Hon seglade fram genom skyarna. Solen låg hårt på hennes bruna fjäderdräkt men havsvindarna var starka och hon höll sig uppe. Den senaste veckan hade hon knappt tagit mark för annat än att sova, hon hade svept fram genom luften och med en förundrad blick tagit in allt nytt. Först var det Kawazatriskogens ogenomträngliga trädkronor och högljudda läten, sedan kom en plats helt olik den förra. Kal och tyst beredde lavaöknen ut sig framför henne. Hon hade hört rykten om att här fanns en flock, något som gjort henne otroligt nyfiken, men hon kunde inte se det minsta spår efter dem. Något som, om sanningen skulle fram, gjorde henne ännu mer nyfiken. Vart var dem? Hade de upplösts? Varför? Då hon tyckt att hon lagt allt för mycket energi på att söka svaret på varje fråga så lämnade hon mark igen och här var hon nu, inseglandes över Tenkais marker. För det var fortfarande var den kallades, tenkais öken. Hon justerade vingarna lite och började cirkulera över det stora området. Det var varmt, och vinden avtog allt mer medan hon kom längre in över öknen. Snart skulle hon bli tvungen att ta mark. Runtom öknen kunde hon se hur en stor dimma sträckte ut sig, över hela kusten och ut mellan träden i döda skogen. Bara därifrån hon kommit och vid savannen låg den fri. Dimman verkade faktiskt sträcka som än längre bort. Men snart kunde hon inte längre skymta så långt, allt medan hon tog sig närmre och närmre marken i cirklande rörelser. Men så påkallade något annat hennes uppmärksamhet, en mörk figur rörde sig genom det varma landskapet under henne. Hennes huvud lades i en ryckig, fågellik rörelse på sned och hon log svagt.
”OI!”
Ropade hon samtidigt som hon släppte taget om vindarna med vingarna och störtade rakt nedåt. Ett tjugotal meter innan marken slog hon ut de breda vingarna och fångades snabbt upp av luftmotståndet. Sanden yrde upp runtom henne då hon smidigt tog mark på en sandbank framför främlingen.


[Privat med Aisu]

Hon var på väg tillbaka till reviret, till flocken, sitt hem och det som återstod av hennes familj. Mer och mer började hela flocken kännas som en familj, men Aisu visste att det var en bit kvar innan det på fullo skulle kännas som en enda stor familj. Flocken hade kommit en lång väg, inte bara medlemmarna i den, men namnet Draugai hade gjort en resa. Flocken var inte vad Iwaku hade velat att den skulle vara. Aisu var säker på att många av de medlemmar de hade skulle Iwaku inte ens funderat på att ta med, men hon var beredd att ge plats åt även de som inte kunde mäta sig med det mått som Iwaku satt upp. För det var inte längre hans mått som gällde - det var hennes. Och endast hennes.
Hon längtade tills färden över öknens sanddynor var över och hon slutligen fick sätta tassarna i Döda Skogen. Hon hade kommit att tycka om platsen, trots dess råa och ogästvänliga miljö. Dimman bekom henne inte det minsta, och det var inte så många andra vargar som tog modet att kliva in i skogen.
När Aisu kunde höra ett högt ljud och se en skugga falla över henne, insåg hon att den korta resan hem skulle kunna bli längre. Hon kastade huvudet upp mot himlen och fick syn på en varg flyga över hennes huvud, för att sedan landa en bit framför henne.
Aisu rätade på sig efter att ha hukat sig en aning när vargen flugit ovanför henne. Hon höjde huvudet och såg mot främlingen.
"God dag", hälsade hon stillsamt, ännu inte säker på vad främlingen hade för planer.

