Ovanför de höga lövkronorna seglade mörkgrå moln, hälsade Kawazatriskogen med en våg av ösregn - för att sedan tillsammans med vindarna fortsätta sin färd norrut. 
Midnight rörde sig i varsam takt igenom de fuktiga buskagen, över lerig mark och våt terräng. Växters blad skrapade emot hans mörka päls, jord trängde in mellan hans tår. Den mörka blicken flöt över den egenskapade stigen framför, oanvänd av andra än just honom. Den var knappt upptrampad, men tydligt utmärkt om man visste vad man letade efter. Han visste. Stigen ledde tillbaka in på reviret och ännu lite längre, och den svarta hanen övervägde om han skulle följa den till sitt slutmål. Det slutade dock med att han valde bort det alternativet, lika lätt som en vind hade lyft ett löv. Istället avvek han åt vänster, började röra sig i en vid sväng runt Occultos område. Han höll öronen spetsade och piskade med svansen, spanade efter främmande individer. Djungeln var full av ljud, och ännu fullare av dofter. Fåglar, primater, större rovdjur, klövdjur. Färgglada insekter. Det han letade efter var dock ingenting annat än varelser av hans egen art, och framförallt de som bringade olycka. Hans mål var att tränga bort dessa, skaffa information, eller göra slut på dem - möjligen alla delarna. 
 Midnight hade inte haft ett uppdrag på ett tag. Hans största uppgift hade varit att försöka samla flocken(yeah right) och se till att alla skötte sig, samtidigt som han fångade upp spridande rykten. Devils hade tydligen, efter den plötsliga konfrontationen; konflikten, flyttat västerut. Han hade även hört att Qu hade börjat röra på sig. Isil anar, deras närmaste grannflock, hade dock inte gått någonstans. Det hade inte heller dem själva - men Mid tänkte ändra på det. Han skulle snart skicka iväg några som spioner, men frågan var bara vart. Det var mycket intressant att spekulera över vart han skulle placera dem med så många möjligheter, men utan att ha tagit något riktigt beslut blev aldrig något av. Hanen skrockade till, stannade och kisade emot trädkronorna. Anletet kläddes upp av ett lekfullt grin. Kanske var fakargen redo för att äntligen flyga fritt? 
 Med vana framkallade han en skugga och bad den att kalla på Blair. Midnight behövde prata med den bevingade hanen, snarast. 

[HAHAHahaaha jag kan inteeeeeeee elsa rädda mig]

Regnet smattrade mot lyans gräsbeklädda tak. Blair satt tyst och såg ut på träden när himlen tömde sina resurser över dem i ett kraftigt oväder. För en gångs skull gjorde han faktiskt ingenting alls. Bara satt, bara var. Det var inte ofta han tillät sig själv att göra inget. Oftast brukade han flyga, bråka med Valerie eller något annat när han inte tränade. Men nu.. Inget. 
   Smattrandet avtog sakta och fakargen såg hur sikten åter blev klar utan att skymmas. Träden droppade nu, och han kunde höra mer. Apor som tjoade och skrek. Kattdjur som tjöt. Insekter som surrade. Djungeln var sällan tyst, men regnet dränkte alla ljud. 
   Blair släppte ut ett långt andetag, som en tyst suck och sjönk ner med huvudet vilandes på framtassarna. Kanske skulle ha gå ut och göra något? Medan han tänkte lät han den gröna blicken följa öppningens alla linjer och konturer. 
   Han såg direkt när den kom. Skuggan bröt mot de oskrivna regler alla skuggor följde och trädde lugnt in i lyan. Blair reste sig upp. Det hade slutat regna, men marken var våt. Försiktigt följde han efter skuggan där den tyst gled fram. Vandringen tog bara ett par minuter.
  "Midnight.", hälsade han lugnt. Blair fick bita sig i tungan för att inte använda smeknamnet han lagt sig till med i sitt huvud och i konversationer med andra - Mid. Det kändes som att han borde vara formellare när ledaren just kallat på honom. Under andra omständigheter gick det an med smeknamn, men nu ville Blair hålla sig proffsig och visa den respekt han kände. Respekten var inte längre lika påtaglig; den hade blivit naturligare och bara fanns där istället för att finnas där som något stort och ovant. 

