Orden ekade fortfarande i hans inre. Tankarna for runt i huvudet som aldrig förr och lyckades nästan göra honom dåsig, som om han legat för länge i solen. Han hade legat inne i Devils grotta och funderat, låtit tankarna vandra. Han hade föreställt sig alla olika scenarion, i tanken valt varje möjligt val. Allt för att förbereda sig på vad som än skulle kunna hända, och trots det var han säker på att det inte fanns någon förberedelse att göra.
När han inte längre kunde tänka, när tankarna till slut hade blivit ett enda virrvarr av känslor, när det kändes som om inget svar fanns att finna i hans inre, så hade han rest sig upp. Bara rest sig upp och gått ut ur grottan. Passerat sin son utan en blick, passerat resten av flocken. Han hade bara gått förbi, som i trans. Nerför berget hade han tagit sig, utan att se var han satte tassarna, utan att tänka på ravinerna vid hans sidor. Han visste vart han skulle. Vinden hade från söder fört med sig en doft han kände igen. En doft han inte kunde ignorera. Det var dags att göra ett beslut. Från Blodbergen hade han vandrat, genom Höstskogen och in i Storkärr. Egentligen kunde han omöjligt veta exakt vart han skulle. Och samtidigt var han helt säker att han gick åt rätt håll. Han hoppades bara att han inte kom försent. Att dofterna endast skulle vara ett snart bortblåst avtryck från en flock som varit där men dragit vidare. Men han hoppades. Kanske till och med bad till Gudarna. Varför de nu skulle bemöta honom med någon form av godhet efter allting som varit?

När träskmarkerna gick över till jungel blev dofterna starkare. Hoppet han burit i sitt hjärta sedan dagen i Ötamon växte sig starkare i hans bröst och han kunde inte stoppa ett leende från att växa fram på hans läppar. Han hade aldrig trott att han skulle få denna chansen. Samtidigt som hoppet var starkt i hans bröst, började en oro och rädsla växa fram ju mer dofterna tilltog. Men rädslan grundade sig inte i att detta var ett självmordsuppdrag och att han kunde dö. Nej, rädd för att dö var han inte, inte nu. Det han befarade var att misslyckas. Att chansen skulle försvinna från honom, att han inte skulle få tag i den innan den gjorde det. För han visste, om han förlorade den nu skulle den aldrig komma tillbaka. Detta var hans sista chans, hans enda chans.

Han stannade, blickade ut över området. Någonstans här visste han att det skulle stå, Tårarnas Träd, vackrare och ståtligare än något annat träd. Det var en plats han ville se med egna ögon, men det fick bli vid ett annat tillfälle. Förhoppningsvis. Istället för att röra sig framåt igen höjde han huvudet mot himlen och lät ett högt, utdraget yl eka ut. Han hoppades att det hördes, att ledaren skulle höra honom. Och han hoppades, bad, att han inte hade haft fel om platsen. Och han hoppades, bad, att han inte kom för sent.

[Damon! (och eventuellt, kanske, övriga Qu:are...) ^^' ]

Kallelsen.
Han höjde huvudet och stirrade tomt upp mot himlen mellan trädens kronor. Han hörde det så tydligt, ett kall av förrädaren. Lugnet var förvånansvärt. Varför reagerade han inte snabbare? Ingen bön är stark nog. Rösterna var många, svävandes bland splittra tankar. Men dom alla verkade säga en och samma sak, bara det att det kom från olika håll. Var dom för en gångs skull enade?
Den mörka blicken riktades neråt igen i samma veva som han styrde stegen mot den som kallat honom. Kroppen kändes tung och huvudet tycktes sjunka för varje steg han tog. Dom andra i flocken hade nog också nappat på lockelsen, dom visste liksom honom hur Mivrias order löd. Likaså kände dom till Damons löfte.

