Varma vindar smekte Ehtnas päls. Det var eftermiddag men solen visade inga som helst tecken på att någonsin vilja lämnat himlavalvet. Gräset vajade matt.
   Stormstäppen var olik allt det Ehtna hade sett innan när hon vandrat runt. Hon hade fallit in i en rytm som upprepades varje dag. Vakna, jaga, vandra, sova. Upprepa. Det var ett enkelt liv. Ibland träffade hon på någon annan varg och tog gärna tillfället att prata, men hon stannade aldrig särskilt länge. Det hade hon inte tid med.
   Hon passerade förbi ett olivträd. Tanken att slå sig ner för natten dök upp, men tiken sköt bort den. Hon hade blivit van vid att gå tills det mörknade. För att underhålla sig själv bestämde hon sig för att öva på sin kraft. Hon lät osynligheten svepa över henne som ett skyddande täcke, sedan höll hon kvar den där tills hon kände hur den började flacka. Då släppte hon, vilade några minuter och upprepade sedan proceduren.
   Ehtna skuttade upp på en sten som varit nästan helt dold i det gulgröna gräset. Hon såg sig om. Stäppen var öde, kunde hon konstatera, tills hennes blick plötsligt fastnade på en liten figur. En annan varg.
   Tiken vände sig mot vargen. Hon hade solen i ögonen och kunde inte se något mer än den mörka siluetten. Förtjust konstaterade hon att den hade horn. Begäret av att få prata med någon sög till i bröstet på henne och hon tog ett skutt ner från stenen. Tack vare de spänstiga bakben kom hon långt. Glatt började hon trava mot främlingen, men med blicken flackande mellan gestalten och marken för att inte trilla.
   Men så tvärstannade hon. Det kunde inte vara sant. Hon hade fått syn på sin systers välbekanta teckning.
   Ehtna ökade takten. Hon skuttade framåt, och glädjen exploderade inom henne när hon tydligare kunde se de gängliga benen, den stolta hållningen och hornen.
   "EHFRA!", ropade hon. "EHFRA!"

Friska vindar svepte över det öde landskapet. Det doftade av saltvatten från havet många mil bort, av torkat gräs och sol. Långt borta hade precis en hjord vildhästar, tufsiga av återstående vinterfäll, försvunnit bortom horisonten. Annars var det helt öde, och varginnan vandrade endast i sällskap av feta kaktusar och tunna dungar av olivträd. Ehfra visste lite eller inget om Stormstäppen, annat än att det sällan brukade vara vackert väder. Lyckan verkade vara på hennes sida denna dag.
  Vrenen blickade ut över det nya landskapet, de blå ögonen klara och uppmärksamma över vad hon såg. Det var vackert, trots den dystra tomheten. En enkel skönhet, till stor kontrast till den uppenbart pampiga Höstskogen hon lämnat bakom sig för blott några dagar sedan. Om det var någonting Ehfra hunnit lära sig under de sex åren utanför Nordanskogen så var det att Numoori var en nyckfull plats. Landskap förändrades lika kvickt som en fisk bytte riktning i vattnet. Hetta kunde slå över till kyla, allt under loppet av några veckors vandring. Ibland var det nästan svårt att förstå att man fortfarande befann sig i samma land - en tanke som bara begränsades av faktumet att Numoori var som en enorm ö, mitt ute i ett oändligt hav de flesta inte hade en aning om vart det slutade. Hon vände sig om på fläcken, blickade bakåt. Långt borta, kunde Raukakekedjan skymtas, tillsammans med en strimma guld som varit Höstskogen. Nyckfull, var benämningen. 
  Ehfra drog ett djupt andetag, och tog ett smidigt skutt ner från stenplatån hon utsett till utkiksplats. Hon landade på stadig tassar, ruskade lätt på den smidiga kroppen och satte benen i rörelse därifrån. Kanske, om några veckor, kunde hon få se havet igen...
  "Ehfra!" Rösten var svag, som om en vore en viskning med vinden som ven i öronen när den var som kraftigast. Ändå, lade hon genast märke till den med sin utpräglade hörsel, och stannade på fläcken. Musklerna i kroppen stelnade till, huvudet var högt lyftat och de stora trattformade öronen spetsade för att fånga upp ljudet. "EHFRA!" Vem kände till hennes namn? Xerxes? .. Kian? Nej, detta var en.. En tik. Tear?
  En mörk skugga nalkades från en plats där marken sänkts till en slänt. Den lilla figuren rörde sig i frysprång, sprang allt vad hon hade. Ett hornpar krökte sig ur hjässan, och en lång svans piskade efter henne. Vinden vände - Ehfras hjärta stannade nästan då hon kände doften. Hon blev stående några få sekunder i ren misstro, innan även hon satte av över den torra jorden. Glädjen och den rena lyckan spred sig från bröstkorgen tills varenda cell vibrerade i extas.
  "EHTNA!" Namnet blev mer ett överlyckligt tjut som avslutades i ett halvdant ylande. Systrarna kolliderade i en massa av trefärgade pälsar och horn. Ehfra slog frambenen om systern och kysste hennes välbekant doftande päls med den blöta tungan där hon kom åt. "You-I-Ithought-Ididn't-suchalongtime-" Utan att lyckas komponera en ordentlig mening skrattade hon istället och pressade den mindre systern ännu närmare mot sig. 

