemet var att dom inte hade särskilt mycket internet. Där bodde jag i 2 månader innan jag lyckades ta mig i kragen och gå till Soc så att jag fick en egen lägenhet. Den hittade jag i en by utanför staden, men det fanns inget internet där heller tyvärr, allt jag hade var mobilen. 

Totalt knäckt och med ett självförtroende i nivå med helvetets sjunde krets flyttade jag ut dit och isolerade mig mer eller mindre totalt, igen. Träffade i samma veva en gammal kompis som jag tappat kontakten med på grund av mitt ex. Dom två var bästa vänner förut, men då mitt ex kom underfund med att hans bästa kompis hade känslor för mig så bröt han kontakten totalt, och jag fick inte heller ha någon kontakt med honom. Hur det än var så började vi prata igen, och han hade fortfarande känslor för mig. Det ena ledde till det andra och nu har vi varit tillsammans i snart 2 år och varit förlovade i nästan ett år. Han var borta väldigt mycket första halvåret av vårt förhållande då han jobbade i Pajala, 96 mil hemifrån, 3 veckor i månaden, så jag satt hemma, arbetslös och med absolut ingenting att göra. Deppig över hur jag såg ut, över att jag var fattig, över att han var borta, över att jag var ensam, ja över det mesta egentligen. Sen började jag plugga till lastbilschaufför, skitkul! Där började allt lösa sig, delvis iallafall. Jag gick klart min utbildning med skitbra omdömen och resultat. Varpå jag och min pojkvän började bråka. Han hade sagt upp sig från jobbet eftersom han tyckte att det var så jobbigt att vara borta hemifrån så mycket, och jag blev ledsen för att han var ute på hela tiden och umgicks med typ alla utom mig. 

Sen började vi båda jobba nere i Uppsala, på samma jobb, och allt blev lite bättre igen. Tills vi skulle hem därifrån i början på Januari i år. Vi hade varsin bil eftersom vi jobbade skift och han skulle stanna ett par dagar längre än mig, men då körningen blev inställd så åkte vi samtidigt. DUM idé. Vi krockade, med varandra. Han körde in i bakändan på min bil, så hans bil blev totaldemolerad och blev skrotad på plats, min bil var körbar utan problem, lite knölig bara. Missen var att jag fick en kraftig smäll åt nacken, fick åka ambulans och ligga med nackkrage and so on. Jag fick en rejäl muskulär whiplash-skada och var sjukskriven i 3, nästan 4 månader. Första två månaderna kunde jag i princip inte göra någonting alls. Allt gjorde ont, och min pojkvän hade superdåligt samvete för det och stängde in sig totalt i datorn, vilket gjorde att jag mådde ännu mer skit, igen. Vi var båda utan bilarna eftersom försäkringsbolaget löste in båda två. Vi hade inget jobb kvar, jag var sjukskriven och kunde dessutom inte jobba. Enda anledningen att vi kunde betala hyra var att jag hade lite pengar kvar på sparkontot. Vi levde på lite drygt 25.000 i 3 och en halv månad, med räkningar, mat o.s.v. Jävligt snålt med andra ord. Sen fick min pojkvän jobb långt upp i nordnorge, i Tromsö. Och vi var tillbaka till det här att vara ifrån varandra en massa igen. Men den här gången var det bara bra och vi lyckades lösa en massa problem genom att bara få distans till varandra. Innan det var klart så åkte jag också upp dit för att jobba, bara sjukskrivningen var slut. Allt var frid och fröjd, vi trivdes skitbra med jobbet. Tills det började strula med lönerna. Till slut fick vi veta att företaget vi jobbade åt hade gigantiska skulder, så efter ett par månader så gick det i konkurs. 

Där stod vi, igen, utan jobb, inkomst eller nåt. Med en ny lägenhet vi precis flyttat in i. Jag hade tur och fick sommarjobb ganska fort efter vi kom hem. Pojkvännen fick jobb någon vecka senare, han hamnade nere i uppsala igen och började veckopendla. Nu har allting börjat lösa sig, jag har börjat ta tag i min depression och ångest genom att börja medicinera och gå till en psykolog. Nu börjar det dock bli lite skakigt med ekonomin eftersom varken jag eller pojkvännen är fast anställda, vi är bara extrapersonal och nu när vintern närmar sig så kommer vi antagligen bli utan jobb igen. Dock så mår man trots allt lite bättre och det blir bara bättre för varje vecka som går, men försvinner jag plötsligt nån vecka eller så så är det för att jag halkar ner i deppigheten och ångesten igen, vilket jag gör då och då, men jag kommer tillbaka så fort hjärnan slutat dumma sig =)