Minuter senare så tystnade rösterna, han kunde inte ens höra sina egna tankar då han såg honom. Malvado. En varg som ständigt verkade pendla mellan sin vilja. Ett oberäkneligt kryp. Endast några meter från honom. Ett fånigt flin prydde hans läppar innan han tycktes skratta kort.
- Malvado.
Sade han med en mörk stämma och stannade slutligen. Fienden hade inte klampat in på hans revir, men han befann sig dödligt nära den flock han svor beskydda och det räckte gott och väl.
En svag kyla spred sig kring honom och raggen reste sig längst med ryggraden. Dumma varg, varför hade han klampat in här? Devils kände inte till deras destination, men dofterna skulle vara omöjliga att missa. Varför? Helt ensam hade han klivit in i en dödsfälla, så det måste ha funnits något bakom det. Tragiskt nog tänkte Damon inte ens försöka ta reda på varför.
- Det är nu helvetet fryser till is. Du är dömd till ett hemskt öde.
Tänderna blottades, hungern efter blod blev allt mer intensiv och det kalla lugnet var som bortblåst då han tog ett språng mot förrädaren med vidöppna käftar. Malvados själ skulle få omfamnas av ett evigt mörker.

Han dök upp. De var faktiskt här. Han hade haft rätt. Qu's ledare, någon som troligtvis svurit att ta livet av honom, var här. Hoppet svalnade, men försvann inte, och rädslan i bröstet började bli intensivt. Inte misslyckas. Klara detta. Orden upprepades gång på gång i huvudet, som ett mantra. 

Han blev inte förvånad när Damon kastade sig mot honom i vrede. Det var det mest troliga scenariot, och ett scenario han spelat om och om i huvudet de senaste dagarna. Han hade egentligen inte väntat sig någon annan reaktion från Damon. Men han ville inte dö. Inte misslyckas. Klara detta. Malvado kastade sig åt sidan, men lyckades inte få grepp med tassarna i marken och gjorde en kullerbytta i gräset. Han fumlade med tankarna, försökte febrilt komma på något att säga. Någonting. Vadsomhelst.
"Jag har träffat henne!" fick han stressat ur sig samtidigt som han vände sig om mot Damon, fortfarande halvsittandes på marken. "Jag har mött henne! Jag tog mig till Ötamon och jag träffade henne!" stressen över att få ut orden var tydlig i hans röst. "Hon sa att jag är hennes att döda, ingen annans. Hon gav mig ett ultimatum, en chans att visa att jag är värd henne", sa han sedan snabbt. Han visste inte om Damon skulle tro honom, troligtvis inte. Men han hoppades, bad. "Om du pratar med henne kommer du se att mina ord är sanna. Skicka en varg till Ötamon. Mina ord är sanna denna gången", försökte han försäkra om. Men om Damon inte skulle tro honom, om Damon skulle ta livet av honom här nu ändå, så skulle han trots allt välkomna döden. Han skulle aldrig gå tillbaka till Devils igen. Han var färdig där för gott. Han hade ingenting kvar där att göra. Och han var inte längre rädd för att dö. Skulle Damon neka hans ord, välja att inte tro dem, och ta hans liv, skulle Malvado välkomna mörkret. För då hade han inget kvar i denna värld att göra.

