I denna tråd samlas flocken vid högtiden. De som av någon anledning inte kan vara online kommer ändå att räknas som närvarande.


Beskrivning av högtiden:


M I D V I N T E R B L O T

15 Jan


Denna dag offras en ett bytesdjur till gudarna för att ge lycka det kommande året. I vissa speciella fall är det en varg som offras. 


OBS: Detta utspelar sig strax efter Vintereventet, och flocken har varit samlade i Blodbergen ett antal månader.



Tramptass skriver första inlägget.

(Bättre sent än aldrig, nu kör vi!!!) 

Tramptass stod på kanten till en avgrund. Det becksvarta mörkret blickade illavarslande tillbaka mot honom. Tog han bara ett steg fram så skulle mörkret sluka honom för evigt. Men Tass log. Grottan var perfekt anpassad till sitt syfte. Att släcka liv. 

Offersalen. Var inte det det perfekta namnet? 

Den bruna hanen vände sig om och såg på flocken som började samlas i grottan. Midas hade tänt facklor som lyste upp väggarna omkring dem, de lös med ett nästan spökaktigt sken. Så gott som alla var närvarande. Malvado. Saturn. Shiro. Kyoko. Frost. Nykomlingarna han ännu inte hunnit lära känna. Deras ansikten var gömda i skuggor men Tass kände deras starka närvaro. Han kunde känna deras andetag. Höra deras hjärtan slå. 

"Välkomna, mina vänner, till årets offerhögtid." Han såg ut över dem och kände en spänd förväntan. Gudarna skulle acceptera deras gåvor. Tass var säker. De skulle inte bara offra en varg - de skulle offra två. 

"Vilja. Kione. Hämta fram fångarna." 

Vilja nickade och utbytte en blick mot Kione och de gick iväg i tystnad för att hämta offren. Hon fokuserade på sin andning, hålla den lugn och samlad. En del av henne hade sett fram emot det här. Hon visste inte riktigt varför hon gjorde det, för hon brydde sig ju inte det minsta om traditionerna eller liknande, men hon skulle fortfarande kunna tänka sig offra. Varför? Hon visste inte säkert själv, men hon kände att det kunde finnas ett visst nöje med det hela åtminstone. 

De båda offren följde med, men efter hot och blixtrande stötar från Vilja så gav de med sig. Vilja morrade ständigt för att visa att hon höll koll på dem, och Kione befann sig på andra sidan. Det var tydligt att offren inte hade någon aning om vad som skulle hända, men det gick tydligt att se nervositeten och stressen i deras kroppsspråk. 

Vilja signalerade till dem att stanna framför Tramptass. Nu kunde de sätta igång.

Flocken hade samlats och fångarna fördes motvilligt fram till ledaren. Tass studerade dem neutralt. De var välgödda trots tiden i fångenskap nere i fängelsehålorna. Devils tog väl hand om sina fångar. Han nickade sedan åt Vilja och Kione att gå tillbaka till resten av åskådarna. Fångarna skulle inte våga röra sig en meter här. Omringade av flocken och med ett brant stup bakom sig fanns ingen flyktväg. 

"Vi har samlats här idag för att hedra Gudarna som visat oss vägen till Blodbergen. Men vi har också en gåva till Tenkai och Nevada, de som vakar över oss och hemsöker våra fiender." Han gjorde en paus och såg ut över församlingen. "Malvado. Stig fram." Han steg åt sidan för att ge plats åt betan.

"Vi hedrar Tenkai på det bästa sättet vi kan." Ett knipslugt leende lekte över Tass läppar. Han såg på Malvado som väntade på Tass signal. Men ledaren höll inne på det en liten stund till, för spänningens skull. 


Kione

Den unga hanen rättade in sig bland sina bröder och systrar och lyssnade spänt på ledarens ord. Vad skulle hända nu? Det här var ingen vanlig offerhögtid, det var en sak han var säker på iallafall. Inte nog med att de hade två offervargar, den ena skulle även offras till Nevada och Tenkai. Kione studerade de två fångarna, de försökte se obrydda ut, men de kunde inte dölja skräcken i ögonen eller de darrande benen. 

