Luften hängde kall och stilla. Gryningen var i antågande, men ingen hade ännu vandrat ut från sina boningar för att möta den. 
Nyaldi älskade att se isens skifte, att se färgen av mörk himmel gå till dansande klarhet genom de tjocka lagrenerna. 
Det betydde starten av en ny dag. En ny dag av träning och möjligheter. 
När första tecknet av solens ankomst nådde henne genom isen började hon gå. Slanka, tränade ben bar henne självsäkert gneom korridoren. Vid vissa dörrar stannade hon och lät skuggorna slinka in mellan gliporna. Än kunde hon inte helt styra dem, inte så som hon mindes att de borde kunna styras, men de lyssnade på henne och gjorde vad hon ville. 
Likt undersåtar, och hon var deras drottning. De följde henne för att de ville det, inte för att hon styrde dem.

Vid den sista dörren tog stegen slut. Nästan fundersamt lade Nyaldi huvudet på sned. Den nya rekryten hade tilldelats denna boning. De andra skulle hitta ner själva, men som ny kunde slingrandet av is vara vilseledande. 
Det var lika bra att hon tog följe med valpen. 
En skugga skickades in för att väcka rekryten, vars namn Nyaldi desperat försökte komma ihåg. Konungen hade sagt det och hon var besviken på sig själv för att hon glömt det redan.
Skuggan smög sig nära, och dess viskande prassel brukade vara tillräckligt för att väcka de flesta. 
Den mörka honan väntade utanför, hållningen säker och orubblig. Hade hon än haft sin svans, hade den varit smått höjd i dominans. Istället stod stumpen kvar som en trekant, blott en skugga av dess forma glans. 

((Lite hattit menmen, här är ett roll år Meme 8D))

Ett ljud fick den lille att vakna ur sin drömtäta sömn. Hon blinkade ögongruset ur ögonen och gäspade stort. Så ryckte hon skrämt till då en skugga reste sig över henne. Öronen lutades mot nacken och hon sneglade på den med en ytterst tveksam pupillös blick. Hon sa inget. Bara tittade på den, som om de hade en utstirrnings-tävling. Så, efter en stund övervägande, reste hon på sig från den mammuthud hon vilat på och rörde sig mot den stora isporten. Hon skymtade något där på andra sidan. En varg? Hon visste inte. Skuggan var kvar och rörde sig bakom henne och hennes öron lämnade inte sin position strukna mot nacken. Långsamt började dörren att glida upp, och hon satte lydigt mitt i porten och väntade. Hållningen var sträckt och hakan hölls högt. Hon såg ut precis som den stolta vren som hon långsamt formades till att bli - från att skämmas genom hela sitt, om än korta, liv till att finna någon som sa att det hon var var precis rätt. Hon skulle vara konungen förevigt skuldsatt, och det enda hon hade att betala tillbaka med var sitt liv. Var det inte ett svagt leende man kunde skymta på de pigmentfläckade läpparna?
Någon mötte henne utanför porten. En av de äldre. Hon nickade hälsande emot henne. Kom på det som surrat i bakgrunden av hennes huvud sedan hon vaknade.
”Himlen brinner av kärlek”
Sade hon lugnt.
”Snart..”
Den blå blicken fokuserades på den mörka honan.


[Säg till om ngt är galet så får jag ta o ändra]

Den vita uppenbarade sig. Nyaldi granskade honan åter innan hon skakade på huvudet. 
Förbi dem gick Hathor, som också var påväg mot samlingen. Den väldiga svarta tiken var försjunken i sin egen värld, så Nyaldi gjorde inget för att hälsa.
"Det är samling nu." sade hon när tiken yttrat sina konstiga ord. Hon valde att inte bry sig om dem. Kanske hade det något med vrenvalpens kraft att göra, att vara underlig och säga underliga saker?
Ögonen blev under ett kort ögonblick smala, som om de granskade tiken mycket, mycket noga under ett nytt ljus, men sedan slappande hon av sig.
"Det är viktigt att vara i tid till den. Följ med mig." sade hon och började gå med lugna, säkra steg. Ryggen var vänd, men plats bredvid i korridoren var uppenbart erbjuden; en invit att gå brevid om så önskades. 