Damon tvärstannade då Malvado slängde sig åt sidan, och han själv var inte långt efter och högg nu ytterligare en gång genom luften men missa då den andre vargen tappat fotfäste.
Jag har träffat henne! Damon morrade dovt och mötte fiendens blick då han vände sig om. Den andre talade snabbt, allt för att hinna få med vartenda ord. ..jag är hennes att döda.. Han tystnade och höjde huvudet och blicken tycktes bli mörkare.
- Du är inte värd henne, så du har inget att bevisa!
Han höjde rösten, och i samband med hans ord tyckte han le något diskret.
Problemet låg inte i om han trodde Malvado eller ej, för även om det var så att denne talade sanning, skulle Damon verkligen bry sig?
- Varför skulle jag skicka en av mina egna för att bekräfta en historia? Sanning eller lögn, du är inte ens värd luften du andas. Lika skör som din glöd. Lätt att kväva.
Han morrade återigen och ställde sig något bredbent. Halsen sänktes och raggen reste sig. Han gjorde sig beredd, redo att anfalla. I huvudet hade han redan hunnit se sceneriet där han slet förrädaren i stycke. Till skillnad från Qu's forna ledare bar Damon på en mörkare sida, något dom alla kände till. Så varför hade Mivria gett honom den här positionen när hon visste vem han var? Varför hade hon skickat hit Malvado? Hade hon satt honom i fällan medvetet, eller hoppades hon på att Damon skulle visa en slags förståelse? Kanske ville hon bara se ifall Malvado var henne lojal.
- Vad är er tanke med att söka upp oss? Även om dina ord är sanna, vad kan vi hjälpa dig med?
Han kisade misstänksamt med blicken mot den mörka hannen och den skära tungan sveptes runt munnen och han flinade återigen. Rösterna i hans huvud hade glatt börjat fnittra och försökte locka han till en blodig strid. Inte nu, inte än. Men snart.

De hade alla hört det kallande ylet, och det var uppenbart att måna i flocken visste vem det var. Stämningen blev med ens påtagligt sämre. Thrar såg sig om. Många såg bistra, rent av ilskna ut, medan andra delade hennes förvirring. Hon kastade en snabb, osäker blick på Teck då Damon rörde sig mot den kallande.
Stäppvargen reste sig upp och ruskade på sig, som i ett försök att skaka av den känsla som plötsligt uppenbarat sig. Hon behövde gå undan en stund. Behövde komma undan de andras ilska.
Då hon kunde höra tecken på strid stannade hon med ens upp. Osäkert såg hon åt det håll ledaren försvunnit. Borde de göra någonting? Borde hon göra någonting? Hon var en nykomling, och i deras ögon en före detta medlem av The Dark Nation. Kanske hade hon inte någon rätt att lägga sig i. Men samtidigt kände hon att hon inte bara kunde se på. Någonting inom henne sade att hon var tvungen att lägga sig i. Med bestämd blick satte hon av i kort galopp. Det dröjde inte länge innan hon kunde se de båda svarta hannarna. Då Damon kastade sig mot den andre stannade hon upp. Thrar bet sig i underläppen och såg sig om. Borde hon verkligen lägga sig i? Hon kände inte till bakgrunden till det här. Kanske var den här striden befogad. Hon kunde höra snabba ord lämna den andre. Ord hon inte förstod innebörden av. Men Damon stannade upp. Försiktigt började hon röra sig mot ledaren. Någonting var annorlunda med honom. Det var nästan som om hon kund känna det. Men hans blick var annorlunda. Visst hade hon aldrig sett någon direkt värme i dem den korta tid de spenderat tillsammans, men å andra sidan hade hon aldrig sett sådan rå blodtörst heller. Hon knuffade undan all osäkerhet hon bar på och gick närmare.
    "Damon." sade hon med lugn röst.
Hennes blick var stadig och hennes hållning hög. Hon såg på den andre. Nattsvart päls och röda ögon. Blicken återvände till Damon.
    "Vad är det som händer?"
Nej, hon kunde inte bara stå och se på. Hennes instinkter tillät det inte.

[Jag töntar in om det är okej :3 Om inte så plockar jag bort inlägget sen c:]

Liksom hos de andra i flocken som närvarade så lyftes huvuden högt och öron spetsades åt det håll som ylningen hörts komma från. Malphas avbröt sin pågående attack mitt i sparringens essens och tog några raska steg tillbaka för att inte råka på någon av Yargols egna attacker mot honom. Han mötte den röda blicken framför sig och skakade långsamt på huvudet. Ovetandes om vem rösten tillhört.
Den brune såg sig om bland de andra anletena i området och märkte snart att det var hårda miner som tagit plats hos samtliga, åtminstone hos de medlemmar som funnits med flocken en längre tid. Han hostade till och samlade andan innan han lyfte nosen till luften för att vädra.
Var det inte för att han nyss deltagit i en fysiskt ansträngande aktivitet så hade han nog krupit ur skinnet när han lyckades fånga en vag doft som tillhörde ingen annan än den varg som satt rädslan i honom. Malphas svalde hårt samtidigt som han kände hur raggen i nacken reste sig. En blandning av osäkerhet och ilska bubblade inombords och satte ett hårt tryck mot hans insida. Han behövde få utlopp för att han inte skulle explodera i ett virrvarr av känslor, och med ens satte han av i riktningen för ljudets ursprung med Yargol i sina hasor.

