Slätten sträckte sig från horisont till horisont. Solen låg vid världens kant, blödande röd som ett knivhugg i himmelen. Himmelen följde dess nyanser av orange, rosa och lila. I öster hade himmelen redan mörknat till blå och stjärnorna började tina fram.
     Ungvargen hade stannat upp i sitt konstanta vandrande. Den blåa blicken såg över de gröna vidderna. Trots att solskivan snart skulle sjunka undan Numoori, var det som att mörkret fattades. De åldrade träden gav skuggor och dunkel som fattades en sådan öppen plats. Corson trivdes inte. Det öppna var alldeles för... sårbart. En missnöjd fnysning lämnade honom innan han målmedvetet fortsatte framåt. Det fanns ingen tid att förlora. Resan skulle vara lång nog.
     Ynglingen hade fått en grundlig beskrivning om vart platsen låg, vart han skulle söka sig. Men med lite erfarenhet vad som låg bortom Kaiwood var det svårare än planerat. Men han skulle korsa slätten, och mötas av en bergskedja som han sedan skulle passera. Det var hans främsta fokus. Att komma förbi denna ändlösa gräsplätt.

Den unga hanen traskar på i maklig takt och har blicken fäst på horisonten. Vart är han på väg? Spelar det någon roll? Nej, inte då. Det är bara kul att vandra. Även om det kan bli ensamt ibland men det gör inte så mycket ändå. Han är lika glad för det.

Fåglarna kvittrar sin aftonmelodi och det får honom alltid på gott humör. Öronen tippar fram och tillbaka och från sida till sida på huvudet. Den ljusa blicken hålls målmedvetet på en fast punkt. Svansen sveper mjukt med i Rörelserna när han lunkar fram.

Då för vinden med sig en doft. En främlings doft och hanen stannar upp. Nyfiken som han är byter han riktning. Varför inte? Han ökar till lätt trav och öronen står spetsade på huvudet och blicken är vaken när han söker över området.

Snart får han syn på en mörk gestalt längre fram. Han tar sig lite närmare men saktar farten och stannar snart då det fortfarande är ett stort avstånd mellan dem. Nyfiket står han stilla och studerar främlingen. Så tar han sig lite närmare. Håller kroppen i en avslappnad hållning.

Innan ungvargen ens hunnit se den främmande hanen hade han känt av honom. Det spinnande sinnet hade blixtrar till med en plötslig kraft. Men Corson hade ignorerat det. Det fanns ingen nyfikenhet eller intresse för att möta någon ny. Det började gå emot kväll, vilket betydde att den unge var trött i huvudet och inte på något vidare bra humör. Den ständigt arbetande telepatin sög ur hans psykiska kraft.
     När gestalten av den främmande vargen uppenbarade sig hans synfält, stannade han upp. Öronen var tillbakadragna och svansen lätt utsträckt bakom honom, hela hans väsen vittnade om uppenbart missnöje.
     ”Vill du något?”, kommenderade den hesa stämman. Den var en aning fientlig, men inte fullt hotfull.

[Väljer att avsluta det här rollet och säger att Corson bara fortsatte framåt utan att bry sig om främlingen mycket mer.]