[Fluff]

"I know, I know!" Ehfra märkte att systern grät, och det gjorde även hon. Det hade varit en så lång tid. 6 år, så obeskrivligt långt. Ehfra tillät sig att lossa greppet en aning för att sa sig en närmare titt på systern. Ett flin, ändock fullt av kärlek, bredde ut sig på läpparna. Ögonen var tårfuktade då hon återigen skrattade till, och sträckte sig fram för att retsamt dra henne i hornen. Svansen svepte vilt bakom henne, piskande genom luften i aldrig sinande tempo. 
  "They've grown a bit, I see." Ehfra hade oftat retat henne på skoj över de mindre hornen. Hon själv hade inte heller någon galet imponerande krona, men å andra sidan var de båda honor. Chentl och deras far ägde en krona i långt större utsträckning. Men även Ehfras horn hade växt mellan varven. "But you're still the same, tinylegs." Ehfra plockade genast fram de gamla mindre smeknamnen. Hon drog sedan systern till sig i ännu en omfamning, då en tår bröt sig fri från de glittrande blå ögonen.

Ehtna blinkade frenetiskt för att försöka bli av med hinnan av tårar som lagt sig. Hon hade aldrig upplevt en sådan intensiv glädje som denna. Ehfra hade alltid varit raganans favorit i syskonkullen, eftersom hon liknade Ehtna mest till sättet. Chentl.. Han hade alltid varit så stor (och vetat om det) och Centhamel var snäll på ett sätt som inte riktigt föll henne i smaken.
   Sucken vibrerade när hon släppte den fri. Ett leende så genuint glatt att det gjorde ont tog plats i hennes anlete. Den mindre tiken hade nästan svårt att tro på det hon såg. Omfamningen lättades lite på och hon mötte Ehfras blick.
   Systern fällde en retsam kommentar om hornen. Ehtna gav sin syster en lätt knuff i flanken, men kunde inte hindra ett lätt skratt från att slippa ut. När Ehfra sedan plockade fram ett av de gamla smeknamnen bröt tårarna åter fram och fuktade Ehtnas kinder. Hon tryckte sig mot systern så gott det gick utan att peta ut ögonen på henne.
   "So, what've you been up to?", fick hon fram i en glädjefylld liten fnissning. Det var som om glädjen - euforin - inom henne inte fick plats och behövde släppas ut. Hon ville skratta trots att inget skämt hade dragits.

