I många månader nu hade Mivria befunnit sig i Ötamon. Tiden hade flutit omärkbart förbi och dagarna flöt samman. Hon tänkte inte på hur lång tid som hade passerat, och det bekymrade henne inte heller. Tiden var inte längre viktig för henne, tiden var inte det väsentliga i hennes liv. Hon visste att hon skulle få den tid som gavs henne, och det var ingen idé att oroa sig för den tid man ändå aldrig skulle få. 

Mivrias liv hade ändrats, och hennes fokus och prioriteringar var annorlunda. Det var dags för henne att fylla den kallelse hon kände till att tjäna den gud hon känt varit närvarande för henne genom hennes liv, och det var dags för henne att ge tillbaka. 

Månskenet denna kväll lyste mjukt upp den plats hon nu kallade för sitt hem. En liten del i en obetydlig del djupt inne i skogen under rötterna av de enorma träden, mysig och lummig, i närheten av vatten. Det hängde en mångfald av gamla klätterväxter som trivdes att nära sig vid de stora rötterna, bland annat murgröna och blåregn, och på marken var det stora mängder månblommor som levde upp på riktigt i månljus. Eldflugorna gav hennes hem ett levande och varmt sken, och hela skogen kändes än mer levande på nattetid. För Mivria ar detta nu en helig plats. Det var hennes tempel, tillägnat Duraneir. 

Hon hade varit ensam, men inte fullt så ensam. I skogen levde många vargar, speciellt flertalet Silannis där hon har lärt känna ett par av dem, och de bjöd på ett trevligt sällskap som gjorde att ensamheten inte kändes så påtaglig. Många andra vandrare passerade skogen och tog tillfället i akt att vila upp i den fridfulla skogen, och Mivria tog gärna emot gäster och gav dem proviant, och samtidigt få sig en givande pratstund i utbyte.

Denna natt var hon på en av rötterna som gav tak åt hennes hem och tempel, och såg till synes ut att bara tyst sitta och betrakta månen. Men inom henne hände det så mycket som ingen kunde höra och förstå, långa konversationer, ibland var det böner, ibland var det hon som lyssnade på berättelser från Numoori, ibland var det bara vackra ord och meningar, frågor och svar, och allt skedde på ett språk få kunde förstå idag, och allt skedde i hennes huvud. Det kändes som att Duraneir ständigt skvallrae om vad som skedde i månskenet, och ibland uppfattade hon fragment om vad som skedde med hennes fränder som nu befann sig långt ifrån henne. Även om hon inte var där, så var fortfarande hennes hjärta med dm, och flera händelser som hänt nyligen hade oroat henne, dels för att hon självklart inte kunde förstå alla de bilder och fragment hon uppfattade, och dels för att hon var för långt bort för att kunna delta eller hjälpa. Men hon visste att alla från hennes liv behövde göra den resa hon själv hade gjort. Lära av sina misstag, växa och själv lära sig förstå vad deras liv handlade om. Och Mivria behövde fortfarande lära att hon inte skulle kunna hjälpa dem alla även om hon ville. Hon hoppades bara att de kände att hon var med dem, alltid, ingen var glömd. Och genom Duraneir, så kändes det som att hon alltid såg dem.

Men det var därför inte oväntat för henne att ännu en gäst närmade sig henne, för Duraneir hade redan skvallrat. Hon satt lugnt kvar och väntade på att gästen skulle närma sig, om denne önskade göra så.

Skogen slutade ldrig förvåna honom. Det förändrades trots att alla gånger han vandrat där. Han misstänkte dock att skogen förändrades när ingen såg. Det var knappt reviret var det samma när man kom tillbaka till det. Det var någon dag sedan han lämnat reviret och vandrat. Han hade inte lämnat för någon speciell annledning. Lusten att röra på sig och vandra hade fått tassarna att klia. Fortfarande kunde han önska att ge sig av från flocken och vandra tills tassarna värkte. Det var inte det att han inte gillade flocklivet, det var bara det att han hade vandrat så länge och älskade att röra på benen, verkligen känna att han rörde på sig och använde den kropp han fått. 

