Ännu en gång befann sig den vita raganan i Ötamon och ännu en gång hade solen gömt sig för dagen. Månen hade vågat sig fram liksom stjärnorna. Svampar omringade honom och lös upp vägen för honom. De konstiga växterna kastade sitt ljus på hans, nu, magra kroppsbyggd. I vanliga fall brukade revbenen gömmas av muskler och fett, de muskler och fett som nu hade försvunnit efter veckor av för lite mat. Den långa svansen som han släpade efter sig hade blivit mer slank, mer tunnhårig. Det brukade den bli på sommaren, när det inte fanns någon kyla kvar att skydda sig mot. Som kylan, försvann också snön under hans tassar och ersattes av långt gräs som fick hans vita vinter päls att stå ut. Som ett resultat blev hans päls mer gråaktig, mörkare. Inte bara det, han fick det svårare att jaga. De stora tassarna passade bra in i snö, inte gräs. Varje gång han sprang efter ett byte halkade han, samtidigt som han gjorde av med dyrbar energi. Och nu gick han i Ötamon. Hungrig och trött, letandes efter någonstans att ligga på. En upphöjd mark, så att han kunde se mer än från marken. Vem vet, kanske skulle han till och med hitta ett byte. 

Efter några timmars letande i mörkret hittade han lite upphöjd mark. Inte jätte hög. Han hade föredragit en sten, men det fick funka. Utmattad la han sig med en duns på den. Han suckade högt, trött, innan han sträckte på den långa nacken. Han stängde de isblåa ögonen, och knäppte lite med de stora öronen. Letade efter ljud och dofter efter ett byte samtidigt som han borrade ned tassarna djupare i gräset, för att kunna komma närmare marken. På vintern, när hungern inte fanns, kunde han känna varenda liten vibration i marken, varje andetag en varelse tog. Men nu, när hans mage och muskler värkte, var det svårt och vibrationerna kändes bara som små grässtrån under hans tassar. Dock visste hanen att han behövde ha tålamod, han var tvungen att sitta stilla för att hans plan skulle lyckas: att få bytet att komma till honom. Då skulle han slippa springa, och göra av med den sista energin han hade. Hans plan var tvungen att lyckas annars skulle han inte klara natten.

Vit visste att mamma inte ville ha henne utanför lyan ensam under nattetid, men det var ju så vackert.
  Den unga tiken tog ett skutt upp i luften och landade i nedsjunken lekställning, så att eldflugorna i gyllene stråk lämnade växtligheten runtom hennes vita tassar.
  "Wow!", andades albinon lågt och skrattade till i lyckligt extas. Det var verkligen vackert i Ötamon under de varmare månaderna, speciellt på natten då Månblommorna sken med sitt silverljus och eldflugorna glödde där de svävade fram i grupper om hundratals i samma. Blue hade sagt att våren var vacker, och att sommaren var vacker, men att det var såhär fint hade Vit aldrig någonsin kunnat tänka sig. De var dock sällan ute så sent, men albinovalpen brukade smita ut iallafall när de andra somnat. Och förresten, så var hon inte ensam...
  "Titta åt höger." Valphuvudet vändes per automatik åt sagda riktning. Ögonen smalnade av då hon siktade ytterligare en mängd eldflugor som satt sig till vila bland blommorna. Honan samlade sig till språng, satte in bakbenen under kroppen och trampade lätt. I ett jättesprång flög hon upp i luften och landade mitt ibland flugorna, och de drevs på flykt i ett lågmält inferno av gyllene färg. Mariotte skrattade lätt i bakgrunden då Vit sprang efter dem, och med andan i halsen och bultande hjärta stannade då de steg till väders utom räckhåll. Det var sällan ängeln var såhär närvarande. Ögonen glittrade av glädje då blicken följde eldflugorna upp, av det inre lugn hon bara kände under natten när inga andra var ute. När världen sov, och hon var ensam. Hon och Mariotte och stjärnljuset.
  "Stjärnorna är så fina!" Andades Vit, fortfarande med pulsen exalterat bultande i öronen. Banden av sprakande diamanter där uppe, stjärnorna, hon hade alltid älskat deras existens. 
  "Ja."  Vit visste att hon log. Hon log också.
  "Visst är de?" Fortsatte den unga, och vred på huvudet åt vänster för att kunna se mer av det däruppe. Högerbenet följde med i rörelsen för att ge henne mer tillgång att röra sig, så hon blev stående med en tass i luften. "Mamma säger att de man förlorat kanske finns där uppe." Valpen vände återigen på huvudet, och andades ut i en långdraget pust. Hennes vän svarade inte, utan förblev tyst, frånvarande, som om hon inte hört. Kanske han hon, kanske hade hon inte. Kanske ville hon inte svara, eller ville men inte kunde. Vit skrattade återigen till, log mot den skinande vackra natthimlen med sin glans, och snodde runt för att springa åt motsatt håll. Några minuter passerade då hon rörde sig genom ett mörklagt buskage, och rörde sig från en stjärnupplyst glänta till en annan där det var mer öppet, där månen lyste desto klarare och fick hennes päls att glöda lite starkare. Månvargsblodet fanns där. Svagt, men det fanns där. Hon älskade natten och månen.
  "Det är någon här, lilla. Han är inte farlig." Albinovalpen fortsatte inte springa, utan stannade med ens. De ljust röda ögonen, som såg nästan blå ut i nattens ljus, blickade ut över området. Ögonen smalnade av, skärpte den någon nedsatta synen, och visst, det var någon här. En lätt oro fladdrade till i magen, men den dämpades snabbt, men inte av hennes egen kraft. Utan av henne.
  "Xerxes."
  "Hur vet du vad han heter?" Ängeln log.