[Mobilinlägg men ah]

"Everything!", skrattade hon och släppte systern för att ge henne lite andrum. Glädjen bubblade fortfarande i bröstet, för att då och då blossa upp igen i ett ännu bredare leende. Det kändes ingenting annat än otroligt. Åren i Nordanskogen hade känts mer och mer om en avlägsen dröm, som om de egentligen inte funnits. Trots det, hade det bara handlat om några år. En kort tid hade känts mycket längre, och det var inte förrän nu Ehfra riktigt insåg hur mycket hon saknat sin syster, och hur mycket hon fortfarande saknade sin familj.
  "I've seen so much, more than I could ever imagine", andades Vrenen ut och såg med glittrande ögonen på den mindre tiken. Svansen fortsatte svepa bakom henne. Jo, vissta hade resan burit mer frukt än hon någonsin kunnat väntat sig. Så många landskap hade passerat, så många individer hade lagts till på den innan mycket knapphändiga relationslistan. En del hade varit bra, andra mindre bra. Namn efter namn hade passerat genom hennes öron, konversation efter konversation hade uttalats, och hon mindes mer eller mindre alla av dem. Mest märkligt hade varit mötet med Shiva, ledarvargen som inte visste hur man hade kul, och Xerxes. Som uppenbarligen inte heller visste hur man hade kul.
  Ehfra fnittrade plötsligt till. Tanken hade varit så sann att hon inte kunde annat än att skratta.
  "I just came to realize.. Do you know exactly how many poor bastards I've met that do not have a clue what fun is?"

"Everything!" Det gjorde Ehtna glad av att höra systern skratta, och berätta om sina äventyr. Hon hade saknat Ehfra mer än vad något av syskonen kunde föreställa sig. Aldrig, aldrig hade Ehtna kunnat föreställa sig att saknaden efter familjen skulle bli såhär stor. Hon kände den tydligt i hjärtat nu, bultade i takt med hjärtslagen.
   Men ändå dränktes den i glädjen över systern.
   "I just came to realize.. Do you know exactly how many poor bastards I've met that do not have a clue what fun is?" Ehtna skrattade. Hon hade inte träffat särskilt många egentligen, men av det hon hade sätt... Ja, Numoori var verkligen inte som raganafamlijen i Nordanskogen.
   "I know!", utropade Ehtna. Hon bläddrade igenom sina minnen. Den orangea hanen... Han hade varit så ledsen. Hon blev nästan nere av att tänka på det. Sedan hade det varit den där andra raganan. Xerxes... Han hade- Hon avbröt sig och kastade ur sig orden så fort det gick.
   "Hey! Do you know who Xerxes is?"

Ehfras ögon blev klotrunda. Hon öppnade munnen för att säga någonting, men smällde sedan igen käkarna.
  "Nooooo", andades hon ut med eftertryck, och skrattade sedan. "Nooo way! You met him as well?" Det var länge sedan nu, men visst hade hon träffat honom. Xerxes, den där vita vrenen med raganaattribut ute på Ken-Yaks stenplatåer. Han hade inte varit allt för glad i hennes sällskap, men hon hade inte varit den att missa chansen att få möta en annan av sin egen ras. 
  "Large antlers, very much like, well, trees? Blue eyes? Grumpyhead with bad attitude?", flinade hon, och insåg att beskrivningen faktiskt inte var en överdrift. Xerxes hade varit sur och tråkig, fast intressant ur en annan aspekt. Hans historia hade varit intressant - hur hon nu lyckades få den ur honom. Ehfras svans verkade ha svårt att vara still - om än ögonblickets hysteri hade lagt sig en aning spirade fortfarande värmen i bröstet. Hon hade hittat sin syster igen.
  "I met him on Ken-Yak. A long while ago. Nevermind about him, if you just KNEW how much I have seen!" Ehfra gav luft åt ett frustrerat ljud och snurrade runt ett varv på fläcken i ystra skutt. "Aaah! I have so much to tell you! C'mon, why don't we find somewhere less.. windy? I have to tell you about Kaiwoods kind turning into a puppy.. And oh my god, did you hear about the fog? That's where I'm headed!"

[Ska vi avsluta?]