[nbjfegn swkl *kasta svar* ]

Den lillavalpens ögon vreds bakåt och det var med en viss genans i blicken som hon sneglade ner på golvet under den andres skarpa blick. Men sedan var ögonblicket över att den mörka honan erbjöd henne en plats bredvid henne. Viktigt att vara i tid. Meme skyndade sig att infinna sig vid främlingens sida. Vad som var viktigt för konungen var viktigt för henne. Men öronen fortfarande något bakåtlutade trippade hon fram invid honan. Hon var inte en överdrivet pratsam valp, utan var försynt och höll sig för sig själv. Så att ett samtal skulle startas av henne var inget man kunde förvänta sig. Ändå vreds den pigmetsfläckade nosen upp mot honan då och då samtidigt som blicken sneglade emot henne. Gjorde hon rätt? Var det något den andra honan krävde av henne? Som om hon var konstant rädd att missa något viktigt i den andres anletesdrag.

Lugnt andades den svarta tiken medan hon vandrade med den vita vid sin sida. Tystnaden hängde över henne likt en bekant slöja. 
Blicken var rak, fokuserad, och stegen jämna. Stumpen som var kvar av hennes svans stod stolt det lilla den kunde; en pälsbeklädd bergstopp bland böljande ryggars slätter. 
Sedan bröt hon tystnaden.
"Vad vill du bli kallad?" frågade hon. Rösten var inte kall eller hård på något sätt, men den var inte heller varm. Avståndstagande, granskande. 
Frågan var inte vad valpens namn var. Alla hade ett namn, men det förflutna hörde inte till denna tid. 
Nyaldi fortsatte gå utan att sakta ner.

Då honan plötsligt tog till o0rda fann hon sig själv oberedd, trotts hennes tappra försök att hålla koll och vara till lags. Hon stammade fram några svårtydda stavelser "eh, umh, aa" och såg generat ner i marken. Sedan tog hon ett djupt andetag, försökte samla sig och såg upp på den andre igen.
"Mitt namn är Alcmeme"
Sade hon tyst.
"Men jag har också kallats Celia"
Blicken sökte åter marken. Det var ett namn från gamla dar, och det rev fortfarande i bröstet av att tänka på det. Tiken som hade hjälpt henne. Flockens trygghet som hon hade förkastat av ren feghet. Samtidigt så var hon oändligt tacksam för detta. Då det lett till allt hon var här. Att konungen funnit henne!
"Men jag tror jag trivs bäst med Meme"
Mumlade hon fram med blicken fäst på sina tassar.
"Är det meningen att konungen skall ge oss ett nytt namn, eller varför undrar ni?"
Hon såg förväntansfullt upp på den andre.

Denna gång den gröna blicken vek från sin post för att landa på den vite, var den kantad av något betydligt varmare än tidigare. 
Öron hade snappat upp osäkerheten; stammande ord och flera alternativ. 
Nyaldi hade hört känslorna, och kände igen dem.
"När Konungen tagit en hit, har Han oftast räddat en från något man hellre vill glömma bort." sade hon, rösten len. Sedan fortsatte hon efter att åter vänt tillbaka blicken mot gången de gick igenom.
"När du kommer hit föds du på nytt. Ditt liv är Hans, och inte längre ditt förflutnas. Vissa väljer ett nytt namn för att reflektera det." sade hon. Själv hade hon valt att behålla sitt namn i sin helhet. Eller snarare så hade hon bara inte tänkt på det, och sen hade det inte funnits någon mening till att byta.

