Sachie var bekant med sankmarkerna. Han hade levt i omnejden under hela sitt liv och skulle gradvis börja fundera på att röra sig bortåt. Bort från Storkärr. I nuläget hade han inte riktigt modet att utforska andra områden. I träsken fick han hjälp att utöva sin enda upptäckta kraft. Marker som dessa kunde vissa morgnar hysa dimma, men inte denna. De var förmiddag och väldigt molnigt. Som om oväder var på väg var luften kvav och stilla. Inte en fågelröst bröt tystnaden, inget kvitter, inga kvistar som bröts. Inte än. Inget plaskande, bara spöklik tystnad för tillfället. Och så hördes ett rop. Ett litet läte, som av en fågel men väldigt avlägset. Därav svårt att tyda. Sachie brydde sig inte nämnvärt egentligen. Han var både van och nöjd med den ensamhet han förtjänat. Det fanns inget av intresse utanför denna värld. Ännu.

Sacheverell befann sig i ett skogsområde som var i stort sett oframkomligt för större vargar än honom. Han trampade snett vid ett tillfälle och lyfte försiktigt tassen som sjunkit en decimeter och fokuserade på sina steg efter detta. Han höjde sitt huvud och envisades med att gå även om han lika gärna kunnat använda sina vingar. Han styrde in på en stig han kände bättre och kastade med huvudet och hummade lågmält. Han bredde ut sina vingar och stannade, körde in nosen bland vingpennorna och kliade sig så att mångfärgade fjädrarna yrde tills han tröttnade och tittade upp. Han fortsatte sin vandring utan mål och trevade sig fram genom riskzonen som markerna utgjorde. Han hade vikit av från sin stig och såg nu ner i marken, mycket koncentrerad. Hade han varit lättare hade det kanske varit mindre riskfyllt, men han var otymplig och skrymmande med stora vingar och en stabil kroppshydda. Han nosade försynt i vädret och fångade en löpdoft i nästintill obefintlig bris. Sachie stod irriterat och svajade mellan besluten; ignorera eller undersöka frågetecknet på kartan. Fast, det lockade honom. Triggade honom. Han spände sig markant och fnös hårt.

Reserverat till Sraosha

Sacheverell hörde ett dämpat plaskande. Han kopplade ljudet till löpdoften, för dum var han inte. Han hade inte sett en själ på flera dagar. Han hade inte hört hennes framfart förrän tiken gick ner sig i gyttjan och han slog ut sina vingar och satte av i hennes riktning. Sachie var på helspänn och efter att startbanan tog slut i och med att ett tjärr uppenbarade sig, så gjorde han ett hopp upp i luften. Istället för att landa i vattnet guppade han upp och ner när han flaxade febrilt med vingarna som han inte använt på ett tag. Han vilade på luften som på högre höjder bar med sig en liten bris som inte var mycket att hurra för. Sacheverell seglade fram och blickade nedåt. Hans ögon sökte rörelse men fann inget av intresse. Han hade nästan givit upp då han delvis glömt riktningen och kände sig disorienterad. Då skymtade han en rosig varelse med ljusare detaljer som han inte riktigt hade i synfältet. Han kände hjärtat klappa hårt och bulta mot bröstkorgen när upphetsning tog sin plats som enda drivkraft.

Sachie landade inte. Han höll sig stadigt på behörigt avstånd från ytan som tiken sjunkit igenom. Han utsatte sina vingar för prövning och fäste blicken vid hennes ansikte.
  "Goddagens", sade han avvaktande, lite lömskt till undertonen.
 Han stirrade lite stint på henne till en början men blicken mjuknade. Han visste inte vad han skulle göra. Hjälpa henne? Hur? En gren kanske, som hon med tänderna kunde ta tag i. Han kunde hålla i andra enden och bogsera upp henne. Vad som kunde tänkas hända sedan log han nu åt. Det var förvisso tveksamt, men han kände suget bubbla under ytan. 
 "Behöver damen hjälp?" sade han till sist, som att han vore dum, med en mörk, myndig och framförallt hövlig ton.
  Sacheverell flaxade för att hålla sig i luften. Hans leriga tassar var nu en meter ovan träsket. Ett par glesbexuna träd reste sig ensamt i närheten och han kastade ett getöga mot dem. 
  "Ursäkta mig..." sade han lågmält med sin karaktäristiskt djupa stämma.