[Det här var fantastiskt trevligt att skriva. Fick sån feeling. Vit talar med sin ängel genom högt tal när det inte är andra i närheten, även fast Mariotte bara hörs i hennes egna huvud.]

Xerxes öron drogs mot ord som uttalades bland träden. Han kunde inte höra de så tydligt, men tillräckligt tydligt för att höra att det bara ar en varg. En galen varg. Han gjorde en ogillande min. Han hade inte velat träffa en varg, och allra minst en galen. Han hade redan träffat en sinnessjuk varg och det var en för mycket för honom.
Främlingens rörelser kittlandes under hans stora tassar och han kunde känna hur vibrationerna kom närmare och blev starkare. Individen började komma mot Xerxes. Han gissade att det inte var meningen då dess tassar kändes små, valpiga. En valp visste aldrig vad den gjorde och vad som skulle hända och allra minst visste dem att det var farligt att träffa en vuxen hane, eller en vuxen Xerxes för den delen. Han suckade. Kunde inte valpen bara gå tillbaka till sin flock? Han ogillande att bli arg på valpar. Främst för att det aldrig fattade vad de hade gjort fel och tog oftast många timmars av förklaring att försöka lära dem att förstå men också för att han inte kunde låta bli att tycka att det var svårt. Slåss mot dem för att bli av med sin ilska funkade inte, de var ingen match. De var inprincip bara fluffiga bollar med korta ben i hans ögon.

"Hur vet du vad han heter?" Xerxes lät den ormliknande tungan fukta hans nos och mungipor. Vem var denna han? Var det en demon som vargen kunde se? Eller kunde det vara Xerxes själv? Denna varg kanske hade tankeläsning som kraft. Det var inte omöjligt, men han tvivlade på att en valp skulle besitta sådana krafter.

Lika snabbt som han fastnat i tankarna om främlingen så hörde han ett prassel. Hanen vände snabbt den isblåa blicken mot ljudet och där stod den, ett hovdjur. Den tittade in i Xerxes ögon, som om den försökte greppa tag om situationen. När den väl förstått att det var ett rovdjur den tittat på så hade Xerxes redan skjutit en pil av luft mot dess halspulsåder, ben och nacke. Han använde sina sista krafter för att vara säker på att ta död av djuret. Rådjuret föll med en duns, som han beräknat, ned på marken död. Rådjurets ben fortsatte springa i luften, samtidigt som dess liv rann ut långsamt. Xerxes reste sig upp mödosamt och gick långsamt fram till kadavret. Det tog honom inte ens en sekund för honom att bita in i köttet och låta blodlukten slingra sig mellan träden.