Hon ruskar på sig och flaxar lite med vingarna för att lägga alla fjädrar på plats, sedan viker hon varsamt ihop vingarna och lägger de tillrätta på hennes sidor.
"Hej på dig!"
Svarar hon den andra honans kanske aningen mognare hälsning. Svansen slår lite lätt bakom henne för att visa att hon är vänligt inställd, och för att nya möten gjorde henne glad. Hon kunde inte alltid kontrollera sig. En vind växer sif fram över öknen och drar med sig sanden runtom dem. För en sekund kan de knappt se varandra men sedan har sanden blåst förbi. Hon fnyser för att bli av med sandkornen i nosen och ruskar på sig igen. Sedan ser hon åt främlingens håll igen.
"Jag heter Bambra"
Fortsätter hon konversationen med ett smalt leende på sina läppar. De svarta ögonen möter den andres röda.
"Vem är du?"


[ursäkta kort]

Den främmande tiken var yngre, och verkade även vänligt inställde. Att bevisa något här verkade inte nödvändigt, vilket fick Aisu att slappna av lite i sin hållning.
"Trevligt att träffa er, Bambra", svarade hon med ett litet leende. "Mitt namn är Aisu", fortsatte hon sedan i samma vänliga ton. Om Aisu fick gissa så trodde hon att den här tiken var i ungefär samma ålder som hennes egna barn, även om mognad och utseende kunde variera väldigt mycket även om två vargar var i samma ålder.
"Får jag fråga vad ni gör här i öknen alldeles ensam?" frågade hon sedan. Även om tiken var stor nog att klara sig ensam så visste inte Aisu om hon verkligen tyckte att det var en bra idé att hon vandrade (flög) ensam i öknen. Men, det kanske bara var hennes modersinstinkter som talade.

Hon log fortfarande mjukt och långsamt nickade hon emot honan då denne presenterade sig, som för att visa att hon hört. Då främlingen ställde en fråga så sneglade hon på henne lite tveksamt. Hade Bambra hört samma sak från sin mor så hade hon antagligen himlat med ögonen och gett ifrån sig ett stönande. Men nu var det inte hennes mor som frågade, hennes mor kunde inte fråga någonting alls slog det henne och hennes blick blev plötsligt avlägsen. Hon saknade henne så mycket, ibland kunde hon få för sig att hon och Molok var kvar i lyan och att hon bara kunde vända tillbaka dit när hon ville. Men hon visste ju, hade ju sett det genom Blairs ögonen. Hon var borta.
De sorgsna funderingarna ledde till att Bambra helt glömde bort att svara på honans fråga. Så ryckte hon till och såg upp i den andres blick igen.
"Oj, ursäkta!"
Utropade hon.
"Jag är på upptäcktsfärd kan man väl säga, kollar mig runt lite bara.."
Hon ryckte på axlarna.
"Har inte så mycket annat å' göra"

Tiken tycktes drömma sig bort, för hon var tyst en stund. Aisu klandrade henne inte, ty hon visste inte vad som försiggick i Bambras huvud. Aisu hade själv mycket tankar som stundvis virvlade omkring i huvudet, det ska Gudarna veta. Tiken blev dock snart varse om att hon glömt att svara och fick snabbt ur sig en ursäkt, tätt följt av ett svar.
"På så vis", svarade Aisu och nickade lugnt. "Jag dock inte påstå att det är så mycket i öknen att se", lade hon sedan till och såg sig lite omkring. Sand, sand och åter sand. Om man talade om en strand så hade Aisu ingenting emot de små, små stenarna som hon kunde pressa mellan tårna. Men öknen var endast... tråkig, det fanns inte så mycket mer att säga om den egentligen. Men å andra sidan, öknen var ett område i Numoori, och varför inte ta chansen att se så många som möjligt?

Bambra log.
"Det är häftigt att se ovanifrån, inget som kan dölja något - förutom de där stora stenbegen där borta då" sa hon och nickade snett bakom sig "man får en helt annan överblick än med andra områden.." fortsatte hon "eller ja, förutom lavaöknen då, det är ganska lika.." pladdrade hon på utan att riktigt själv veta hur mycket hon snackade. Så tystnade hon och synade ogenerat främlingen från topp till tå och upp igen.
"Så, vad för dig hit om du tycker det är så ointressant då?"
Sade hon, men hon gjorde sitt bäst för att inte låta spydig. Även om det kanske var en ton som låg över henne i allmänhet. Bambra var en ganska klassisk tonåring.

