Skogen levde omkring honom, liv som pulserade i takt. Trädens lugna energier som sällsamt fladdrade inom sina fasta former.
Hans tassar sjönk lätt i mossan där han gick med långa lugna steg. Detta var den sista lilla utvandrigen innan han skulle utföra sitt uppdrag, vilket skule hålla honom borta ifrån hemmet längre än vad han någonsin varit förut. Det skrmde honom inte, verklien inte. Men han ville ändå se mer av den skog han kallade hem och rike innan han lämnade den.
Medan han gick lät han trädens energier das lätt emot honom, fylla honom. Känslan var obeskrivligt lättande.

Han stannade till, en bit ifrån honom fanns en främmande eergi som var allt för bekant ändå. Påminde honom om det röda sken alla hans syskon delat på innan de format deras egna energier. Blossom. Han visste det. Men vägrade erkänna det. För valpen längre fram i skogen tillhörde varken TBB eller var född ur någon som var värdig generna Han viste det, kände på sig. Något irriterat bildades en rynka i hans panna och han slöt ögonen för att få en klarare bild av främlingen.
Med hennes klara ljus tydligt för hans innre blick rörde han sig rakt emot henne, målmedvetet. Förutom hennes ljus från energierna kunde han känna något annat. Något djupare. Långt inne i den späda kroppen kunde hn känna hennes mörker. Han visste inte vaad han skulle tycka om det.
Ett uttrycklöst uttryck lade sig tillrätta i hans ansikte då han med slutna ögon klev ut framför henne och avbröt därmed vad det än var hon höll på med. Utan ett ord stod han där med stolt dominant hållning med blicken mot henne bakom de slutna ögonlocken.
[Sorry för det udda inlägget, har liksom tappat honom litet]

Valpen skuttade runt och jagade en fjäril en bit ifrån gläntan där hon har sin lya. Gläntan som är hennes hem och trygghet. Gläntan där mor sagt till henne att stanna. Fnittrande skuttar hon efter fjärilen och reser sig på bakbenen och slår efter det lilla krypet med framtassarna. Klorna fälls ut och valpen jagar efter fjärilen som skrämt försöker komma undan genom att fladdra högre och högre upp.

Mörkret rör sig inom henne och viskar om att ett annat mörker rör sig närmare. Det är någon som kommer emot henne och denne bär på bekant mörker. Valpen släpper sitt fokus på fjärilen och vänder sig om. Bakdelen sjunker ner mot marken och hon blir sittande när den större vargen kommer emot henne och stannar plötsligt en bit ifrån henne. Främlingen har sina ögon slutna. Valpen tippar huvudet lätt på sne och den blodröda blicken studerar främlingen.

"Hej". Hälsar hon testande.
"Vaföj blundaj du?" Frågar hon nyfiket. Hon behåller huvudet på sne och öronen står spetsade på huvudet. Örat underst tippar lätt ner mot marken. Det mörka inom henne väser och säger åt henne att vara på sin vakt. Samtidigt spinner det mysigt för mörkret som främlingen själv bär på är behagligt, det vill sträckas ut mot det. Det är bekant. Det är mörkt. Och hon gillar det. Men samtidigt är det något oförutsägbart. Något lurigt. Man kan inte lita på en varg som bär på mörkret.

[Lugnt. :) Det var ett bra inlägg. ^_^]

Öronen spelade lätt på huvudet, lyssnade till rörelserna valpen gjorde, samtidigt som han betraktade hennes energi. Undersökte den noga där han stod. Ju mer han tänkte på det ju säkrare blev han, men det var en synd. Hädelse. 
Då den något yngre vapen talade så sjönk hon än mer i hans tankar. Inget annat än en bäbis, en valp. 
Han fnös torrt. Var detta vad som skulle bli av Blossoms gener? Skulle de spridas ut för vinden på grund av en liten valp?
Det ryckte i hans muskler. Slet i dem av lusten att knyta ihop den lösa tråden. Ta bort skamfläcken ifrån släktträdet.
Men samtidigt visste han att det inte var hans sak att avgöra.
Blossoms arv var heligt och det var inte hans sak att bestämma om en varg av hennes gener var oduglig eller ovärdig. Han hade ingen rätt att ta hennes liv.
Han hade fortfarande inte talat, eller gjort ens den minsta ansats till att röra sig mot valpen, eller ändrat ansiktsuttryck, det låg samma ointresserade uttryck i hans anlete.
"För att kunna se dig bättre, bastard" talade han med monoton röst. Hon var inget annat än en oäkting. Inte fören motsatsen bevisats och bekräftats.
Vilket han dock betvivlade någonsin skulle hända, inte så länge hon höll sig här ensam.