Skogen verkade åter förändras och på något vis bli tätare och höljas i ett ljus som inte hade någonting med solens frånvaro att göra. Den mörka blicken svepte över dem grova stammarna och över det mörka lövverket. En ny känsla lade sig över skogen. Ett visst lugn lade sig över stammarna och fyllde honom. Skogen tystnade inte men det var någonting som verkade lägga sig som en tunn filt över alla ljud, inte osynliga men inte heller tydliga. Månens försiktig ljus fick månblommorna att lysa med ett svagt men stadigt ljus. 

Träden glesnade inte och det gjorde inte heller rötterna, men när Immiker höjde den mörka blicken såg han en mörk gestalt på en utav rötterna framför honom. Han saktade in och stannade, log mot figuren trots att den troligen inte såg hans ansikte tydligare än han såg figurens. Med en djup inandning kunde han känna lukten av en varginna och han drog sig till att figuren var denna varginna var figuren på roten. Hennes doft fanns tydligt i marken och han förundrades över att han inte känt hennes doft tidigare. Svansen rörde sig bakom honom och bildade vågor i den långa pälsen.
"Var hälsad!" sa han upp mot figuren med en höjd röst "Får man lov att slå sin ner bredvid er?" Han sökte efter någonstans att ta sig upp på roten figuren satt på. Han fann en plats som inte såg allt för brant ut och vandrade mot det. Efter ett tag hade han tagit sig upp på roten och gick på den planare delen mot figuren. Det hade varit svårare än han väntat sig att ta sig upp på trädet, det var tydligt att han inte var lika ung som förut. Figuren som han närmade sig var varginnan vars doft låg tät omkring området. Med ett svagt leende på läpparna slog han sig ner vid sidan av varginnan. Han satt tyst ett kort stund och såg ut över Ötamon från den här vinkeln.
"Det är ett imponerande tillhåll det här." sa han och sneglade ner på den lilla, ärrade honan. Han insåg att hon inte hade något öga på den sidan han slagit sig ner på, hon hade däremot några inte så vackra ärr där ögat borde sitta.

Mivria nickade och log välkomnande. 
"Mitt hem är ditt hem, långväga gäst."

Hon såg ut över Ötamon med honom, en utsikt hon sett nu ganska många gånger, men aldrig tröttnade på.
"Ja det är vackert. Jag är född i den här skogen, men var borta i många, många år. Och nu när jag är tillbaka så undrar jag nästan hur jag kunde vara ifrån den här platsen så länge." Mivria själv visste förstås varför, men hon var inte säker på att hennes gäst var intresserad av svaret. Mivra försökte se framåt, på livet som låg framför henne, och ville inte att andra skulle dras med hennes historier om de inte så önskade att höra dem.

"Jag är Mivria av Ötamon, en dotter av Duraneir" Sade hon för att ha presenterat sig officiellt.

Han skrockade lågt. Det var ett lågt mullrande ljud som kom långt nerifrån hans strupe.
"Vi har alla våra anledningar att ge oss av, vare sig man vill dela med sig av dem eller inte." sa han och drog ett djupt andetag.
Blicken vandrade över rötterna nedanför honom. Han hade aldrig sett Ötamon från den här vinkeln, uppenbarligen hade han anlänt till skogen efter att han blivit gammal och inte längre orkade klättra lika mycket.
Han vred lite på huvudet för att kunna titta ordentligare på Mivria som hon presenterade sig som.
"Väl mött Mivria av Ötamon, mitt namn är El'the Immiker, Sagoberättaren." det drog i mungiporna vid det sista ordet.
"Säg mig:" han vred på huvudet och blickade åter ut över skogen "Är din historia någon du berättar för främlingar eller måste jag bli din vän innan jag får höra den?" Leendet ryckte i mungipan och han blinkade mot henne.

Mivria kunde inte låta bli att le.
"Sagoberättaren? Sannerligen en förnämlig titel. Men jag känner då att du måste bevisa för mig hur du fått den titeln. Man lurar inte en gammal varg med bara fina titlar." Hon hade glimten i ögat när hon såg på honom, och såg fram emot att höra vad en sagoberättare kunde tänkas ha att säga. Det var längesen som hon hörde historier från platser hon aldrig sett eller om vargar hon aldrig mött. Hon ville dras med i något som fick hennes sinne att fantisera om en annan värld en stund.