Den främmande varghanen struntade blankt i henne. Han såg inte ens åt valpens håll, då istället ett prassel hördes och ett hovdjur uppenbarades mellan buskarna. Det hände ibland att gamla, sjuka djur inte längre kunde känna av omgivningarna, och det här måste varit ett sådant.
  Vit ryckte förskräckt till då någonting knappt synligt snärtade fram genom luften och fällde djuret till marken. Den högreste hanen var snabb att lägga tassarna på sitt nyfällda byte. Vit såg på med stora ögon.
  "Gjorde han det där?", frågade hon förvånat ängeln, den här gången i huvudet. En svag vind förde med sig doften av färskt blod, vilket av någon anledning fick henne att rynka en aning på nosen. 
  "Ja."
  "Vad läskigt." Vit backade ett halvt steg, men slet inte blicken från Xerxes. Egentligen ville hon bara därifrån och jaga eldflugor tillsammans med Mariotte, men ängeln verkade tydligen vilja att hon stannade kvar, då en mild spärr genast hindrade henne. Hon tänkte dock inte konfrontera den andre.

Doften av valpen var nära nu. Valpen var nära nu. Den stod bakom honom, han var säker på det.
Långsamt tittade han upp från kadavret, blodig runt munnen. Hans blick var trött, dock elegant.
Hans ögon vidgades en kort stund, chockad över valpens näret och utseende,innan de sedan slappnades av. Han slickade sig med den groteska, ljusblåa, ormtungan runt de blodiga mungiporna.
"Vad gör en valp här ensam? Har inte din mamma sagt att det är farligt för små valpar att vara ute bland skogens alla rovdjur i mörkret?" Tonen var neutral, något lugn. Eller den lät lugn, egentligen var den nog bara trött.

Xerxes rörde sig närmare valpen. Det var något i dess utseende som påminde honom om någon, men vem visste han inte. I vanliga fall skulle han blivit frustrerad, men han hade inte energin för det.
Han tittade ned på valpen. Vad liten den var jämfört med hans långa ben. Den såg ännu mindre ut när han sträckte på halsen. De ljusblåa ögonen tittade ned i valpens något röda ögon. Hans ögonbryn bildade ett v. Dem ögonen, det var ett tecken på albinism. Behövde dock inte vara så.

Försiktigt böjde han ned huvudet och tittade in i valpens ögon med hans trötta blick. Han andades in valpens doft. Doften. Den fick hans päls att resa sig lätt i igenkännande. Blue. Så klart. Det var därför han hade känt igen valpens skönhet. Han hade sett skönheten förut.
"Blue." Konstaterade han lågt.
"Är du vilse?"

[Förlåt för sent svar! <3]

  "J.. J-jag.." Ingen svar kom ut från valpens mun, åtminstone ingenting begripligt. Hon svalde hårt, blinkade över de ljusröda ögongloberna och tvingade ner luften i lungorna. Blodet hade färgat den bleka pälsen runt hanens morrhår röd. Det fick honom att se skräckinjagande ut. Den högreste vände sig långsamt om, och plötsligt stod Vit och Xerxes öga mot öga. Han böjde sig ner över henne som i slowmotion, sänkte det långsmala huvudet och synade henne noga.
  Vit ville springa. Backa undan, vända om, fly. Men nej, Mariotte skickade impulser att stanna. Varenda gång stressen nästan tvingade henne åt andra hållet pressade ängeln henne att stanna kvar på plats, inte röra sig. Vit var tvungen att underkasta sig hennes vilja, och istället vägde hon långsamt bakåt, blicken fastnaglad i den andres. Rädd. Trots att kroppen skrek åt henne att vända bort blicken och undvika den obehagliga ögonkontakten, den som fick henne att känna sig så sårbar, kunde hon inte. Svansen mellan bakbenen och en framtass höjd mot bröstkorgen som till försvar. De små rosa trampdynorna väl synliga under den vibrerande tassen. Hjärtat pickade skrämt bakom revbenen, så hårt att det kändes som att det skulle synas genom den täta pälsen.
  "Blue." Den stålkalla rösten uttalade ordet, eller för henne namnet, som i en fundersam viskning. Vits öron fladdrade till i igenkännande, och blicken blev för en sekund undrande, innan den återgick till samma skrämda mask. Öronen återvände tillbaka mot nacken. "Är du vilse?"
  Vit började långsamt backa undan, fortfarande tryckt mot marken och med svansen mellan bakbenen. Mariotte lät henne, den här gången.
  "N.. Nej." Eller jo, men Mariotte visste vägen. "Nej."