Det tog inte lång tid förrns de nådde fram till platsen. Damon var där och Thrar också, tillsammans med den främmande individen.
Utan att tänka eller uppskatta situationen passerade han Thrar med bestämda steg och ställde sig vid Damons sida.
Han sket fullständigt i vem den här vargen var eller vilka orsaker han hade för att komma hit. Det enda som cirkulerade innanför den bruna hanens skallbenet var att han bar lukten av honom i sin päls, och bara det var tillräckligt för att förstå vilken sida han stod på i detta. Fel sida.
"Du stinker av honom!" Röt han högljutt och blottade hastigt tänderna för den mörka främlingen. "Tramptass." Namnet dröp av förakt när det lämnade hanens käft.

[Åh yä. Mulphs bara tränger sig in och är osmidigast. Puss <3]

Han lyssnade till Damons ord, och kunde väl egentligen inte göra annat än att hålla med. Om sanningen skulle fram var han inte värd henne. Han hade aldrig varit värd henne. Den kärlek och den värme som hon hade gett honom hade han bara kastat bort. Han hade kastat bort henne. Han började vackla i sina tankar. Var detta rätt beslut? Eller greppade han bara efter en omöjlig utopi. En utopi som aldrig skulle kunna existera, som aldrig någonsin skulle bli verklighet. När allt kom omkring kanske det inte ens var lönt att försöka?
Han ruskade av sig tankarna.
Hur det än skulle gå, oavsett om Damon inte skulle kunna gå att rubba, oavsett om det bara var en utopi i fantasin, så var han tvungen att försöka. Han var tvungen att försöka - för sin egen skull, och för att han lovat Mivria om det. Han ville försöka. Till sista andetaget skulle han kämpa för det, det var vad han sagt till henne. Och han tänkte hålla det. Oavsett om det skulle leda till hans död skulle han inte ge upp. Om han skulle dö i striden om hennes hjärta, så hade han i alla fall försökt.
Då hade han i alla fall försökt.
Vid Damons fråga tog Malvado ett djupt andetag, och började slutligen tala igen.
"Jag ska bevisa mig värdig", svarade han tyst. Han gjorde sitt bästa för att möta Damons blick, men det fanns en skam i hans hjärta och själ, som gjorde att han inte riktigt kunde förmå sig att hålla kvar blicken. Han slog därför ner den i marken. "Jag ska bevisa för henne, för er, för Gudarna och för världen att jag är värdig hennes tillit igen", sade han, och lade snabbt till: "Jag vet att jag i era ögon är mindre värd än marken ni står på, och jag väntar mig inget annat. Jag förväntar mig inte att ni ska tro mig, eller ens acceptera mina ord. Men Mivria gav mig krav, önskemål, kallade vad man vill", han gjorde en paus, svalde en klump i halsen. Han gjorde sitt bästa för att hålla minen, för att inte visa sig svag, men han kände hur murarna började falla. Kanske var det lika bra att de gjorde det? Det kanske var dags för honom att inte hålla så hårt på den vägg han satt upp mellan hans inre och den yttre världen? Han såg hur andra vargar anslöt sig, han kände inte igen dem, och när den ena av dem verkade tala direkt till honom tog han lite notis om det. Istället öppnade han munnen och började tala igen.
"Hon ber mig skydda Aisu, Iwaku - de barn jag inte brytt mig om tidigare. Och hon ber mig skydda er flock, skydda Qu. Så det är väl det jag gör här - en början på att visa mig värdig", han vände blicken upp mot Damon igen. Trots att klumparna i halsen blev svårare och svårare att svälja kände han sig lättare på något sätt. Det kändes som om en stor sten lyftes från hans axlar, och i hjärtat kändes inte tillvaron lika dyster längre.
Men kanske var allting bara en omöjlig utopi.
En utopi som endast skulle existera i hans drömmar.