"Nej, du behöver inte bli min vän, för jag delar gärna med mig för alla som är villiga att lyssna. Vi lär oss genom att höra om andras lärdomar i livet, och jag tror att det är så vi växer. Men jag är inte säker på att min historia är intressant nog för dig att höra. Den är lång, och kanske lite sorglig. Men också fylld med mycket värme. Troligen inte spännande nog för en sagoberättare, men jag är villig att börja, om det betyder att jag får en saga i gengäld. Det känns som ett bra byte, mellan två främlingar som aldrig mötts tidigare. Och kanske kan vi kalla oss vänner efteråt när våra vägar skiljs åt igen."

Den bleka jätten skrockade och nickade.
"Du talar som den lärda gör. Inte imponerar väl fina ord på dig heller, dem har ju för vana att vara föga imponerande när man en gång lärt sig bakgrunden till dem. Men jag är villig att anta den utmaningen och se om jag fått behålla min titel när jag går härifrån." Han log mot varginnan och kunde inte låta bli att tycka om hennes sätt. Hon var precis sådär retsam som gamla vargar kan vara när dem inte förlorat livsgnistan än.

"Jag anser att varje historia är värd att höra åtminstone en gång. Så din historia mot en av mina sagor låter som ett värdig utbyte, även om mina sagor troligen inte är att jämföras med din historia." han vred på huvudet och blinkade mot henne "Men jag sitter väldigt bekvämt här så när du känner för det är det bara att börja." Den långa svansen ringlades runt honom likt en katts och föll ner över rotens kant.

Mivria drog efter andan något och gav ifrån sig en längre suck medan hon funderade på vart hon skulle börja någonstans. Hon berättade sen en historia, om sitt liv från början till slutet. Det var en lång berättelse, men det blev som behagligt för henne att berätta. För samtidigt kunde hon reflektera över så mycket. Om resan från då, till nu, och allt hon hade upplevt på vägen. Hon berättade om sin uppväxt i Ötamon, om Qu, Malvado, hennes valpar, om krig och misslyckanden, sorger och död. Men också om hur det alltid funnits ljus i hennes liv, som motiverat henne. 

Mivria log till slut.


"Man kan nog säga, att jag idag är lycklig. Och nöjd över att vara där jag är, och stolt över den resa jag gjort. Jag hade inte varit den jag var utan allt jag har lärt mig och upplevt. Och för första gången på länge kan jag känna att jag har ett mål, och vet vad jag vill göra. Borde göra."

Hon nickade till slut mot Immiker. "Din tur."