Meme nickade åt honan ord. Ja allt hade hon blivit räddad, räddad undan ett liv som utstött. Räddad under falskt hopp och lögner. Nu var hon äntligen en del av något. Det var en känsla hon aldrig tidigare upplevt, enda sedan hon födde hade hon varit utfryst, avskydd av hennes egna föräldrar och hela familjen. Förutom farmor då. Men hon fanns ju inte. När hon tänkte på det slogs blicken ner i marken, även om ett svagt leende försökte maskera känslorna.
"Får vi prata om det som var förut?"
Undra hon med försiktigt ryckande öron. Plötsligt kände hon ett starkt behov av att andra skulle veta hur hemskt hon haft det och vilken hjälte konungen var. Han hade räddat hennes liv. Han hade räddat hennes själ.

Nyaldi tog ett djupt andetag, och funderade på hur hon skulle svara på frågan. Teoretiskt så var det inget som sade att man inte fick talade om förrut, men det var inte heller något som uppmuntrades nämnvärt. Man skulle fokusera på framtiden, på den nya familjen, inte på vad som inte längre hade någon betydelse.
"Man får, men jag skulle inte rekommendera det. Det är bättre att fokusera på vad som händer, vad som kommer hända, än på det som var." svarade hon så uppriktigt hon kunde. 
Nyaldi vände blicken mot den vita valpen. 
"Du får gärna prata med vem du vill, om vad du vill. Vi är din familj." sade hon sedan, kort efter.

Ett litet stråk av skam drog igenom henne. Såklart borde hon tala om nutiden och framtiden, inte det förflutna. Det fanns inget liv innan konungen.
Hennes haka höjdes hastigt och hon såg in i Nyaldis ögon med dåligt maskerad glädje. Familj. Hon hade alltid alltid alltid drömt om en familj. Och här var den.
"Visste du att himlen där ute brinner?"
Sade hon för hon visste inte riktigt hur hon skulle kunna formulera de tacksamhetskänslor hon kände. Men det glada och lite generade ansiktet blev genast stelt.
"Inte för att jag varit ute eller så.."
Var hon snabb med att lägga till.
"Jag bara... vet"
Blicken sökte sig mot tassarna, hon visste hur konstigt det lät. Och alltid alltid förut då hon sagt saker som denna hade hon bemötts av avsky. Hon skruvade lite på sig, visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen. Den äldre honan hade pratat om familj och då hade Meme trott på det, men att ta risker som att berätta om hennes stora hemlighet var kanske ett tok pp för stort steg. Men, hon såg upp i den gröna blicken, hon ville tro på att honan kunde bli den familj hon aldrig haft. En trygghet som hon aldrig upplevt. En ensam tår letade sig ner för hennes kind, ibland var hon alldeles för känslosam. Men inte ens här hade hon känt sig helt välkommen, hon kände sig så malplacerad överallt. Hon dyrkade och älskade konungen och var hedrad över att han valt henne, och det fick henne att känna sig viktigt i jämförelse med andra. Men inte i jämförelse med alla de andra han valt. Här kände hon sig fortfarande lite utanför, en nykomling som inte bevisat sig än. Och som i ärlighetens namn inte hade mycket hon kunde bevisa, hon var en skruttig blek liten valp utan krafter. Aldrig skulle hon ifrågasätta kungen men... varför hade han valt henne?

Nyaldi skulle inte sträcka sig så långt som att säga att hon kände eller förstod denna nya valp, men samtidigt låg det inte i hennes riktlinjer att dömma henne heller. Hielo hade gjort ett val, och Han hade sett något i denna lilla, underliga filur. 
Nyaldi höjde på ena ögat vid honans kommentar om hur det såg ut utanför, men valde att gå en mer konstruktiv väg än att bara stirra blankt.
"Är det din kraft? Att känna vädet?" frågade hon, nästan något systerligt över tonen i hennes röst. En genuin nyfikenhet.