Han kastade sig runt 180 grader och susade iväg på vida vingar och landade bland trädgrenarna. Han började tugga på en gren och dra hårt i den samtidigt. Han ryckte gång på gång, det blev en riktig dragkamp med den bastanta, motsträviga trädgrenen. Så fick han loss den och virvlade tillbaka i än uppochned och än upprätt och när han inte blottade magen mot skyn längre så sjönk han ner stillsamt mot platsen där han funnit tiken. Han tog ett fast grepp med tänderna om sin ände och nickade med huvudet för att visa att hon kunde ta tag i den. Gick hon med på detta kunde han dra upp henne till platsen dit hon stått innan hon måste ha halkat ner i gyttjan. Samtidigt var det ett riskabelt område det med, och han kunde inte garantera att han skulle få lotsa henne därifrån igen.

Sraosha antog först att hon var dömd att klara sig ur knipan på egen hand när hon hör ett avlägset flaxande. Först misstänkte hon en fågel hade vägarna förbi, men när hon vrider på huvudet får hon se något större än så komma flygande. Något klarrött. En bevingad varg. Var det hennes räddning? Svansen sätts genast i gungning och hon försöker stegra sig för arg bli sedd men utan att lyckas. 
"Hallå! Här nere!" ropar hon i ett hopp om att bli räddad. Men vargen tycks redan ha sett henne. Han kommer flygande neråt. En hoppfull glimt tindrar i Sraoshas gröna ögon.
När vargen kommer närmare lägger hon märke till att det är en hand klädd i alla möjliga vackra färger.
"Ja, lite hjälp vore något..." svarar hon efter att han hälsat och frågat om hon behöver hjälp. Därefter ser hon hur han flyger bortåt och tror först att han tänker överge henne när han hämtar en gren som hon kan ta tag i. Hon fattar ett stadigt tag om grenens ena ände när den främmande herrn återvänt och spänner musklerna när han börjar dra. Dyn skiftar runt hennes fötter, och hon känner hur den högra börjar lossna.

Sacheverell hade inte riktigt tagit notis om tikens ord men hon verkade söt. För söt. Särskilt till utseendet. Hon var väldigt unik, vilket han också var egentligen. Fast han såg aldrig sig själv, knappt att vattnet vid Storkärr speglade honom alls. Han ville veta vad hon kallades också. Fast var det verkligen nödvändigt? Jo, Sachie kunde ju börja med att försöka bekanta sig med henne. Kunde han inte charma henne fanns ju plan B. Vad det skulle vara hade han inte riktigt tänkt ut, men han ville så gärna ha henne. Ha henne för sig själv, få som han ville. Det var inte ofta tjusiga tikar passerade genom hans boplats. Än mer sällan var det löptikar. Det var lite för bra för att vara sant och Sacheverell ville inte låta henne slippa ur hans grepp. Hon var helt enkelt för vacker och attraherade på ett spirituellt plan. Han hade aldrig riktigt kännt så förr. Inte så.

Hur som haver, tog hon tag i andra änden av den tåliga trädgrenen och han höll stadigt i den själv på andra sidan. Tänderna grävde i barken och han fick flisor i munnen. Lätt var det inte, hon vägde en del verkade det som. Hon var större än honom och naturligtvis lite tyngre. Suget från leran drog dessutom ner henne och skapade ett ännu större motstånd. Men han var otroligt stark och ganska uthållig, så till slut gick det vägen. Han slog hårt med vingarna och landade på fastare mark för att använda vingarna för att bakifrån och framåt flaxa och få mer kraft när han backade. Han gav intrycket av att multitasking var hans grej. Det klafsade och plaskade och med ett plopp tycktes hon vara lös. När han var säker på att hon var säker så släppte han grenen och spottade lite grand. Han tuggade lite och körde ut tungan ur munnen och skrapade bort flisorna som hotade med att fastna i halsen. Han harklade sig lite och snart höjde han stolt huvudet och förblev allvarlig.
  "Jag värderar ditt namn högre än en tacksägelse", sade han och tippade huvudet på sned.

