Tid var en märklig tingest. Som valp hade Blair aldrig funderat över den. Allt han hade vetat var att den fanns där och att inget kunde ändra på det. Han hade kunnat kika på den, smaka på saker som ännu inte skett, men aldrig hade han tänkt på tiden, bara på kraften. Förvarningen hade alltid varit en del av honom.
   Den äldre tonåringen sträckte på sig när han kröp ut ut sin lya. Det duggade, men det var ett varmt regn och rörde honom inte i ryggen.
   Vintern hade passerat och våren lika så. Sommaren hade kommit. Den var en kvav lättnad. Norrskenet hade i hemlighet skrämt Blair. Alla färger och all klarhet hade fått honom att vilja krypa ner, gömma sig. Man fick inte bli upptäckt. 
   Men även det hade avtagit. Våren hade kommit, även om våren i Kawazatri inte riktigt märktes på samma sätt som på andra platser. Blair hade uppfattat en subtil skiftning i bladens färg och sett ett antal nya plantor slå ut, men inget större än så.
   Han ruskade på sig så vattnet skvätte ur den mörka pälsen och vecklade ut vingarna. Det var alltid ett helvete att ta sig upp, att bryta fram ur lövkronorna på rätt ställe för att inte trassla in vingarna i skogen. Han hade kommit fram till att om tillfälle gavs, var inte Kawazatri platsen han skulle slå sig ner på.

Blair lyfte från marken. Vingmusklerna arbetade hårt, men de var vana vid att jobba och så otroligt mycket starkare än de varit vid hans första, darrande flygtag. Hanen kikade lite på förvarningen. Han kunde känna doften av regn, solen i ögonen och värme mot hans bringa. Inget regn. Det skulle alltså avta. Bra.
   Med tungan hängandes från käften tog han sig noggrant upp. Han hade ett annat ställe där han brukade vilja gå upp, men idag hade han varit för lat för att gå bort. 
   När han hade små pauser i träningen brukade han kosta på sig att vara lat. Sedan Ophelia lämnat honom hade Blairs dagar blivit otroligt enformiga. Det hade de varit innan också, men då fanns små ögonblick av lycka när hon var med. Nu var det bara träning. Han tränade balans, sinne, styrka, smidighet. Allt för att hålla sin kropp i topp.
   Han växte också. Vingarna såg inte längre ut som täcken, tassarna var nu i proportionerlig storlek till kroppen och kroppen var färdigväxt, smidig men muskulös.
   Väl upp tog han några långa vindtag och njöt av att känna vindens fingrar smeka hans päls och fjädrar. Han flög en stund, gjorde några övningar men var snabbt färdig. Skyfallet avtog i samma stund han saktade in farten för att titta ner på skogen.

Han svävade i luften. Regnet hade gjort hans päls blank. När solstrålarna träffade de mörka fjädrarna uppstod den mörka glorian runt hanen. Fjädrarnas reflekterande effekt hade han ärvt från sin mor. Inget av de andra två syskonen hade ärvt den lilla detaljen.
   I och med åldrandet insåg han att hans utseende hade förändrats. Bringan hade blivit något ljusare samtidigt som övriga fällen blivit lite mörkare på sina ställen. Mörka fjädrar i nacken stack upp.
   Med blandade känslor insåg han att han hade blivit mer lik sin far i utseendet.

Blair drog in ett andetag av den färska morgonluften och manövrerade sedan sig skickligt ner mot marken. Rörelsen var så välbekant att han inte behövde tänka så mycket alls.
   Det var dags att fortsätta träningen, innan han fick tid att stanna upp och fundera på vad hans enformiga liv egentligen gick ut på.
   Efter Ophelia, så föredrog han att inte tänka alls. 

[Sammanfattande ensamroll. Svara ej, tack.]