"J... J-jag..." Xerxes suckade och stängde irriterat ögonen, bara för att han så diskret som möjligt skulle kunna himla med ögonen bakom ögonlocken. Samtidigt som han gjorde det vände han sig om långsamt och sträckte på halsen. Kadavret framför honom såg mindre lockande ut nu än vad de hade gjort när han fångat den. Ändå så saftades hans mun förskräckligt när han såg på den blodstänkta pälsen och det gapande hållet i dess buk som lät tarmarna att ligga runt omkring den, i ett stort trassel.

Hanen la sig långsamt ned, samtidigt som han kände de små vibrationerna som kom ur valpens bröst, och tog en tugga av kadavret. De långa, typiska vren öronen vinklades bort från valpen för att istället lyssna på omgivningen. En valp var ingen fara, men han visste vad fara kunde vara. Och en vuxen varg var en av de sakerna, särskilt en arg moder. Han visste själv hur villiga mödrar var villiga att göra för sina valpar. Hans egna mamma som var ganska lugn och tystlåten hade flera gånger utan att tveka bitit efter hanar som kommit för nära Xerxes. Hennes handlingar hade till och med varit så våldsamma att de blodtörstiga hanarna i hans födelseflock fatta att det var farligt. Och de hanarna fattade inte mycket, och särskilt inte vad som var farligt. Så det var ett under att hans mamma aldrig behövt slita ut strupen på resten av flockmedlemmarna.

"N..Nej." Började valpen. Ynkligt, tänkte Xerxes. Svag, var det andra ordet som dök upp.
"Nej." Upprepade främlingen. Xerxes suckade högt.
"Jag vet inte om du märkt det, jag vet inte heller om du är för dum för att kunna notera det, men det finns ett stort dött hovdjur framför mig." Xerxes huvud hade vänts mot valpen, så att han kunde se henne i ögonvrån.
"Jag kommer inte äta dig." Sa han. Hans ton var en aning hård och kall. Den skulle inte kunnat uppfattas som välkomnande, utan den var snarare mer fientlig. Dock inte aggressiv.
Hanen vände sig om och började äta igen, och lät tystnaden omringa de båda. Han kände inte behovet av att prata med valpen. Han skulle ändå inte få ut så mycket av det. Och av det han hade sett av valpen så tyckte han att den var ynklig och han tvivlade på att den skulle klara av vintern, eller en ändring i klimatet. Inte bara för att den var svag, utan också på grund utav dess tydliga brist av pigment.

Trots den uppenbara förolämpningen, sade inte Vit någonting. Istället, när den högreste och blekpälsade hanen vände runt för att återigen ägna sig åt sitt byte, snodde hon runt och började i så långa skutt det bara gick ta sig ifrån platsen. Hjärtat pickade i bröstkorgen, fortfarande skrämd, fortfarande rädd.
  Medan hon sprang, började tankar ta form i huvudet. En undran, frågor som krävde svar. Hon frågade.
  "Mariotte." 
  "Ja."
  "Varför var han så.. så.."
  "Han är förstörd."
  "Va?
  "Ja."
  "O.. Okej." Vit fortsatte springa, lätt glödande då månskenet mellan de täta grenarna träffade hennes taniga kropp.

[Vit lämnar platsen i flygande fläng. Avslutat om du inte vill tillägga något.]

(Xerxes iggar och fortsätter käka på bytet. Avslutat.)