Aisu nickade lugnt, accepterade Bambras svar. Hon förstod den trots allt.
När tiken sedan ställde samma fråga tillbaka blev hon inte förvånad. Hon hade inte väntat sig annat när hon ställt frågan.
"Jag är på väg tillbaka till min flock", började hon. "I Döda Skogen"
Tikens ton hade låtit oavsiktligt spydig så Aisu ignorerade det. Bambra verkade inte heller vara den som var dryg.
"Tills nyligen fanns det en flock här i öknen - Devils, ni kanske har hört talas om den? Då Döda Skogen ligger precis intill öknen tänkte jag bara ta en titt och se om alla Devils var borta, eller om det fortfarande finns de som lurar bland sanddynorna", berättade hon lugnt. Än hade hon inte mött några, vilket hon såg som positivt.

Bambra studerade den andra honan och hennes huvud ryckte till och placerades på sned i fågellika rörelser. Så honan hade en flock, var det hennes flock så som att hon var ledaren, eller hennes flock som att hon var en medlem i den? Bambra övervägde att fråga men honan tog till orda igen och svepte iväg henne tankar till annat.
"Devils"
Sade hon härmande som för att smaka på ordet, hon undrade om hon hört det förut. Det lät storslaget, som något hon skulle kunna vara intresserad av. Men vart var de i så fall? Ett mysterium, det fascinerade henne. Fängslade henne.
"Ja jag har då inte sett av dem"
Sade hon sedan med en axelryckning, försökte med en nonchalant min dölja det intresse som växte inom henne. Har du någon aning om vart de tagit vägen då? Ännu en fråga som bara nästan lämnade hennes läppar.
"Vad heter din flock då?"
Fortsatte hon på samma nonchalanta vis.

Aisu kunde inte avgöra om tiken talade sanning eller sa det på grund av någon bakomliggande agenda. Hon valde att ta en chansning och tro på vad Bambra sa.
"Draugai", svarade Aisu stilla och ignorerade tikens nonchalanta ton, även om hon inte riktigt uppskattade. Men när det gällde nya bekantskaper så kunde man inte kräva allt för mycket. Bambra hade hittills varit tillräckligt respektfull för att Aisu skulle kunna se mellan fingrarna när det gällde vissa tonlägen.
"Och den är under mitt styre", lade hon sedan till, i ett kort konstaterande.

[Ursäkta för ett kort och skumt inlägg xD ]

"Coolt"
Orden undslapp henne med en imponerad ton innan hon hunnit lägga band på sig själv. Munnen drogs ihop till ett streck då hon märkte det och en snopen min lade sig över hennes anlete. Det var inte vad hon tänkt säga. Även om det var coolt, coolt och respektingivande att den så relativt ung och liten hona kunde regera över en hel flock. Bambra undrade vad det var som den rödögde hade som fick andra att följa henne? Kanske gjorde det inte så mycket att hon visade hur imponerad hon blivit för den andre, om man var på den nivån som denne Aisu var förtjänade man kanske respekt. Den svarta varginnan hade helt klart vuxit i den unga honans ögon iallafall.
"Vad håller ni på med då?" Frågade hon och harklade sig "Eller ja alltså, vad gör ni? Vad är ni för en flock?"