Han lyssnade uppmärksamt och kunde inte låta bli att imponeras av allt som Mivrias liv innehållit. Hon var full av historier och han lyssnade mer än gärna.
”Du har ett liv att vara stolt över, det är inte många som skulle orkat allt du varit med om. Jag är glad att du har hittat ett nytt mål här i världen, ett som du kan sträva mot. Och om du inte misstycker kommer jag att fortsätta berätta sagor om dig.” sa han när hon tystnat. Han gav henne ett leende och blinkade ”Självklart nämner jag inga namn, om inte så önskas.”
Han harklade sig sedan och gav Mivria en sista blick innan han började tala.
”Jag ska berätta min favorithistoria. Den handlar om en ung, stilig varg som är för full av sitt ego för hans eget bästa.
För många år sedan härjade en enorm björn i området av en flock vargar. Under många år terroriserades flocken och många vargar dog i sina försök att döda björnen. Varje år skickades de starkaste vargarna ut för att döda björnen, men bara en handfull återvände. Flocken krympte långsamt tills den inte längre var stor utan bara ett dussintals vargar.
En dag anlände en stolt, mycket vacker varghane hos dem. Han talade vitt och brett om sin styrka, övertygad om att det inte fanns någon som kunde slå honom. Flocken föreslog att han skulle bevisa sig värdig för dem genom att hjälpa dem döda björnen som terroriserat dem så länge. Han skrattade och kastade med huvudet.
'Jag behöver ingen hjälp för att slakta en björn!' skrattande stegade han bort från flocken, i syfte att spåra björnen och ha ihjäl den åt flocken så att de skulle visa honom all den tacksamhet han rättmätigt förtjänade. En ung varg följde efter honom, så tyst att hans arroganta öron inte uppfattade ett ljud från hennes tassar. Hon följde honom långt in i skogen, han verkade inte ens följa ett spår utan strosade bara omkring i hopp om att stöta på björnen – han var ingen duktig spårare. Faktum var att ungvargen som följde honom faktiskt korsade ett av björnens spår, men han verkade inte medveten om det. Hon ville ge sig tillkänna och peka ut rätt riktning för drummeln som klampade igenom hennes skog så högljutt. Men hon hade kontroll över sitt humör – till skillnad från vad han hade – och stannade tyst i skuggorna, följde efter honom djupare in i skogen.
Alla måste ha tur någon gång och efter några timmars vandrande där han korsat björnens spår inte mindre än fyra gånger fann han björnen. Den rotade runt i ett snår när den vita varghanen fick syn på den. Han smög högljutt fram mot den, en vit päls som lyste i mörkret. Ungvargen såg tyst på när björnen såg upp från sitt snår och fixerade den vita hanvargen där han stod som paralyserad. Björnen morrade och reste sig på bakbenen, slog sina ramar mot varandra innan den rusade mot den vita med ett vrål som fick skogen att skaka. Han stod helt stilla. Rörde sig inte ur fläcken när björnen kom rusande. Sanningen var den att han var livrädd. Han kunde inte röra sig även fast han ville. Med ett gällt, blodisande, skri föll han snarare än klev åt sidan för björnen som snurrade runt med ett förvånat ansiktsuttryck. Han trillade och låg på marken med björnen över sig. Varginnan som legat gömd i skuggorna tog ett språng och landade på björnens rygg. Hon bet tag om björnen som började veva med sina tassar. Hanvargen tjöt av smärta när björnen rev upp ett stort sår på hans högra lår.
Striden varade kanske bara i några sekunder, eller i några timmar men när han tillslut öppnade ögonen stod varginnan på björnens lealösa kropp och såg ner på honom med avsmak. Han harklade sig och började ställa sig upp, tills han förstod att hans rivna bakben inte skulle stödja honom. Varginnan tog ett språng ner från björnen och kom emot honom med arga steg.
'Du ska ge dig av från vår skog och inte komma tillbaka.' sa hon till honom med iskyla i rösten 'Du kommer aldrig ta åt dig ära för den här björnen och du ska för alltid skämmas över din högfärdighet.' Det var bara ord men orden band hanens tunga och han nickade skamset. Hon vände sig om och försvann i skuggorna medan han lämnades åt sitt eget öde, dömd att för alltid hålla tyst om björnslakten och skämmas över vad han trott han kunde göra.” Immiker harklade sig och såg på Mivria. Han rörde på svansen med ett leende, det fula ärret på hans lår var en tydlig kontrast mot den bleka pälsen.
”Det är alltid skadligt att inte vakta sitt eget högmod har jag fått lära mig. Och styrka går att finna även i den minsta av vargar.” Han såg upp mot trädkronorna med ett leende. Månljuset silades försiktigt ner mellan bladverket och fick månblommorna att glöda svagt. Det hade tagit dem lång tid att berätta sina respektive historier och natten var långt gången.

”Vilken perfekt natt för historieberättande.” log han ”Jag hoppas ni inte hade några andra planer för natten, jag önskar inte uppehålla er om ni har viktigare saker för er.”

Mivria skrockade åt hans färgglada dramatiska historia, hon och var nöjd med sagan hon hade fått i gentjänst.

"Nej, jag hade sannerligen inga andra planer. Det här var mycket uppskattat. Jag hoppas att jag kan råka på dig igen nån dag och få höra fler historier från dig, sagoberättare. Och du får berätta vad helst du önskar om mig, så ska jag berätta om dig."

De båda vargarna njöt av varandras underhållande sällskap en bra bit till in på natten, innan de behövde skiljas åt igen, som vänner. De skulle troligen aldrig se varandra igen, men de skulle bära med sig varandras historier och sagor så länge de levde.

[Avslutat]