Achilles hade varit snabbt på plats, stressad av vad som skedde. Det var längesen nu som han hade sett Malvado, han var inte gammal den där dagen när mycket förändrades, när Qu blev förådda. Men Achilles mindes Malvado allt för väl. Idag var mycket av minnet av honom färgat av händelserna som hans svek gav med sig till flocken. Han kunde ändå minnas hur lycklig Mivria hade varit i flocken under tiden han befunnit sig där. Det kanske inte hade märkts tydligt för andra, men han hade märkt det. Men hennes sorg och sargade ansikte efteråt var ett tyngre minne han bar med sig, som sakta suddade ut de bra. Malvado hade blivit som ett demonspöke från längesen, som bara fanns där i bakhuvudet, som en bitter påminnelse om att man aldrig säkert kan lita på andra. Och nu stirrade han framför sig på spöket framför honom, Malvado. Han kände en ilska växa inom sig, och han blev nästan en rädd valp igen, eller en beskyddande ungvarg som brådmodigt ville skydda sin moder, även om hon i detta fall inte ens fanns på plats. Han kände den brutna stoltheten Qu fått bära med sig sen det kriget. Och allt var Malvados fel. Och nu stod han här och bad om någon slags förlåtelse.

Achilles kände en känsla han aldrig hade känt tidigare. Han kände ett hat. En vilja att döda. Hans blå blick mörknade, nästan tårades medan Damon verkade ha samma tanke. Även om Damon skulle visa nåd, så var inte Achilles säker på om han skulle kunna det.


- Du kan aldrig bli värdig henne. Och vi behöver inte ditt beskydd. 

Achilles drog upp överläppen och blottade sina tänder, och dova morrningar hördes från hans strupe. Han var beredd att agera, om det behövdes.

-----------------


TECK


Han hade ingen aning om den pågående konflikten om vad den egentligen handlade om. Han hade tyst ställt sig strax bakom Thrar och försökte mer förstå situationen. Han hade inte mött den svarte vargen framför honom, men han hade förstått att han var från flocken Devils, en flock Teck hade hört talats om på håll genom sin uppväxt, men aldrig direkt träffat på. Inte vad han kunde minnas hur som helst. Men han kände inte igen den svarte, och han hade inte hört talats om Tramptass som hans unge flockbroder talade om. Men det var tydligt att det var många upprörda vargar här. Detta var helt enkelt inte Teck's konflikt, och han skulle inte lägga sig i om det inte blev nödvändigt. De var många nog ändå, men han skulle vara redo om hans ledare gav honom en order.

Det gick inte att inte smittas av den spända känsla som spelade genom allas kroppar. Yargol hade redan varit upphetsad och fylld av adrenalin efter att ha sparrats med Malphas, och när ylet ljöd genom luften och den påtagliga spänningen, ilskan, spred sig genom flockmedlemmarna så pulserade blodet i den kraftiga hanens öron. Han hade inte känt igen rösten, och kände inte igen den svarte hane hans blick föll på när han följt de andra efter ljudet. Han kände inte den svarte, men han förstod vem det var. Han hade hört om Malvado under sin tid som medlem från de andra. Kanske inte allt, men tillräckligt för att förstå känslorna som dansade i de andras hårda andetag, i deras spända käkar och morrande stämmor.
     Gråblodet stämde in i de andras morrningar, men sade inget när han reste raggen och sällade sig till dem. Han trampade långsamt med tassarna, vägde vikten från en tass till en annan. Öronen stod spetsade framåt, och den tjocka svansen hölls stelt ut bakom honom. Han stod, spänd som en bågsträng, och väntade på rörelser, på minsta tecken på vad ledaren och de andra gjorde för val. Malvados hastade ord betydde inget för honom. Han hyste inget personligt agg mot den andre, men flockens gemensamma ilska var nog för att få hans blod att sjuda.

