Dimman var tjock. Hanen kunde inte se någonting alls. Inte för att han vanligtvis brukade se så mycket. Men nu, för första gången i den delen av hans liv han kunde komma ihåg, kände han sig verkligen blind. Blind kände han sig, men inte ensam. 
  Där hanen gick omkring i Träsket, med leran uppe till hans mage, kände han sig aldrig ensam trots att det var tyst. Det var som någon var där, förföljde honom. Hela tiden vände han blicken runt om sig för att försöka hitta den som såg honom, för att hitta den som han inte kunde se men det enda han såg var vitt. 
  Var han död? Det var så här Cry fantiserat om döden. Ett område som var oändligt vitt utan slut och början. Hanen rös av tanken. Nej, han ville inte vara död. Han ville leva. Han trodde han levde, men han var inte säker. Det såg ut som han var död men leran som klängde runt hans ben kändes så verklig. Dessutom rörde sig fortfarande känselspröten på sig och han kunde fortfarande känna partiklarna som rörde vid dem. 
  Så plötsligt såg han något. Något i dimman rörde sig. En del av dimman rörde sig. Det var en varg, gjort av dimma och rörde sig var inte det enda den gjorde. Läpparna rörde på sig. Det pratade, mumlade. Cry hävde sig snabbt ur leran med hjälp av vingarna och flög snabbt fram till anden, eller tja, han antog att det var en ande. Hanen var inte riktigt säker. Han hade aldrig sett en ande.
  "Var är ni, mina barn?" Cry stannade till abrupt. Dess sätt att uttala orden, dess tomma blick, allt med den gav honom en rysning. Kanske var det också omgivningens fel. 
  "Ursäkta, kan jag hjälpa er?" Frågade Cry lågt, osäker på vad som var rätt att göra. 
  "Mina barn, var är ni?" Anden ignorerade Cry och fortsatte gå, mumlande. Drakvargen visste inte vad han skulle göra. Hur skulle man hantera oroliga andar som ignorerade en? Nej, det visste han inte. Istället stannade han kvar och följde den med blicken tills den försvann bland dimman och han stod ensam kvar.

(Ensamroll, svara inte.)