Att tiken visade att hon var imponerad verkade oavsiktligt, och Aisu kunde göra annat än känna sig road över det. Tiken verkade besviken över sitt utrop, men la band på sig och talade igen.
"Än är vi inte så många", började hon. Typiskt henne att förminska flocken istället för att höja den. Antalet var det egentligen inget fel på, men majoriteten av medlemmarna var unga, och behövde en del träning fortfarande. "Flocken skapades för att vara en krigarflock, men det har förändrats lite under årens gång", sade hon och såg lugnt på Bambra. "Vi tränar fortfarande för strid, men en renodlad stridsflock är vi inte i nuläget."
Finns förmågan, ge sken av att den inte finns.
"Att starta konflikter själva är något vi inte längre håller på med", sade hon, och tanken for obehindrat till TBB och slaget där. Något sådant skulle aldrig hända igen, inte så länge hon ledde flocken. "Som sagt, vi tränar för att slåss, men jag skulle aldrig tvinga ut någon i strid. Det finns uppgifter inom flocken för alla att göra. En krigare som inte har fysiken att slåss drar bara ner hela styrkan", lade hon till med ett litet leende. Det var inga elaka ord, egentligen, även om det kanske klingade lite fel. Men lyssnade man på orden så förstod man förhoppningsvis vikten i dem.

Bambra lyssnade fascinerat. Varginnan verkade inte allt för präktig angående sin flock, utan talade med relativt små ord om den. Hon visste inte vad hon tyckte om detta men det hon fick höra fann hon iallafall högst intressant.
"En krigarflock?"
Sade hon tyst.
"Men.. vad är det ni tränar för att kriga emot, om ni inte startar konflikter själv?"
Frågade hon med en förundrad min. 
Bambra var en relativt oerfaren ung hona som hade väldigt liten kunskap om flockarna i numoori. Hon hade aldrig fått någon lärdom om deras namn eller de olika krigen genom numooris historia. Och även om hon inte ville erkänna sin okunskap så var hon samtidigt alltid hungrig efter ny information.

Aisu log. Hon blev inte förvånad över att frågan kom, med tanke på hur hon hade uttryckt sig precis.
"Vi har vänner i andra flockar", svarade hon. "Det finns flockar som vi kommer backa upp om det behövs, därav faktumet att vi stridstränar", svarade hon enkelt. I nuläget var det dock endast en flock Draugai hade en allians med, men Aisu hade planer på att förändra det. Qu skulle alltid stå Aisu nära hjärtat, och hon skulle alltid se till att de två flockarna hade någon form av allians mellan sig. Men hon hade också hört talas om en flock i väster, som hade fångat hennes intresse. Än visste hon inte speciellt mycket om den flocken, men medlemmarna där sades vara duktiga på att gömma sig, som om hela flocken utgjordes av spioner. Det var definitivt något som Aisu inom en snar framtid skulle ta reda på mer om.

"Ah"
Hennes svar var kort och hon försvann i tystnad in i sina tankar för att begrunda det honan sagt. Den här världen fylls med flockar var ny för henne, hon hade aldrig riktigt tänkt att man kunde vara en del av en flock, dela ett syfte med andra. Även om hennes bror gått med i en flock redan som ung så hade detta aldrig presenterat sig som att alternativ för henne. Hon hade aldrig tänkt tanken på att hon skulle kunna gå med i en flock. Inte förrän nu.
"Jo.. alltsåå." Skulle hon? "Rent hypotetiskt alltså, om man skulle vilja gå med i en flock.. Din till exempel, hur skulle man göra?"

"Rent hypotetiskt så krävs inget speciellt intagningsprov i början", började Aisu att svara, och insåg med ens att det var på tiden att de började utveckla intagningsproven på riktigt snart. "...men man måste fortfarande bevisa sig för att få stanna i flocken och verkligen bli en medlem", fortsatte hon sedan. I nuläget hade hon inga problem med att lite lättare ta in medlemmar utan att ge dem ett intagningsprov. Sina planer för flocken och sina strategier och liknande hade hon ännu inte delgett någon i flocken. I princip så fanns det ingenting av större värde som någon medlem skulle kunna springa iväg och berätta för någon annan flock.
"Jag är inte den som uppskattar de som går med för att sedan sticka igen", lade hon sedan till och ögonen smalnade av lite. "Går man med så går man med, punkt slut. Och jag gillar inte att man försvinner från flocken längre perioder utan att meddela", rösten hade blivit hårdare, mer bestämd. Aisu visste inte om tiken var intesserad att bli en av dem, men var hon det var det lika bra att hon fick reda på hur det låg till.

