[När detta roll utspelar sig vet Cerulean inte om att Volantis lagts ner. Privatroll, svara inte i tråden, tack.]

Nu var han framme. Framme igen, efter vad som kändes som en evighet, trots att inte lång tid alls förflutit. Inte egentligen.
  Cerulean rös till av välbehag då slätten friska bris rufsade om hans gyllene fäll. Ögonen var alerta, vakna och med en glans av nyfikenhet. Definitivt mer levande än de varit på länge. Som alltid tycktes den lätt kyliga vinden trots solens stigna höjd liva upp honom. Trots att det fortfarande var s mycket han inte försonats med inombords, så kände han sig lättare. Just den här dagen, var det inte riktigt lika svårt att finnas till som det annars alltid tycktes vara. Just den här dagen, ville han inte tänka mer på vad som kunde varit och vad som är.
  Ensamheten tärde på honom efter att ha lämnat den hornkrönta tiken Lawenya bakom sig. Ibland undrade han ens varför han slagit följde med henne och inte bara hjälpt henne överleva för att sedan dra. Det skulle alltid förbli en gåta för honom hur hon resonerade över honom. Lawenya tycktes alltid tro att man kunde släppa och gå vidare, som man skakar av sig ett stycke vinterpäls eller ser en lossnad fjäder svepa iväg i vinddraget. Det var mer än så, och hon tycktes aldrig riktigt förstått sig på vad det nu var som skedde innanför hans pannben. Inte heller hur han förstå henne - det hon sagt om honom, och hur hon i sin önskan stämplat deras relation. Kärlek. Vad menade hon? Det var väl.. vänner. Var de vänner? Bekanta? Cerulean visste inte ens om någonting sådant fanns, kärlek. Inte på riktigt. Och gjorde han det, så begrep sig uppenbarligen inte Lawenya på den saken. Eller? 
  Rask skakade han på kroppen och sträckte på nacken. Idag var inte en dag att grubbla, idag var en dag att återse vad som en gång varit. Med långa kliv började han ta sig nerför branten han stått på för att beundra sitt forna hem. Han hade ett nytt nu, och det var dit han var på väg för tillfället efter det snabba stoppet vid Numoorislätten. Sen skulle han flyga, raka fågelvägen, tillbaka till den tryggheten Kiera och Tien hade kunnat erbjuda honom. Trots den korta vistelsen där som bara dröjt ett par månader eller mindre, hade han funnit sig som hemma. Stressen att vandra och röra på sig hade drivit honom ifrån dem, stressen att lyda Blues befallning, men det hade varit för intet. Fler frågor hade dykt upp än vad han fått svar på och förvirringen var så total att han ibland inte kunde annat än att tvinga sig själv till sömns för att slippa alltihop. Kanske kunde de ihopväxta individerna, de med så oerhört maffig mankhöjd, hjälpa? De rotade ju i hans och de andras huvuden hela tiden. Kanske kunde de.. göra någonting?
  Cerulean log svagt, innan leendet dog ut nästan genast. Kanske skulle det bli bättre, när han kom hem till flocken han kände så vagt. Kanske, kanske, kanske, kunde det bli bättre. Kanske... Men nu var inte tiden för tankar, påminde han sig och skärpte återigen blicken. Han tryckte bak funderingarna långt bak i huvudet för senare begrundan och höjde vingarna för att glidflyga över ett förfallet träd som korsade hans väg. Detta var hans rätta element, så mycket plats och så mycket vind att vingarna tycktes söka den av sig själva. Himlen levde och vinden viskade hemligheter han missat efter tiden han varit borta. Det var här han hörde hemma, trots att hans hem nu låg i Höstskogen. 
  Cerulean vandrade över slättens ljusa gräs. Det tycktes ovanligt lätt att andas, som om någonting saknat hans lungor vilket i det fallet måste vara Numoorislättens friska luft. Bröstkorgen höjde och sänkte sig i stadiga andetag, inte alls lika de rosslande och hackiga han ofta andats den senaste tiden i stress och ångest. Han var hemma, kanske var det det som spelade in.
  Det kändes som en resa i tiden, då han stannade utanför den så välkända lyan. Ingången hade delvis rasat ihop, gräset växte tjockt och täppte nästan igen den rundade ingången. Cerulean stod där länge, förundrades över hur gammalt det såg ut. Det såg ut att vara.. Så länge sedan. Så gammalt. Det dröjde en halvtimme innan han tog sig fram för att gräva fram den delvis igentäcka gången. Det luktade tomt och obebott - han mindes plötsligt hur han sagt till Blue, den där dagen. Om att han inte skulle sakna fågelfamiljen som alltid lät varje morgon.. 
  Cerulean drog lätt på mungiporna, men fortsatte gräva en stund tills han kunde ta sig in. Skuggorna omslöt hans kropp, svalkade den hettande pälsen. Det var mörkt där inne, men så välkänt. Samma välvda tak, samma sten någonstans åt höger som han inte hade orkat bry sig om att rubba. Roten som stack upp ur marken, från trädet en bit bort utanför. Han stack den ljust grå nosen i marken, och luktade över den extra tillplattade fläck där han tillbringat så många timmar. Så många år. Det luktade fortfarande, om än mycket svagt, av hans egen päls. Han sjönk med en suck ner på platsen, pressade huvudet mot jorden och slöt ögonen. Det här var hemma, och skulle nog alltid vara. Han hade en ny plikt nu, någonting nytt att följa. Enligt hans egna principer stod han i skuld till Kiera och Tien. De hade hjälpt honom, men..
  Det skulle alltid finnas tid för att återvända hit.