p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120%; }a:link { }
Med lugn i sinnet fortsatte hon in mellan de mossiga trädens stammar. Luften var varm här och påtagande fuktig, hon visste inte riktigt vad hon tyckte om det. Hon minns att när hon var valp och hennes föräldrar vandrat runt med dem så hade hon funnit skogen jobbig. Den var trasslig att ta sig igenom för hennes korta valpben och luften gjorde det svårt att andas. Nu i vuxna dagar så kände hon inte riktigt så, skogen var inte lika ogenomtränglig och luften var antagligen lika fuktig men det kändes inte lika jobbigt.
Skogen var vindstilla och larmet från olika fåglar och insekter var öronbedövande. Men snart vande hon sig med oväsendet och tänkte inte mer på den saken. Hon hade beslutat sig för att vandra längs med numooris södra kust och sedan upp åt norr, och samla på sig så många livshistorier som möjligt på vägen. Det tog hennes genom många av de områden hon redan sett som ung, men hon tyckte att det skulle bli spännande att se dem som vuxen och kunna jämföra sina minnen med verkligheten. Och hon skulle även få besöka platser som hennes lilla familj aktat sig noga för, så som lavaöknen och vulkanen, och tenkais öken. Hon såg med en valpig upphetsning fram emot det. Hon log då hon fortsatte framåt.

[Grendel]

Ett plötsligt skri precis intill gav honom ett bryskt uppvaknande. Grendel hoppade märkbart till och såg sig yrvaken omkring. När han försäkrat sig om att allting var som det skulle och han var utom fara lade han sig återigen till rätta. Det kunde inte vara kväll ännu: ljuden utanför hans krypin stämde inte. Trots det verkade det som om han hade fått tillräckligt med sömn då han inte kunde somna  om. Irriterat förbannade han den fågel som tyckt det passade att väcka honom.
    Han hade gläntat på de växter han dolt hålet i trädet med. Solens sken var fortfarande allt för skarpt för att han ens skulle kunna se någonting ordentligt, och han var inte dum nog att faktiskt lämna sin säkra sovplats under dagen.

Regnskogen blev mer och mer dunkel allt eftersom tiden gick och mycket snart hade solen gått ner så pass mycket att Grendel kunde röra sig utan att känna sig som ett enkelt byte. Han sträckte på sin stela kropp innan han smidigt lämnade trädets hålighet. Med en vag duns landade han på marken och såg sig om. Vad nu?


[Hoppas det är okej att jag gör ett tidshopp till mer kväll, för annars så sover Grendel bara xD]

[Helt ok! Skulle vara svårt o rolla om Grendel sov haha]


Hon hade jagat ner en mindre gnagare av en sort hon inte kände till, den hade smakat utsökt iallafall, och lagt sig att vila vid ett vattendrag då det plötsligt hände. Ljudet av grenar som knäcktes och stor steg som närmade sig fyllde luften och hon höll andan. Undrade vad det kunde vara för stora djur som gav ifrån sig sådana läten. Så uppenbarade dem sig, en efter en, otroligt stora pälslösa vidunder med grått skinn och långa snablar. Det var skogselefanterna. Hon hade aldrig sett dem tidigare, bara hört berättelserna om dem. Hennes ögon växte vid synen, de var så mycket bättre i verkligheten av vad de var i sagorna. Moriko var en fantastiskt kraftfull och god gud, som kunde skapa en sådan flora av djur och växter. Hon kände hur en frid fyllde henne inifrån då hon skådade de majestätiska djuren och hennes tankar gick till livets kretslopp och ekosystemet de levde i. Allt det hennes mor lärt henne om jordens lära då hon var ung. Då elefanterna rörde sig bort från vattnet fick hon en impuls att följa efter dem, men hon lät bli. Ville inte störa. Inte tränga sig på de magnifika djuren. Istället tackade hon Moriko med en kort bön och gav sig sedan av åt ett annat håll genom skogen.

Det hade blivit kväll, hon strök fortfarande fram mellan träden med ett leende på läpparna. Ögonen tog in allt det vackra i skogen, de färgglada fåglarna som blev all lugnare medan mörker föll, och de gröna o bruna cikador vars sånger istället blev mer intensiva. Hennes päls var en aning fuktig efter att hon korsat ett mindre vattendrag, hon mindes sen hon var barn hur det var närmast omöjligt att torka i dessa områden, som tur var var det inte kallt iallafall. Tyst nynnade hon på en melodi från sin barndom, som hon senast sjungit just i denna skog, och tänkte på allt det som dagen hade erbjudit henne. Det hade varit en bra dag, en vacker gåva från gudarna.