Bambra satte sig ner och förblev för ovanlighetens skull tyst då honan talade. Hon funderade, det syntes. Att gå med i en flock var en stor sak, någon som hon förstod än mer så Aisu talade om att man inte fick gå hur man ville. Man gick med och då var man med. Det pirrade av spänning i hennes bröst då hon tänkte på det. "Okej"... "eh." Hon tog ett djupt andetag och bet sig i läppen. ”Då gör jag det nu… om det är okej alltså… ehm.. ledare.” Hon gav honan en frågande blick ett lite tveksamt leende bredde ut sig på de svarta läpparna, blottade den vita tandraden.

Den bruna tiken verkade fundera och Aisu valde att förbli tyst för stunden. När tiken sedan talade lät hon osäker. Aisu betraktade henne en kort stund innan hon svarade.
"Är ni säker?" Frågade hon. Rösten hon använde var mjuk och frågande.  Hon kunde förstå att tiken var osäker, att bli med i en flock var trots allt ingen liten sak.
"Om ni är osäker så vill jag gärna veta det, det blir lättare för både mig och er", sade  hon sedan.

”Ja.”
Svarade hon, ovanligt kort för att komma från henne, men snart började hon också haspa ur sig en lång harang.
”Well, frankly” Började hon. ”Så söker jag en gemenskap och en familj, jag har nämligen förlorat min egen, och jag tror jag har sökt något nytt länge nu utan att själv riktigt veta om det. Jag har aldrig tänkt på mig själv som en flockvarg eller sett medlemskap i en flock som ett alternativ, även om min bror tidigt gick med i dem där Occultos-eller-vad-de-heter så har jag aldrig tänkt på det som något för mig. Men allt mer har det vuxit som alternativ och jag tror att dina ord har fått mig att inse det.”
Får hon ur sig och förvånas lite själv över hur vuxet det hon säger låter. Visst haspar hon fram det på renaste svengelska(nordorian?) men hennes tankegångar bakom är mognare än vad som själv kände igen sig i. Orden bara kom som en störtflod rakt från hjärtat.
"Och ja.. jag har aldrig fått någon lärdom om flockarna i numoori, jag vet inte riktigt vad det finns för alternativ. Men jag har inget emot att slåss, jag känner dock inte att jag har ett eget syfte att slåss för. Så då känns din flock som något som passar mig perfekt. Din flock kan få bli mitt syfte.” Hon såg storögt på den andre ”..Vår flock” Ändrade hon sig ovant till med ett svagt leende.

Aisu lyssnade. Då och då nickade hon, som för att visa att hon hörde vad Bambra sade, och då och då undslapp ett vagt hmm-ande hennes läppar. Ju mer Aisu hörde från tiken, desto mer började hon tro att Draugai kunde vara en flock för Bambra. Aisu ville att flocken skulle se varandra som en familj, oavsett om man delade gener eller inte.
"Det finns en del flockar där ute. Jag kan inte säga säkert, men jag vågar nog påstå att vi är en av mycket få flockar som faktiskt kan ta emot många olika typer av vargar", svarade hon. "Uppgifterna i flocken är olika för att stämma överens med olika typer av kunskaper", fortsatte hon sedan.
Hon log mot Bambra.
"Om ni är säker på er sak så är ni välkommen. Vill ni följa med på en gång?"

Hon såg allvarsamt på den andra honan. Hon hade haft för sig att det skulle kännas mer ceremoniellt än såhär att gå med i en flock, men det här kändes bra iallafall. Med korta nickande gjorde hon klart för honan att hon lyssnade.
”Det låter vettigt”
Flikade hon in, kände sig riktigt vuxen. Då honan frågade henne om hon var säker undslapp ett svagt kuttrande henne.
”Ja då, och ja, jag följer gärna med direkt!”
Sade hon och log, tänk att hon gått med i en flock nu. Hon kände hur det pirrade i magen på henne. Och tänk att den här honan skulle komma att bli hennes ledare, kanske vän. Bambra kände förväntan växa i bröstet.