Det mörka inom henne vrider och vänder på sig, kurrar och väser och vill sträcka ut sig mot främlingen. Det finns något bekant där. Främlingen bär även denne på det mörka. Liksom Shiva, Chi, Achangra.
Valpens blodröda blick studerar främlingen. Blunda för att se henne bättre. Vilken tönt. Är han knäpp? Valpen tar ett steg åt sidan. Rör sig runt främlingen. Stannar när hon ser honom i profil. Där sätter hon sig ner. Fnyser lätt. En tunn strimma av svart rök sipprar ur nosen på henne och tynar bort.
"Vaföj vill du inte visa dina ögon?" Frågar hon och tippar huvudet lätt på sne. Hon reser sig upp och tar ett steg mot honom.
"Jag hetej Nagini". Presenterar hon sig. Efter varje möte med nya främlingar har valpen växt sig lite tuffare. Hon har redan lärt sig väldigt mycket trots att hon fortfarande är så liten.
"Vad hetej du?" Frågar hon nyfiket och studerar den äldre unghanen.

Han stod något otåligt stilla, med den dominanta hållningen. En stolt hållning han inte ens längre tänkte på att han hade, det var inprintad i honom. Han var ättling av Blossom, tränad av Shiva, kungen av Kaiwood själv och han stod över vanliga vargar, speciellt dem utanför TBB. 
Hon talade igen, åter med den barnsliga rösten som inte ens kunde uttala simpla ord korrekt. Patetiskt.
"Din okunskap talar för dig" kommenterade han bistert, uppenbart ointresserad av hennes frågelek. Hennes namn var för honom onödig information då han knappast fann henne värd att minnas utöver det faktum att han kanske behövde rapportera om henne till Modern och morbrodern. Om bastarden i skogen, ändå kunde han inte undvika att tro att Shiva redan borde veta om henne, han visste trots allt det mesta om de som vandrade i hans skog, och om han visste att valpen var här borde han a sett samma sak som Phenex själv. Eller?
"Mitt namn är information oviktig för dig, inget mer än en artighetsfras" han talade åter med samma monotona stämma.
"Säg mig, varför skulle jag vara artig mot dig?" Han vände ansiktet emot henne igen, fortfarande med slutna ögon. Han höll ständig koll på hennes energier, de pulserande krafter som höll sig precis under hennes hud.
Kanske skulle han bara lämna denna ointressanta valp, vars existens enbart skulle förbli en skamfläck, och återvända för att kunna gå ut på sitt uppdrag.

Var smart. Det mörka väser inom henne. Vägleder henne som den brukar. Rösten som är hennes vän och kompanjon. Någon hon aldrig ser men som finns där. Kanske är det hon som är knäpp?
Unghanen talar som om han är bättre än henne. Såklart han är det. Han är ju äldre. Det kan ju vem som helst se. Men valpen är inte dum bara för att hon är valp.
Varför skulle han vara artig mot henne? Det är en bra fråga. Varför kan han inte svaret på den själv? Att han faktiskt står kvar där han står och inte redan har vänt om eller fortsatt rakt fram är än dock en vinst för valpen.
"Föj att vi är lika". Säger hon och den blodröda blicken studerar främlingens slutna ögon. Öronen klipper till på valpens huvud och ställer sig sedan rakt. Hon är nyfiken på främlingen. Det är bara vargar från Kaiwood som bär på det där mörka bekanta. Det som det mörka inom henne vill sträcka ut sig mot, känna på... ansluta sig till.
"Inte lika på utsidan". Lägger hon till. Den långa svansen sveper till bakom henne men är annars stilla. Den hålls ovan marken men inte lågt. Valpens hållning är rest och trots den valpiga klumpigheten kan man se kraften som hennes kropp kommer utvecklas till. Hon har kargens smidighet i sig. Men även grovare styrka.