Han hade börjat röra sig framåt då en främmande stämma plötsligt nådde honom. Instinktivt knyckte han på huvudet i ljudets riktning och ena örat ryckte till. Grendel lät tungan smita ut mellan tänderna och fuktade nosen. Mellan växterna kunde han se en ljus individ röra sig. Han såg upp i trädet han precis lämnat innan han kastade sig upp i det. Smidigt tog han sig förbi sitt krypin och smög ytterst försiktigt ut på en gren knappt två meter ovanför den ljust grå tiken. Han kunde se gula markeringar på hennes kropp och i hennes ansikte. Hade hon bara väntat med att passera honom hade han haft mer nytta av henne: det var ännu några dagar kvar till den månlösa natten. Nonchalant lade han sig ner på grenen.
    "Är det verkligen vist att gå visslande genom djungeln i natten?" frågade han och höjde på ögonbrynen.
Flickan bad praktiskt taget om att bli ett byte för större vargar, ett av de stora kattdjuren eller djungelödlan. Visst var hon bra mycket större än han själv, men det skulle nog inte rovdjuren ha några problem med.

[Haha, ja, lite så jag tänkte xD]

En dämpad röst letade sig ut över hennes huvud och hon ryckte till. Den himmelsblå blicken letade sig upp mot trädkronorna och där uppe fann hon en liten loliknande figur som studerade henne under höjda ögonbryn. Den inladande hjärtinfarkten lade sig och hon log ett brett leende.
"Haha, du höll på att skrämma ihjäl mig!"
Utbrast hon och slog sig ner under trädgrenen, men blicken stint fäst på den andre.
"Hmm" Sade hon sedan och såg ut att noga överväga sina ord "Låt oss säga såhär: I take my chances.."
Hon nickade och log ett leende som nådde ögonen.
"Jag gissar mig till att du inte är lika äventyrlig?"

Det drog i hans mungipor när han såg den grå tiken hoppa till och söka efter röstens ägare. När deras ögon till sist möttes lov han vagt. Sakta övergick hans uttryck till ett fundersamt.
    "Äventyrlig säger du?" ett flin spred sig över hans läppar. "Eller bara dum?"
Kallade hon att oförsiktigt traska omkring i skogen mitt i natten, visslande till råga på allt, för äventyrligt tänkte han tro på det senare. Visst var hon fortfarande ung, men det var ingen ursäkt. I hennes ålder hade han haft vett nog att förstå att man inte kunde uppföra sig hur som helst. Om man inte hade en dödslängtan.

Ett klingande skratt lämnade hennes strupe, för att lätta upp stämningen och ruska bort förolämpningen. Det var med ett bredare leende som hon mötte hanens blick.
"Du får kalla det vad du vill.."
Sade hon och ruskade på sig i ett desperat försök att få fukten ur pälsen. Hon misslyckades fatalt.
"Vem är du förresten?"
Frågade hon nyfiket.
"Mitt namn är Nardol, och jag har en berättelse att delge dig om du har en liknande att ge tillbaka"
Det var med ett finurligt uttryck som hon såg upp på främlingen.
"Jag samlar på livshistorier förstår du"

Aderonen såg på henne med neutral blick och ett slätt ansiktsuttryck medan han lyssnade på vad hon hade att säga. Då hon tystnat smalnade hans ögon av, knappt märkbart. Varför ville hon veta hans namn? För att inte tala om hans livshistoria. Han dolde misstänksamheten bakom ett fnysande skratt.
    "Åh, vem jag är spelar inte så stor roll."
Det fanns ingen anledning till att ge henne sitt namn: det fanns alltid en risk att det kunde användas mot honom. Sen var han kanske inte den enda Grendel i hela Numoori, men han tänkte inte ta några risker.
    "Men jag kan avslöja att jag är uppvuxen här."
Det var inte någon speciellt personlig information. Han var långt ifrån den enda som vuxit upp i regnskogen. De var många vargar av olika slag som kallade Kawazatri hem. Dessutom skulle han, om hon mot förmodan skulle försöka finna honom igen, kunna undvika henne utan problem. Grendel flyttade på tyngden till någonting mer bekvämare.
    "Berätta du din historia, så berättar jag min."

