Den lilla varghonan hoppade tyst och smidigt mellan trädkronorna, gömd bakom de skuggor träden kastade. Det var ytterst sällan solen nådde igenom de täta löven. Liksom solen, nådde knappast månljuset in och Björk brast nu lite på energin hon brukade få från månljuset efter en kväll gömd från den energirika strålningen. Hennes tassar kändes bortdomnade och blicken en aning suddig. Trots hennes trötthet rörde hon sig nästan outtröttlig runt revirets gränser.
  Nedanför honan befann sig Valerie; hennes kompanjon som hon tilldelats första dagen hon gått med i flocken. Egentligen var det kanske Valerie som tilldelats ett jobb; att ersätta Björks talan och tunga så att Björk slapp göra bort sig själv med hennes bristande sociala kunskaper. Jobb eller inte, de båda kände sig bekväma i varandras närhet och deras tystnad var naturligt och för evigt oavbruten. 
  I samma takt som Björk hoppade mellan träden sprang Valerie tyst nedanför henne, oftast också genom att hoppa mellan trädens stammar och utan att nudda marken. Osynlig likt Björk var hon dock inte. Till skillnad från mörk som gömdes bakom grenar och löv så gömdes in Valerie bakom något, förutom möjligtvis skuggorna som fanns men de gav inte så mycket skydd där Valerie befann sig. 
  Plötsligt stannade Valerie till och lika snabbt som Valerie själv stannat stannade Björk. Björk visste varför Valerie stannat. Efter dagar med varandra kunde honan nästan förutspå vad hennes kompanjons agerande betydde.
  Det fanns varg i närheten. Valerie hade känt av dem och Björk visste det, annars hade Valerie inte stannat. Tyst och smidigt klättrade Björk längre ned, ned bland löven, till en gren som satt lägre ned. Där honan nått en stadig gren la hon sig på den, så platt som möjligt så att hon inte skulle synas med så att hon fortfarande kunde se Valerie och den andra vargen. De båda väntade några meter utanför revirets gränser för att se vad den främmande vargen skulle göra.

(Törne)

Den röda unga hanen vandrar med lätta steg fram genom växtligheten. Förmodligen hörs han när han kommer nära växterna och de dras mot hans kropp. Lämnar fukt och mörka spår i den annars torra vargpälsen. Öronen står spetsade på hanens huvud och han rör sig med lugna men energiska steg. Den intensiva gröna blicken hålls sveper runt lite. Då hans värld är helt tyst och han inte kan förlita sig på ljud måste han har mer koll med synen, luktsinnet och känseln. Han märke längre bort att det fanns en markant flockdoft. Unghanen vill inte råka i dispyt med någon okänd flock så han håller sig borta. Försöker finna en annan väg att gå. Med huvudet lågt och nosen nära marken tar han sig fram och försöker samtidigt hålla reda på vart han går. Svansen är höjd bakom honom. Men inte rest. Tippen vippar en hit och en dit och följer vargens rörelser. Han försöker vara försiktig. Håller koll på att han inte kommer för nära flockmarkeringarna. Han vill bara ta sig vidare.

Valerie bestämmer sig för att närma sig den andra och Björk följer med. Snart kan de se den röda pälsen. Valerie kan se den sticka fram mellan grässtråna medan Björk kan lätt se den röda fläcken från trädet. 
  Valerie höjer svansen och morrar lågt, för att markera. Detta är inget ställe där främlingar får röra sig runt. Detta är inget ställe den röda hanen hör hemma på. Björk iaktar de två på marken, redo för att anfalla om det behövs. De båda är där för att skrämma bort hanen, inte för att prata. De är inte intresserad av att prata, bara ensamheten. Liksom resten av flocken.

Han fortsätter framåt. Inte mot doften av flock utan bortåt. Han vill inte komma för nära. Även om han inte skulle försöka sig på att dra på sig en flocks uppmärksamhet så är det inte säkert att de ens skulle förstå det. Så det är bäst att hålla sig borta. Han håller fortfarande huvudet lågt och försöker hålla koll på dofterna. Här där han går verkar det vara säkert. Och han vet vart det inte är säkert. Då är det inte mycket valmöjligheter vart han bör gå om han inte vill ta sig närmare flockterritoriet.

Han märker inte vargen som närmar sig och han hör inte morrandet som denne varnar med. Men nackhåren reser sig lätt. Det är en känsla som sätter klorna i honom. En känsla av att inte vara ensam. Han stannar tvärt upp och höjer huvudet. Den intensivt gröna blicken faller på en främling som inte ser direkt vänlig ut. Är det en medlem ur flocken som bor här? Råkade han komma för nära i alla fall. Men här där han befinner sig finns det inga flockmarkeringar. Han är säker på att han inte klivit över någon gräns. Han sänker huvudet en bit och visar att han inte försöker utgöra något hot.
"Jag ber om ursäkt om jag kom för nära ert revir. Det var inte meningen". Förklarar han. Det är bäst att han rör sig bortåt. Han känner inte för att stanna och prata något med en främling som ser på honom som om han vore en inkräktare. Törne rör sig bortåt. I en sned gång. Utan att riktigt släppa främlingen med blicken. Han skulle inte höra om främlingen bestämmer sig för att attackera.

Valerie slappnade av en aning när främlingen började röra sig bortåt. Hanen var nu i säkert avstånd från reviret. Visserligen hade dess tassar aldrig landat på mark som tillhörde dem, men såhär nära fick hanen inte vara. Det var en aning... obekvämt, tyckte Björk. 
  När hanen vände ryggen åt gjorde Valerie likaså och började vandra tillbaka in i reviret. Hon hade markerat. Inte var de befann sig exakt men att åt ett visst håll skulle hanen träffa på döden. 
  Björk stannade kvar en stund för att se att hanen verkligen gick därifrån, vilket han gjorde. Först när honan inte kunde se honom längre vände hon sig om och följde efter sin partner. 

(Avslutat)