Malvado kallades upp. Kione väntade på vad som nu skulle hända med spänd förväntan. 

(Blev lite PP där av Mallis, hoppas det är ok, annars ändrar jag ^^ )

Malvado hade i tystnad gått in i salen och sett på när medlemmarna droppade in en efter en. När ledaren började tala vände han sin uppmärksamhet dit och lyssnade på vad som sades. Än visste man inte var Nevada var, och för var dag som gick blev chansen mindre att någonsin få veta vad som hänt honom. Det var nog inte bara Malvados hopp inför återfinnandet av den forna ledaren som dalade mer och mer.
När Tramptass uttalade hans namn insåg han att han trots allt inte hade lyssnat ordentligt på vad som hade sagts. Men han gjorde som han blev tillsagd och tog några steg fram, allt under absolut tystnad.
Han såg på Tramptass och väntade på hans ord...

[jättekort, men tänkte att jag slänger in ett svar så att det kanske kommer igång lite ^^ ]

Han stod i ledet, med de två små i säkert förvar under Buken, de låg stilla, de var vana med att lyssna på fadern och nu hade han använt en röst som innebar att  minsta olydnad skulle straffas.
 Han var en del av Devils, en riktig medlem sedan han tagit tillbaka en av de två fångarna som nu gick inför dem, radades upp med lätt darrande ben och en rädsla som låg likt en illaluktande dimma runtom dem.
Hans enda öga fick kontakt med en av fångarna, densamme som han fångat in och något illvilligt kostade han på sig ett flin.
Tramptass började tala och hans öron spelade lätt på huvudet, de väntade alla på ordern. De ord som skulle betyda de två främlingarnas död.

Zhetan(fånge):

Han stod tyst i grottan, intill honom fanns en skepnad i mörkret, en kamrat han motvilligt spenderat den senaste tiden med. Ifrån början hade han hotat, försökt fly och irriterat anklagat dem. Men han började inse att han aldrig skulle få se dagens ljus igen. Då och då fick han höra nå uppspelta viskningar om något offer, och han antog att han, och hans nya kamrat, var vilka de menade.
Då och då försökte han fortfarande ta sig ut, genom att prata med fångvaktaren eller att bah när han trodde de inte såg honom röra sig åt det håll han hörde rösterna om dagarna. Men efter många försök var hans hud både ärrad och fortfarande sårig, och han försökte inte längre. För stunden låg han i det bortre hörnet av den lilla hålan och fösöke irriterat stänga ute ljudet av tassar ifrån allt fler vargar som samlades. ljuden som sakta vittnade om att hans tid rann ut.
En röst ljudade, men han hörde inte vad som sades, och sen började åtta tassar röra sig åt deras håll. Han reste sig invid tiken han delade utrymmet med och han märte tydligt hennes rädsla, som sakta även svepte sig om honom. Han började på riktigt inse att detta var slutet, och han räddes döden.
En ljus hona och en något mörkare hane samlade ihop dem och de började gå. Hans, tills döden, nye frände försökte bara en halv hjärtad gång att fly, men motades tillbaka av ett ilsket morrande och en stöt. Han kände blickarna på sig, blickarna ifrån dem som väntade emd spänning för att få se hans död.
Sedan talade samma röst som fått de två ungdommarna att hämta dem, och han kunde inte riktigt kontrollera sina men som darrade lätt. Han möte sin fångares blick, såg flinet som lätt breddes i hans ansikte och önskade i sina sista ögonblick att han kunde få radera det. Sedan stod han där och såg på den mörka vargen som gick ut ifrån Skaran. Var detta hans bödel? Den som skulle komma och ta hans liv? Han skulle minnas hans namn så att han i Chaibos hålor kunde fördömma honom.