Hon log snett. Hanen verkade vaksam. Han ville inte ge upp allt för mycket information. Hon förstod honom, visste att det kanske var lite underligt av henne att gå runt och fråga totala främlingar om deras innersta hemligheter. Men hon tänkte att det var bäst att ta chansen, att lära sig allt man kunde och se världen från alla möjliga synvinklar. På något vis trodde hon bestämt att detta gjorde hennes liv bättre. 
"Okej"
Svarade hon.
"Det är bara rättvist att jag börjar"
Det sneda leendet växte på hennes läppar.
"Få se här.. vad för historia tror ni att ni vill höra?"
Frågade hon men väntade inte på något svar på den retoriska frågan.
"Mitt namn är som sagt Nardol, och det betyder mer eller mindre fyr, något ljust att vägleda en om natten."
Hon var faktiskt mycket nöjd med det namn hon givits. Det symboliserade hennes och hennes föräldrars tro mycket väl.
"Jag har åskans kraft inom mig, elektricitetens element."
Det var också något hon var stolt över.
"Så, nu vet du lite om mig, så det är det väl dags att börja berättelsen"
Hon harklade sig och det var med ett finurligt uttryck började hon tala.

"Då hon bara var sju år gammal hade den lilla honan redan sett halva Numooris sydliga del. Hon hade vandrat från hennes hemplats höstskogen, till Stäppen och vidare till Kawazatriskogen. Då hon blev äldre kom hon att vandra exakt samma rutt igen, men denna gång stötte hon på en mäktig hona på Solstäppen. Hon var ljus i färgen och olidligt vacker, men med fruktansvärda ärr över ögonen. Hon lärde honan något som hon sökt hela sitt liv, att finna lugnet inom sig själv. Unghonan hade alltid varit stark och utåtagerande men nu fann hon med meditationens hjälp Meimeis lugn.."
Hon tog en kort paus och såg upp på den andre.
"Hon hade länge dyrkat Meimei och hennes motsats Tenrai, då de var de båda delarna av stormen och åskan, hennes element. Och det kändes bra att förenas med gudarna i ett lugn."


"Jag kan lära sig om du vill..?"

Han svarade inte på hennes förklädda fråga. Det fanns ingen anledning. Hela Grendels kroppsspråk talade om att han lyssnade aktivt på hennes ord, men sanningen var den att han bara lyssnade halvt. Egentligen var han inte speciellt intresserad men kanske... Kanske kunde där finnas någonting som var värt att lägga på minnet. Då och då nickade han för att visa att han fortfarande lyssnade. Han kände hur han skulle vilja flika in i hennes historia med frågor eller påståenden men höll munnen stängd. Nardol talade om en mäktig tik hon mött, en som lärt henne någonting viktigt. Hon talade om Meimei och Tenrai.
    "Vad är det för tanklösa föräldrar som släpper iväg en liten valp helt ensam?" han skakade på huvudet.
Maken till ansvarslöshet hade han knappt hört talas om. Det var ett under för honom att den hon talade om ens överlevt till att bli äldre: det fanns inte mycket en valp kunde göra i den åldern om en fara skulle uppenbara sig.
    "Jag kan lära dig om du vill..?"
Han höjde på ögonbrynen. Så tiken framför honom var denna valp hon talat om. Det skulle i och för sig kunna förklara varför hon aldrig lärt dig att vara vaksam när man vandrar i Kawazatri om natten. Återigen skakade han på huvudet.
    "Behövs inte, jag är redan nära Tenrai och känner ett... vad var det du kallade det? Inre lugn?"
Det fanns ingen anledning att lägga energi på Meimei: hon var inte viktig. Åtminstone inte viktig nog att dyrka för att känna det lugn hon talade om. Det fanns redan inom honom.
    "Jag antar att det är min tur nu." sade han tankfullt och tog blicken från Nardol.
Var skulle han egentligen börja? Vad kände han sig bekväm med att berätta?
    "Vem jag är spelar som sagt inte någon roll, och mina krafter är helande." han valde medvetet att inte avslöja sin förmåga att kontrollera växtligheten. "Som nämnt tidigare är jag uppvuxen här i regnskogen och hade sett mer död som valp än vad många fullvuxna vargar någonsin gör."
Han hade förlorat nästan halva sin familj genom olycka och sjukdom, mist sin bästa vän under Gudarnas Raseri och sett en stor mängd vargar offras å Mörkrets vägnar ända sedan den dagen han var gammal nog att lämna lyan.
    "Jag har bara lämnat Kawazatri under en kort period av mitt liv, och har inga planer på att göra det igen."
Han trivdes inte utanför den bekanta miljön. Även om han inte skulle erkänna det, inte ens för sig själv, skrämde det okända honom.
    "Min historia var kanske inte lika väl utsmyckad som din."
Ett kort skratt lämnade honom. Att prata och ljuga sig ur situationer var han enormt skicklig på, men han hade aldrig varit någon berättare som sin far.

