[Tänkte att vi kan hoppa lite rätt in i rollet, så vi kommer någonstans xD]

"Jag ska på uppdrag", sade Nibber och såg mindre stadigt på valpen. Han fick i vanlig ordning vrida huvudet några grader uppåt för att kunna se henne i ögonen. Tungan svepte långsamt över nosen, eftertänksamt hur det på bästa vis skulle förklaras för ynglingen att hon absolut var tvungen att stanna kvar. Protesterna skulle snart börja forsa ur valpen - så det gällde kanske att vara snabb. Med ett fundersamt ljud så trampade han in bakbenen under sig och satte sig ner på den fuktiga marken. Blicken vandrade mot den mörka skogen runtom dem, men återvände snart mot Tycha.
  "Du vet, Aisu?" - det var inte alls säkert att den virriga valpungen mindes vem det var - ", ledaren alltså, hon kom till mig efter flockmötet och.. Jaaa, hon ville att jag skulle söka upp en flock här i närheten." Ett litet leende smög sig fram på läpparna då öronen med återvunnen säkerhet vändes framåt. "Så jag ska på uppdrag! Och.." Nibber harklade sig lätt. Leendet svalnade av en aning och blev ursäktande. "Och du kan inte följa med, valpklump."


[Alla hans smeknamn på henne <3]

Tycha protesterade genast, nej, inte skulle den lilla getingen iväg utan henne! Hon behövde honom här, ingen annan stans. "Nää, du får inte, då ska jag med" hon rörde lite irriterat på ena örat och suckade lätt. "För annars så kommer jag inte kunna sova på natten" hon försökte att komma på alla möjliga anledningar för att få honom att stanna. "OCH så kan andra vargar faktiskt bitas, det har du sagt" eller var det hennes mamma som sagt det? Nåväl, Nibber tjatade ändå om allt möjligt om hur farliga olika saker var, hela tiden. "Du får bara inte!" Tycha hävde sig klumpigt ner på marken, båda bakbenen spretade framåt och hon lät frambenen ta hennes vikt. Hon ville inte att Nibber skulle gå - dem hade alltid varit i varandras närvaro sedan dem möttes på Numoorislätten, och nu? Nej, tänk om han inte skulle komma tillbaka? Hon var tvungen att följa med!

"Mäh", suckade Nibber och bytte långsamt framtassarnas ställning. Han såg för ett kort ögonblick upp mot grenarna där ovan, innan blicken återgick mot den brunpälsade valpen. Det kanske hade varit för mycket att hoppas på att hon inte skulle argumentera emot, hon var ju trots allt den hon var. Den mest envisa valpen någonsin. Ibland lät han henne höllas, men inte den här gången. Det skulle vara omöjligt att göra någonting alls tyst om hon var med, det var helt enkelt en omöjlighet.
  "Ett, Draugai bits inte. De är våra vänner nu. Två", leendet blev retsamt snett. Tycha hade knappast problem med sömnen, "så har du somnat varenda gång långt innan jag hunnit tillbaka från Erakan." Blicken blev tankfull då de små, mörka ögonen smalnade av. "Du snarkar, visste du det?"
   En lätt ruskning på huvudet drev honom tillbaka till saken. "Ja. Nej. Du kan inte följa med. Det kommer inte ta mer än ett par veckor, max, eller nå' sån't."


[Alltså skriver bara skit just nu]

Tycha suckade irriterat, hon var medveten om att Nibber var tvungen att gå själv - långt bak i huvudet. Men hon ville inte acceptera det. Ärligt talat var hon en aning rädd för att Nibber inte skulle finnas i närheten. På den senaste tiden hade han inte alltid haft tid med henne, men han hade alltid varit i närheten. "Men tänk om det kommer en stor sak! En sån där svävande sak! Som äter små saker som dig!" protesterade hon intensivt. Det vore inte konstigt om hennes hjärna hade luktat bränd vi det här laget - om det nu hade varit möjligt. "Ell.. Eller tänk om det kommer inte en stor björn och kidnappar mig! Nä, valpnappar mig! Om du inte är här då blir ju jag rädd!" spottade Tycha ur sig. Hon kände att hon hade inte så mycket mer att komma med nu - men Nibber kunde inte få lämna, i alla fall inte utan henne.

"Ledsen, men du måste stanna. Du kan inte följa med, punkt slut." 
  Nibber såg på den olyckliga valpen. Det var tydligt att hon hade lagt fram varenda vettigt, och ovettigt, argument hon hade; men det var inte på långa vägar en tillräckligt bra anledning att hålla honom kvar. Nibber ville inte heller stanna - det vet inget långt uppdrag, dessutom skulle han aldrig neka en accepterad uppgift. Aldrig. Dessutom var det här en chans att visa sig värdig (Nibber var helt inställd på att det var viktigt), och det här kändes mer som ett eldprov än något annat.
  Han reste sig upp och suckade. Hon var tvungen att acceptera, det var ingen stor grej egentligen. Iallafall inte för henne - han skulle snart vara tillbaka. Hade hon verkligen blivit så fäst vid honom? Det hade visserligen gått en ganska lång tid..
  "Jag är bara borta en kort tid, känner jag dig rätt så har du glömt bort att jag existerar i samma stund du springer iväg och leker. Det gör du ju alltid, ändå." Ett kort skratt lämnade honom. "Men allvarligt, Tycha. Jag kommer hem väääldigt snart. Lovar! Sen ska jag tvångsumgås med dig tills du tröttnar på mig helt." Nibber tog ett snabbt steg mot valpen och reste sig på bakbenen för att lekfullt slå frambenen runt halsen på henne. Han bet henne lätt i örat. "Lyssna på Aisu och håll dig till de andra, så är jag tillbaka innan du ens hunnit sakna mig."

Tycha gav Nibber en sur blick. "Men tänk om Aisu bits? Du har faktiskt inget bevis på att hon inte gör det!" Tycha var i själva verket övertygad om att Aisu var någon att lita på - inte bara för att Nibber verkade ha accepterat henne, utan för att hon inte såg allt för farlig ut i det stora hela.

Sedan kom det en lång betänkte tid för Tycha, hon hade inga fler, så kallade argument att ta till, vilket Nibber verkade ha gott om. Och han hade egentligen rätt, hon brukade mest vara och leka i skogen, det fanns så mycket roliga saker där, speciellt alla fåglar, eller böjda pinnar, speciellt.. Nej! Nu fick hon inte komma av sig, hon hade ett argument att vinna. Men efter några minuters ytterligare tystnad så sträckte Tycha lätt på sig, "Men de är inte en dum insekt som du, dem kan inte stickas!" sa hon buttert och lipade. I hennes ögon var egentligen hans utseende inte någon nackdel alls - först hade hon förstås blivit rädd för jätte getingen, men nu var han alltid enkel att utskilja från dem andra i flocken. Dock så hoppades hon fortfarande på att han kunde flyga, eller att såna som han bodde i en bikupa, bara att han förnekade det av någon anledning. Han kanske var en spion under täckmantel? Som i sagorna som hennes äldre bror hade berättat.. Kanske.

Så småningom tog Tychas allt dummare argument slut. Hon verkade börja förstå att hon trots allt inte skulle följa med, vilket var ett steg framåt åtminstone. Han skrattade matt och rufsade om den yviga pälsen mellan hennes öron med en klen tass.
  "Jag är ingen geting, och jag kan inte stickas."


[Avslutat]