[Saderk gör väl inte mer än att vänta spänt, tänkte även att jag kunde Ge Zhetans instikt i hans sista minuter i livet~]

Shiro stod stilla på sin plats invid Malvado. Han lyssnade med spänd förväntan på ledaren ord. Äntligen var det dags, äntligen skulle de offra. Då Vilja, hans stolthet, och Kione gick iväg för att hämta fångarna lämnade ett tyst upphetsat gnyende honom och han trampade lätt på stället. Han var så uppspelt, så förväntansfull. Snart kom fångarna intågande, man kunde känna deras rädsla på lukten.
Ledaren talade igen och Shiro blev stilla. Det brände till i hjärtat då det talades om Tenkai och Nevada, sorgens sår var fortfarande djupt och pulserande blödande. Med detta var det var det finaste de kunde ge dem. Att hedra deras minne med ett offer kändes med ens så självklart. Givetvis var det såhär det skulle vara. Han log.
Malvado lämnade sin plats bredvid honom och Shiro kände hur förväntan åter steg i bröstet på honom. Han började tyst att humma, en upphetsande melodi som snart fyllde hela grottan då flocksyskonen stämde in. Nu var det tid.



[lite PP, hoppas det är ok]

[kyokoinlägg här där hon är emo, redigerar & skriver sen lalalallalal har inte tiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiid n8uuuuuuuuuuuuuuu]

Tramptass såg ut över de samlade vargarna innan blicken fastnade på Malvado. Tass tog ett steg bakåt för att inte skymma sikten för resten flocken sedan nickade han åt Malvado för att ge klartecken att offrandet kunde börja.


 "För Gudarna och för Tenkai och Nevada." 

(sjukt snabb på att svara, sorry fellow devilsar :* Mallis, you know what to do)

[asså, så jäkla sad.. orkar inte D': Men, detta är väl Mallis sista roll som en Devils antar jag... *gråta i fosterställning* ]


Tramptass talade igen, och Malvados blick vändes inte till ledaren när han talade. Den låg och vilade på de båda fångarna. De två som nu skulle falla för Devils tänder, och han hade fått äran att utföra det. En slags heder och stolthet fyllde honom samtidigt som han gick mot den första av dem, den unga tiken. I sitt stilla sinne kunde han inte låta bli att fundera över vad som fyllde deras tankar. Nog för att de såg rädda ut, men var det allt? Fanns det endast skräck i deras tankar? Eller började de reflektera över sina liv, vad de åstadkommit och vad de kunde gjort annorlunda för att inte ha hamnat här? Det var i alla fall det som antagligen skulle gå genom Malvados huvud den dagen han lämnade jordelivet.

Väl framme vid den unga tiken böjde han sig ner och såg rakt in i hennes ögon. Skräcken lyste tydligt i de blanka ögonen och på Malvado läppar spred sig ett brett flin.

För Gudarna.

Han öppnade käftarna och bet tag om tikens nacke. Ju mer hon skrek, desto djupare tryckte han in tänderna i hennes kött. Blodsmaken som fyllde hans mun fick honom att skratta inombords. Han njöt av detta, samtidigt som han visste att detta egentligen inte var den han var. Han var egentligen inte den som dödade andra på detta viset, men trots det fann han ett rent nöje i att få vara den som avslutade dessa liv. Framför Devils. Framför hans hem och familj.

För Tenkai. För Nevada.

Han släppte taget om tiken och kroppen föll lealöst till marken. Utan att ägna henne så mycket som en hastig blick, vände han sig till den av de två som var kvar. Rädslan offret hade visat tidigare var ingenting mot den som han nu visade. Det såg bokstavligt talat ut som om han var på väg att hoppa ut ur skinnet. Malvado gick fram till honom samtidigt som tunga svepte över den blodstänkta nosen. Han öppnade käftarna och blottade tänderna innan han tog ett tag kring hanens nacke hals. Hanen tjöt till, och Malvado strök bak öronen vid ljudet. Liksom med tiken resulterade hanens skrik bara i att han bet hårdare. Det tog inte lång stund innan hanen tystnade och kroppen blev slapp. Malvado släppte taget, backade undan lite och såg på de båda.

För Devils.

Han såg tillbaka på Tramptass. Det var över.