Leran är kall och våt runt hennes tassar. Trädgrenen slinter lite i Sraoshas grepp och hon låter sluta käkarna hårdare om den. Tassarna lossnar litet ytterligare - framtassarna främst. Hon rycker upp den högra ur leran och lyckas placera den mot säker mark, sedan den vänstra. Efter följer baktassarna. Det är en mödosam process men trots allt är det den röde fakarghannen som sköter det mesta av arbetet.

När Sraosha fått tassarna på säker mark andas hon ut och släpper även hon grenen. Lättat trampar hon lite prövande på stället, svansen nöjd svepande bakom henne.

Jag värderar ditt namn högre än en tacksägelse.

Sraosha tippar huvudet på sned och fnissar till litet. Det där hade hon inte väntat sig.

"Mitt namn är Sraosha, men låt mig få tacka dig ändå. Utan din hjälp vet jag inte om jag någonsin fått komma loss."

Hon ler genuint mot den röde fakarghannen. Han är ganska stilig, muskulös även fast han är en aning lägre än henne. Hon ger en fin illusion av styrka tack vare den tjocka pälsen. Den fick henne att framstå som mycket större än hon faktiskt var, och de höga, starka benen hjälpte till där. Hon hade trots allt ättlingar som härstammade från starka raser som drakarg och bergsvarg. Hon sänker huvudet en aning, i vördnad, som en artig liten bugning.

"Och vilket är ditt namn?" frågar hon artigt. En kort introduktion bara, sedan tänker hon bege sig vidare.

Hon var bedårande när hon testade sina ben på fast mark. Fastare. Han sneglade på den fylliga lockiga svansen. Han funderade snabbt på hur hennes valpar kunde tänkas se ut. Han skulle då inte få se dem. Han ville le lite lömskt sådär, men höll ett pokerface tills vidare. Tiken trampade lättat runt och fnissade efter att Sachie talat. Hjärtat sjönk i bröstet. Han kunde omöjligt skada henne. Eller kunde han det? Hon var så oskuldsfull. Sraosha var hennes namn, fick han veta. Han smakade på namnet och fann att det lät exotiskt, särskilt när hon sade det. Han skulle väl ha slaktat namnet totalt i sin ovetskap. Hon tackade honom så hjärtligt och han rynkade pannan lite grand. Han kände hjärtat vekna lite. Var han så blödig? Han flaxade lite och drog sedan in vingarna och fällde dem åt sidorna, de låg gracilt invikta och han sträckte på sig.

Sraosha log varmt åt honom, och det verkade så äkta. Han log stelt som att han inte riktigt visste hur man gjorde. Hon var verkligen majestätisk. Större, men förhoppningsvis inte starkare. Han var trots allt hane och hade en stabil kroppshydda som rymde mer styrka än man vid första anblicken trodde. Kanske hade han delvis bevisat detta genom aktionen, att dra upp tiken ur lerbanken. Oväsentligt nog hade han även vingar som fysiskt övertag. Svårt att lyckas... fly från honom. Åtminstone. Sraosha sänkte ödmjukt sitt huvud och han kände hjärtat klappa snabbare. Hon frågade om hans namn och han svalde hårt.
  "Min sköna...", sade han och bröt inte ögonkontakten när han besvarade bugningen. "Jag kallar mig för enkelhetens skull bara Sachie medan mitt fullständiga namn är Sacheverell. En riktig tungvrickare..." 
  Han himlade med ögonen och log snett när blicken återigen fästes vid tikens gröna ögon. De var så lockande, så varma. Han darrade lätt. Han kunde inte låta henne gå.