Nardol log åt hans kommentarer, han var uppenbart dedikerad till hennes berättelse. Det tyckte hon om.
"Den lilla valpen vandrade inte ensam, i början av sin vandring var hennes föräldrar med henne. Hon lämnade dem först i vuxen ålder för att söka äventyr på egna ben."
Då han sedan delgav henne sin historia och nickade hon intresserat. Han verkade följa Tenrai mer än Meimei, hon älskade också Tenrai, det var han som skapade åskan och hennes kraft elektriciteten. Så de delade tro, det var fint.
"Va hemskt med all död i ditt liv, om du vill prata om det kan du anförtro dig åt mig. Jag lämnar aldrig ut de uppgifter jag fått."
Hon nickade kort, som för att understryka de bådas ord.
"Jag tyckte det var en bra historia"

Ett kort 'Ah' lämnade honom då Nardol avslöjade att hennes föräldrar hade varit med henne i början. Då var det för honom ännu underligare att hon inte hade mer vett i skallen. Grendel ryckte kort på axlarna när hon påpekade mängden död han sett.
    "Man vänjer sig efter ett tag."
Det hade varit en sådan naturlig del av hans liv att det hade blivit väldigt avdramatiserat. Visst kunde han fortfarande sakna de han förlorat, men han tänker inte göra en stor grej av det. Chaibos hade tagit hand om dem och han visste att de funnit frid. Dessutom fanns det ingenting han kunde göra så vad hjälpte det att sparka och skrika?
    "Så det finns inget behov av att prata ut om det." Han hade redan kommit till ro med att de var borta. "Men jag måste fråga: varför erbjuda dig att lyssna när du inte ens känner mig?"
Det var för honom obegripligt. Han kunde lika gärna mata henne full av lögner, så varför? Inte kunde hon väl vara så blåögd att hon litade på en främlings ord?

Nardol förstod att hon och denna varg inte var på samma våglängd. Att de hade olika syn på världen trotts sin delade tro. Det förstod hon, även onda vargar kunde vara troende så det var självklart att även troende kunde vara vresiga. Mer än vresig visste hon inte än hur hon skulle definiera främlingen. Hennes blå ögon sökte hans och hon försökte på sig ett svagt leende. Hon tyckte det var evinnerligt sorgligt att han fått vänja sig vid död, även om han kunde hantera det. Att ens behöva hantera något sådant var inget hon önskade åt någon. Hon sucka svagt och bad en tyst bön för att Chaibos iallafall skulle vara nådig mot de bortgångna. Det kändes som det rätta att göra i situationen. Så ställde han henne en fråga, och hennes ansikte sken upp i ett leende.
"Åh, för att jag tycker det är intressant att lyssna förstås!"
Svarade hon och svansen slog några slag bakom henne.
"Inte för att jag nödvändigtvis tror på allt, men även falska historier kan vara roliga att höra på.."
Hon avslutade mening med en bestämd nickning. Nog var det så att nardol för det mesta, eller typ enda fram tills nu, hade trott på de historier hon fått höra så var det ju inte sanningshalten i berättelserna som gjorde henne intresserad. Hon ville blott se livet från så många perspektiv som möjligt, och försöka uppleva så mycket av den gåva gudarna gett henne som hon bara kunde!

Han höjde återigen på ögonbrynen. Det faktum att hon sade nästan precis de orden han tänkt förvånade honom. Vad hade hon sagt var hennes kraft? Åska? Jo, så var det. Det förhindrade inte att hon kunde ha ljugit liksom han och undvikit att berätta att hon även hade telepatiska förmågor. Det var inte alls omöjligt. Och om så var fallet ville han inte gärna stanna längre än han behövde. Hans hemligheter var hans och ingenting en främmande tik behövde ta del av. Grendel reste sig upp och skakade på sig.
    "Jag förstår." sade han log ett halvhjärtat leende.
Kunde hon läsa hans tankar och se hans minnen ville han lägga gott om avstånd mellan dem.
    "Det har varit trevligt att prata, men jag måste verkligen hasta vidare."
Dessutom behövde han äta någonting: han hade fortfarande inte fått sin frukost ännu.

Nardol kunde inte låta bli att låta besvikelsen stinga inom henne, det var alltid tråkigt när ett samtal tog slut sådär tvärt.
"Vad ska du hitta på då?"
Frågade hon, dels av ren nyfikenhet men kanske också lite för att hålla kvar hanen en liten stund till. 


[ursäkta megakort]

Öronen på hans huvud klippte till när han hörde hennes röst och han såg eftertänksamt på den unga tiken. Han kunde inte begripa vad det var hon var ute efter. Livshistorier hade hon sagt, men hur mycket av det var verkligen sant? Grendel tog blicken från henne och såg istället in i djungeln.
    "Frukost." svarade han henne kort.
Utan att se åt henne igen satte han lugnt tassarna i rörelse. Det fanns ingenting av nytta han kunde få ut av henne ändå.