[*räddar Tzou i himmelsblå rustning från ekorrarna* <333]

Midnight väntade stilla på den bruna fakargen, slog sig ned på den våta jorden och kopplade av för en minut. Medan tiden gick grävde han utan tanke med sin vänstra tass i leran, blundade och bara andades. 
 När skuggan bytte färdriktning insåg han att denne hade fått Blair på traven. Mid hummade åt detta, men behöll sin avslappnade position under de ytterligare minuter det tog den bevingade att komma fram. Buskagen gav vika när den mörka flockmedlemmen klev ut vid honom, väl kamouflerad emot trädens bark och den blöta marken. Han hade växt. Ifrån att vara en liten tölp till att resa sig högre än Mid själv. Något inom Mid flammade upp över tanken, och han tog sig på nytt upp på alla fyra - huvudet högburet, avsmalnade pupiller med en glimt av överlägsenhet. Frambenen var särade och han mötte utan tvekan den förvuxna valpens blick. "Blair", besvarade han hälsningen, lät sedan tystnad råda endast för att bygga upp stämningen. 
 Med en blinkning bröt han ögonkontakten och skådade hanens kropp. Blair hade tagit sin träning seriöst ända sedan han tog del av Occultos och han var kapabel till mycket. Mid spände blicken i hans gröna igen. 
 "Jag behöver en spion." Jag, inte vi. Han hade inte rådfrågat Shady om det, men han litade på sin egen förmåga att fatta vettiga beslut. Sedan visste han att den unga hanen på sistone inte hade varit förtjust i hans syster. Skuggvargen fortsatte; "Du har haft positionen som jägare allt för länge nu, och du har gjort dig förtjänt av något bättre, någonting
mer." Han knyckte på nacken, flinade snett. "Så jag har beslutat att skicka iväg dig på ett uppdrag."
 Han lät orden sjunka ned, väntade på en antingen positiv eller negativ respons. På upphetsning eller besvikelse. Sedan fortsatte han.
 "Rykten säger att flocken Qu är i rörelse. Jag är övertygad att du vet vilka dessa är, intesant? Ditt mål är att ta dig till deras revir på numoorislätten och se om detta är sant eller inte. Är det falskt, återvänd genast och rapportera till mig. Är det korrekt information, leta efter spår till vart dem är och försök ta reda på vad de vill åstadkomma med sin vandring. Skulle du stöta på en medlem, bedöm situationen och slutför med den bästa utvägen - om så antingen är att bekanta sig med vargen i fråga eller göra slut på den. Nämn aldrig att du är en del av Occultos för andra än de som du anser kunna rekrytera. Värdera information högt och tänk på hur du agerar i situationer." 
 Midnight andades ut.
"Du har 6 månvarv på dig. Lycka till." 

Med ett belåtet grin backade han, fortfarande med de svarta ögonen iskallt synande fakargen, innan han vände om och försvann in i skogen där skuggorna omslöt hans mörka kropp. Nytt adrenalin pumpade i hans ådror, upphetsningen över att sätta igång någonting. Kanske kunde även Mid göra något nyttigare, någonting mer uppfriskande än att springa runt i regnskogen varje dag?

[*falla i elsas armar* min hjälte<333]

Midnights röst var samlad när han besvarade Blairs hälsning. Den yngre av de båda såg nyfiket på honom men dolde det skickligt bakom en uppmärksam fasad. Öronen darrade till när ledaren bröt tystnade han byggt upp efter sin hälsning. 
   De första orden skuggkorsningen yttrade fick Blairs uppmärksamhet att ligga klistrad vid honom. En spion. Blair förstod egentligen inte. Han var bara en jägare. Betydde det här att hans rang hade höjts, eller ville Mid att han skulle välja ut en bra? Utan att kunna stoppa sig slog hans hjärta lite hårdare. Fakargen fuktade sin mörka nos och lyssnade vidare när Midnight åter talade.
   Orden som lämnade den mörke hanen fick Blairs ögon att bli en aning större och frånvarande. Ett uppdrag? Skulle han verkligen få ett uppdrag? Han hade aldrig fått något större än saker i grannområdena. 
   Glädje, förväntan och stolthet glimmade till i ögonen på honom. Mid ansåg honom värd ett uppdrag. Av någon anledning hade han inte väntat sig det här. 
   "Rykten säger att flocken Qu är i rörelse.", började ledaren igen och fortsatte. Instruktionerna var klara och Blair nickade. Det här betydde mer för honom än han misstänkte att Midnight skulle förstå. Som valp hade "makt" och "ära" varit precis vad det lät som - prestigefyllda mål alla ville uppnå. Som äldre hade hans syn förändras. Occultos var hans liv nu. Saker som gav honom makt och ära här var det han eftersträvade.
   "Du har sex månvarv på dig. Lycka till." Blair såg på Mid's nöjda grin när han backade, utan att släppa den brune med blicken. Sedan omslöt skuggorna hans kropp när den mörke försvann in i skogen. 
   Han stod stilla och försökte smälta informationen. Han borde inte vara så till sig inför bara ett uppdrag, men det var han. 
   "Tack, Mid.", viskade han till skogen och försökte att inte låta så lycklig som han kände sig. Han skulle få se världen. Inte behöva oroa sig för att Shady övervakade honom. Han skulle inte behöva bry sig om Valerie. Inget kunde stoppa honom. Med ett leende sprängfullt av extas tryckte han ifrån med bakbenen och slog djupa vingslag för att komma upp i luften. Ovanför lövkronorna slängde han en kort blick på månen som svagt börjat avteckna sig i det allt mer fallande ljuset. Sex månvarv. 
   Uppfattat.

[hihi<3 (Blair är en sån glad tönt <33)]