Bambra seglade fram över den grönskande skogen. Det var en blåsig dag och vindbyarna bar upp hennes kropp utan problem. Hon reglerade vingarnas fjädrar för att optimera hastigheten och cirkulerade runt över en glänta som hon nyligen skymtat mellan trädkronorna. Det var en av de få gläntor som den täta skogen hade att erbjuda. Hon hade flugit hela dagen och började känna av mjölksyran i skuldrorna och ut i vingarnas stora armar. Det var dags att ta mark. Hur mycket hon än älskade himlen så var hon tvungen att ta sig ner till den verkliga världen ibland. Dessutom hade hon inte ätit på evigheter. Skogen kanske hade något att erbjuda henne?
Mjukt och försiktigt dalade  hon ner mellan träden, såg omsorgsfullt till att vingarna inte fastnade i grenarna och tog snart mark i den fuktiga skogen. Nosen ryckte då hon sniffade i luften. Inga spår efter något ätbart i närheten, men hon gav inte upp hoppet för det. Ett härligt stort svin skulle inte sitta illa just nu, och så svåra kunde de väl ändå inte vara att hitta? Med mjuka rörelser började hon gå mellan träden.


[Privat med Plutt]

Plutt försöker krypa ihop mer, han gör sig redo för att kasta sig ut på den lilla, ojämna slätten, för att bita huvudet av den stora fågeln. Han kastar sig fram mot fågeln, som kollar skräckslaget på honom. Fågeln har redan hunnit lämna marken, men det stoppar inte Plutt. Plutt hoppar upp i luften, och får tag i fågelns fot.

Plutt slickar sig mätt om nosen, han har precis ätit klart, och är på väg vidare på sin vandring genom den fuktiga regnskogen. När han gått en bit - säkert flera kilometer - bestämmer han sig för att sväva en stund. Han svävar långsamt fram mellan dom höga trädtopparna. När han svävar över några lite lägre träd, hör Plutt ljudet av tassar som rör sig fram över den fuktiga terrängen. Han blir nyfiken, och bestämmer sig för att ta sig ned till marken igen. Han landar klumpigt på den fuktiga marken.
Jag måste öva mer på landningarna, tänker han.
Han vädrar efter lukten av djuret som han tidigare hört ta sig fram genom skogen.

Hon hör ljudet av blad som prasslar och en klumpig duns i marken. Den svarta blicken spejar uppmärksamt genom den täta terrängen. Kunde det där vara hennes svin? Det var svårt att se något alls bakom raderna av träd o tjock vegetation. Med lätta steg smyger hon åt det håll ljuden kommit ifrån. Munnen vätskas då hon tänker på grisköttet. Men då hon rundat en stor trädstam möts hon av en helt annan syn. Eller helt annan var den väl inte, varelsen som stod framför henne var lika kalhudad och stubbigt som ett svin - men kroppsformen liknade mer den hos en varg. En osannolikt ful varg.
Hon fnös lätt för att maskera sin besvikelse och övervägde att bara strosa rak förbi främlingen. Men hennes nyfikna natur hindrade henne. Hon ville veta vad det här var för varg.
"Tja"
Sa hon kaxigt och höjde huvudet i med en utmanande min. 
"Vad.. vem är du?"
Hon rättade sig i sista sekund, även om hennes inre undran nog mer var just vad det var för något som stod framför henne. Vad för besynnerlig skapelse var det, och hur hade den skapats? Såg den ens något med de där vita ögonen? Den uteblivna pälsen måste ju ändå vara ett plus, då hennes tjocka fäll blev minst sagt varm i det fuktiga klimatet. Samtidigt måste huden var väldigt känslig för insektsbett, och insekter fanns det gott om i dessa marker. Och hur man än vände och vred på de eventuella fördelarna och nackdelarna med den andres utseende så kunde man inte komma ifrån en viss sak, och det var att den var sjukt ful. Sjukt ful.

Han följer lukten av det än så länge okända djuret som han tidigare hört röra sig i skogen. Han blir ivrigare och ivrigare ju starkare doften av det - enligt honom - lite läskiga djuret. När han känner att det är någon framför honom stannar han skrämt.
Han någons röst som säger "Tja", rösten tar ton igen, och säger
"Vem är du?" Plutts ord fastnar lite i halsen när han svarar: "E-en varg" Han inser att det låter lite konstigt, och fortsätter: "Jag heter Plutt, jag är från Raukakekedjan" Plutt kan inte se djuret - eller ja, vargen - som nyss pratade med honom, och det gör honom lite småorolig. Han står spänt och väntar på att hon ska svara, han hör fåglarnas ljudliga kvitter, han börjar tänka tillbaka på gamla minnen från när han var barn, han tänker på sina syskon, Skrutt och Fjutt, han tänker på sina föräldrar, som alltid behandlat honom väl, han saknar dom något otroligt. Han kommer på sig själv med att dagdrömma iväg, och rycker till. Plutt harklar sig och säger: "Ska du inte svara någontig? Vem är du?"

[varför kan han inte se henne?]

Bambra kuttrar fram ett smått fnitter då den fula vargen blir så nervös. Hon tycker det är osannolikt gulligt. Då vargen presenterar sig lämnar ännu ett kvittrande läte hennes hals. Plutt. Om hon tyckt att vargen var gullig så slog det ju inte hans namn iallafall! Hon tänkte på bergen i raukakekedjan och undrade hur en sådan skör best som vargen framför henne ändå såg ut att vara klarade sig på de vassa klipporna i bergskedjan. Och varför han berättade vart han var ifrån. Det var lite besynnerligt, skulle han komma dragandes med hela sin livshistoria också?? Hon fnittrade till igen av de sarkastiska tankarna då hanen plötsligt yttrade sig igen. Hon hade helt glömt att svara honom utan varit fullt upptagen med att tänka roande tankar om honom istället. Hon såg ner i marken och rodnade lite, tänk vad det fick henne att känna sig dum.
"Ursäkta mig... Jag är Bambra"
Svarade hon.
"Också från Raukakekedjan"