Sacheverell. Det var ett fint namn, lite konstigt. Sraosha visste inte om hon kunde uttala det, så att han lät sig kallas 'Sachie' underlättade för henne.

"Sachie." upprepar hon, för att se om hon kan uttala det rätt. Hon betonar r-en i orden, ett tecken på hennes nordliga ursprung.

"Trevligt att råkas, Sachie." 

Hon ler igen, lite osäkert och ser sig omkring. Hon borde egentligen ta sig vidare, bort från det här träsket.

"Jag är egentligen på en lång resa, och jag försöker ta mig från de här sankmarkerna. Känner du till trakten? Vet du hur jag kan ta mig ut utan att fastna igen?"

Hon ler lite ursäktande och rycker på axlarna i en gest som skulle kunna innebära 'du vet ju hur klumpig jag är'. Men hon ville inte medge det med ord. Hon avskydde att känna sig klumpig och beroende av andra - det var trots allt därför hon valt att utföra den här resan.

Sraosha var för snäll för att vara löptik. Hon måste vara en genomgod själ. Det skulle vara tråkigt om man fördärvade henne. Hon påstod att det var trevligt att råkas. Än var det kanske det, men han funderade extra på det hon sagt. Inte trevligt länge till egentligen. Tiken frågade också hur man tog sig ut ur Storkärr. Hon berättade att hon var på genomresa och att hon inte ville gå ner sig igen. Sant, nästa gång kunde bli den sista. Det skulle han inte låta hända. Han brydde sig plötsligt väldigt mycket om henne, hon var hans. Verkligen? Han var eventuellt från vettet.
  "Det gör man inte", sade han sakta och sakligt. "Jag vill att du stannar här."
  Det sista lät barnsligt och konstigt. Men promt och envist. Ja, han kunde inte låta henne fortsätta.
  "Jag kan vägleda dig med mina ord om du ger mig något i gengäld..." sade han allvarligt.

Sachie nosade försynt i luften. Sedan slog han ut vingarna och visade att hon inte kunde ta sig förbi honom den vägen, utan att träsket var enda egentliga vägen. Vingspannet var stort och han burrade upp pälsen för att se lite större ut. Han närmade sig henne sakta för att inte skrämma ner henne i gyttjan igen. Det kanske han skulle göra ändå. Han drog in den sötaktiga doften som löptiken avsöndrade och slöt ögonen för ett ögonblick medan han njöt märkbart. 
  "Jag önskar att du kunde förlåta mig en dag, för det här."
  Han fick en ganska bister uppsyn och närmade sig henne ytterligare.
  "Men jag räknar inte med det."
  Han tog ett skutt mot hennes bakdel och siktade på att köra in nosen under hennes svans.

Stanna här? Sraosha frustar till. Det tänkte hon inte göra. Hon ville härifrån nu.
"Ursäkta?" säger hon, nu lite allvarligare men fortfarande med ett milt leende över läpparna. Något i gengäld? Vad pratade han om?

Vingarna slog plötsligt ut och hon spärrade förvånat upp ögonen, nu obekväm i situationen. Det kändes hotfullt - han såg större ut med vingarna utbredda, förhindrade hennes framfart. Hon tänker nästan ta ett steg bakåt, men hindrar sig mitt i rörelsen. Nej. Hon tänker inte backa. Bestämt sätter hon ner foten igen, och en bekymrad rynka uppenbarar sig i hennes panna när han börjar gå mot henne. Förlåta honom? 

Plötsligt uppenbarar det sig för henne vad han tänker göra, och nästan genast stryker hon ogillande bak öronen. Nej, hon tänkte inte tillåta det. Hon ser hur han drar in hennes doft, njuter. Vilket äckel!

"Du rör mig inte." säger hon varnande när han rör sig närmare. "Jag varnar dig."