Det uppstår en kort paus efter att han talat, och det märks att tikvalpen måste tänka efter något, på sättet som hon fundersamt, omedvetet, lätt lutar på huvudet. En rörelse så liten och trivial att den ouppmärksamme skulle ha missat den. Men han hade märkt rörelsen, förflyttningen av den energi som var hennes huvud.
Hon svarade på ett sätt som genast gav honom insikten av att hon visste om sitt mörker, eller han gissade att det var det, eftersom hon själv sa att de utåt var olika.
Hon insåg nog inte själv exakt hur olika de egentligen var, utan som innan.
Han fnös tyst, nästan omärkligt.
De blodglödgade ögonen lät sig skådas av omvärlden och han lade blicken på den yngre valpen. Hennes fäll var svart och ögonen lika röda som hans egna. Svansen var lång och rörlig.
Hade hon ägt en knutta mer av den makt hennes blod borde tala om så hade han kunnat likna henne med Blossom, iallafall så som han såg henne av de beskrivningarna som han fått.
Men denna valpen var lågt ifrån hans föreställningar av den hona vars ätt de båda delade. Höll ingen av den makt och styrka han i sitt sinne hade lagt på den bortgångna honan.
Han såg inte ett spår av den intelligens och snabbtänkthet han hört om.
Det som saknades mest hos valpen inför honom var blodslusten. Den som ryckte i honom bara han stod i närheten av styggelsen.
"Du och jag är inte lika" Orden var hårda och hans blick passade tonfallet.
Valpen framför honom var ingenting. Ovärdig. Han var en av de största. Född att stå över mindre värda varelser, skapade enbart för att underkastas Han och hans likar, till vilka denna valp omöjligen räknades in.

Hon ger honom en blick som skulle kunna säga hur icke road hon är av hans sällskap. Shiva hade i alla fall snäst åt henne, Chi hade trots sitt ointresse försett henne med mat. Achangra hade tränat med henne.
"Visst". Säger hon bara och sveper till med den långa svansen i samma veta som hon reser sig upp och går tillbaka samma väg och stannar framför hanen. Ska han vara tråkig så kan han vara det på egen tass.
"Du är lik Shiva. Du luktar som honom med". Säger hon istället. Hon har lagt märke till doften som unghanen bär i pälsen. Hon känner igen den. Han luktar som vargarna som kommer från längre in i Kaiwood. Själv luktar hon inte så. Själv luktar hon av skogen och inte av andra vargar. Hon har sin egen doft.
Hon står framför honom. Placerar tassarna stadigt på i gräset. Hon håller huvudet högt och hon möter hans blick som är lika blodröd som hennes egen. Hon viker inte undan. Hon vill bli stor och stark. Hon är bestämd på det. Hinder i hennes väg är där för att undanröjas. Det mörka inom henne växer. Spinner nöjt och rör sig rastlöst.

Hon talar igen, ett kort ord som inte få tid nog för att kunna avslöja hennes barnsliga uttal. Han var ändå inte nöjd med det hon sade. Han ville mäta det med trots. Hon trotsade honom.
Hon sade så enbart för att blidka honom, inte för att hon höll med. 
Han rätade på sig igen, såg ner på henne med avsmak.
I hans muskler slet lusten i honom. Han ville känna blodet rinna längsmed halsen, höra skriken ljuda i hans öron.
Men hon talade igen och direkt spelade öronen på hans huvud och han lät musklerna slappna av. Det enda hennes ord sade honom var att Shiva varit där och låtit henne leva, och därmed tänkte Phenex också göra det.
Men han tänkte inte stå ut med hennes okunskap och låga intelligens.
Han slöt åter ögonen. Dolde det blodröda ifrån omvärlden och vände sig om utan ett ljud för att ta sig i från platsen. Svansen snärtade lätt till bakom honom och han vandrade sakta mellan träden mot reviret för att förbereda sig för sitt uppdrag.
[Sorry för segt och derpigt svar ^^']

Hanen säger inget mer. Inget svar får hon. Men var det något som förändrades? Det mörka inom henne väser. Får ingen chans att undersöka den här gången heller. De är inte starka än. De är inte stora. De är bara valp. Hon fnyser. En strimma svart rök letar sig ut ur nosen.
Hon står stilla när hanen vänder sig om och börjar vandra bortåt. Det gör han rätt i. Kom inte tillbaka. Den här delen av Kaiwood tillhör henne. Den tillhör dem. Detta är hemma. Även om hon gärna skulle vilja springa efter honom. Hon vill veta mer. Men chansen är väl obefintlig att hon skulle få svar. Han verkar vara den fientliga och irriterade tysta typen. Ännu en gång lämnas hon ensam. För varje nytt möte växer hon. Alla möten lämnar något kvar. Tillför något. Tar bort något annat. Det mörka inom henne vill ta mer plats. Det är det enda hon kan lita på. Alla andra är verktyg för att hon ska kunna bli större och starkare. Att hon överlever ännu en dag är en stor seger. Vänta bara.

[Derp-inlägg. x'D Avsluta där då eller?]