Hon var stor, hennes mankhöjd gick en bit över en meter. Men han såg stark ut, och han hade vingarna till sitt förfogande. När Sachie tar ett plötsligt språng mot hennes bakdel snor hon runt, snabbt och knycker på nacken i ett försök att stånga honom. Hornen var hennes främst försvar, om man bortsåg från tänderna. Ett argt morr undflyr hennes strupe och artigheten är som bortblåst. Hon tänker inte låta någon stöddig hane ta henne. Inte såhär.

Sacheverell var tvungen att koppla bort hur ont hennes leende gjort i honom när hon frågat honom vad han menat med något i gengäld. Jo, visst var han djurisk, driven av instinkter. Det hade inte alltid varit så, men han kunde inte minnas senast han fått en chans som den här, eller ens en löptik att vila ögonen på. Han kunde göra vad som helst för den här, och han tänkte ta sig alla friheter möjliga. Han såg hennes lockiga päls krusa sig och hon strök öronen bakåt. Sachie visste att hon inte skulle låta honom göra något. Men det tänkte han inte respektera nu. Han satsade all sin styrka på att han kunde övermanna henne trots hennes höga manke och orubbligt bastanta kropp. Sacheverell brydde sig inte så mycket om de valpar han kanske skulle lämna efter sig om han lyckades. Han skulle aldrig träffa dem eller få höra talas om dem, och han skulle troligen aldrig se skymten av denna olyckligt lottade tik igen. Olyckligt lottad därför att hon var fast. Där. Med honom. Utan möjlighet att hitta ut. Men hon hade säkert tänder att använda sig av nu när benen inte kunde ta henne därifrån på grund av det förrädiska underlaget.

Sachie insåg att hon inte var så genomgod som han trott. Han gjorde något som kunde liknas vid att höja på ögonbrynen när hon bestämt sagt ifrån och givit honom en varning. Ett litet hot. Han tyckte inte om det, men vad kunde man vänta sig? Han hade underskattat hennes tillgångar. Hornen hade han inte räknat med och han tjöt lite när ett av hornen gjorde mer än rispa hans hud. Det trängde in i hans sida och han hann inte fram till hennes svansrot. Beslutsamt reste han sig på bakbenen. Han slog kraftfullt med vingarna åt hennes håll och luftdraget bildade ringar i det gyttjeblandade vattnet. Han fortsatte att slå med vingarna som distraktion då fjäderpennorna skulle rappa till henne om hon kom för nära. Han stod på bakbenen och gjorde en ny attack. Ny taktik och han hoppades att hon inte skulle lyckas vika undan. Såret smärtade honom men han gjorde ett nytt försök, nu fokuserade han på att bestiga henne, han trippade fram och högg mot hennes manke, fortfarande våldsamt fläktandes med vingarna.

Hon får en träff och hoppas verkligen att han ska vekna, men som hon misstänkte skulle det krävas mer än så. Med nosen rynkad och den övre raden tänder blottad ställer hon sig i stridsposition, redo att försvara sig själv och sin värdighet. Sachie stegrar sig på bakbenen och börjar slå med vingarna. Vinden får hennes långa lockar att dansa över hennes ögon och när hon gör ett utfall för att markera avstånd skär vingpennorna över hennes ansikte. Hon gnyr till, tvingar sig att backa men då har han redan hunnit förflytta sig. Han är snabbare än henne.

[Ok så vi hoppar lite här då, på Admins order]

Sachie klev ner och backade undan snabbt som ögat. Han tänkte låta henne gå nu, men han visste inte hur. Hon skulle försöka döda honom, det var ganska tydligt. Åtminstone skada honom för att hämnas. Han slog ihop sina vingar för att slåss som en man eller tala resonligt. Vad helst damen önskade, antog han.
  "Ska du härifrån behöver du antingen samarbeta med mig eller springa nu", sade han lugnt.
  Sachie backade snabbt mot vägen ut ur träsket. 
  "Glöm inte att hålla ögonen på marken", fortsatte han med ett blekt leende.
  Han visste fortfarande inte riktigt hur man log. Hans smil var lika ovant och stelt som innan och han väntade på att fler våldsamheter skulle äga rum.