Hon hade inte någon chans att få ett svar av ledaren innan fler anslöt sig till de som redan var där. Bakom sig kunde hon ana Teck. Thrar kastade en kort blick på honom innan hon fäste all fokus på vad som hände runtomkring henne igen. Alla som dök upp nästan exploderade av ilska. Hon såg bittert på Malphas och Yargol. Till hennes vetskap hade de inte varit med länge nog för att hysa några personliga agg mot Malvado, och ändå stod raggen upp. Valpar. Båda två. Så tog den rödögde till orda. Hon lyssnade till dem, vägde dem. Skammen var uppenbar hos honom.
    "Damon." hon började långsamt röra sig mot honom för att inte jaga upp de redan eggade hannarna än mer. "Jag tänker inte låtsas att jag vet vad som händer eller ens har hänt, men försök att se förbi din ilska."
Med så mycket hat skulle han inte kunna se någonting annat än mörker. Det hade hon stor erfarenhet av, även om det hatet aldrig varit riktat mot någon annan än sig själv. Hon stannade upp snett framför honom.
    "Om det han säger är sant, vad tror du Mivria skulle säga om du tog hans liv? Det som är hennes att ta?"
Kunde hon lugna ner dem skulle hon göra det. Om inte hon, vem annars? Ingen annan verkade ha vett nog att försöka se situationen mer objektivt.

Teck började se på Thrar att hon var på väg fram. Han sa inget, men hoppades att hon skulle hålla tillbaka. När hon sedan talade och gick mot Damon så tog Teck ett instinktiv steg framåt efter henne, men stannade kvar i steget och lät henne tala. Hon hade rätt i det hon sa. Men hon och Teck agerade helt klart olika i en sån här situation. Teck hade agerat med att ta avstånd, för det var inte hans strid, medan Thrar inte kunde se på, utan behövde lägga sig i, oavsett situationen. Teck kunde inte låta bli att känna sig feg, men istället för att se på den svarte främlingen, eller ja Malvado kallades han visst, så såg nu Teck mot Damon istället.

 - Thrar.. 
Sa teck i tyst nästan viskande ton, bara för att hon skulle vara beredd. Teck kände inte att han litade på någon av de inblandade vargarna, och speciellt Damon och andra i Qu var speciellt uppretade. Han ville inte att Thrar skulle hamna emellan, och stod mest beredd att ingripa. Det gick nog inte att missa för de andra att Teck var beredd på att skydda Thrar om någon fick för sig att göra något mot henne.

Det andra anslöt sig till honom. En efter en. Blicken var fortfarande fokuserad på den svarta vargen framför sig. Thrars fråga ignorerades då Malphas reaktion var mer lockande. Den frestade Damon att ta det slutliga steget fram, gå till anfall. Han hade ju sagt det så många gånger: ingen skall skonas.
Malvado började återigen tala, och Damon lyssnade noggrant till honom även om han tycktes se något nonchalant ut. Var det samma meningar som Mivria en gång i tiden fått höra? När hon välkomnade fienden bland dem, då hon blint följt sitt hjärta?
Damon hann inte svara Malvado först Achilles stämma nådde honom och blicken drogs mot den yngre hannen. Ett kyligt leende lade sig över hans ansikte då han i tystnad instämde med den yngres ord och en härlig rysning spred sig genom hans kropp när han skymtade Yargol. Det kändes som om beslutet redan var taget, dom stod enade och ville åt samma håll.
- Heh, Malvado.. Hur kan du tro att någon älskar dig när hon lurat dig in i en ren dödsfälla? Förstår du inte att hon vill se dig falla?
Mumlade han tyst och såg tillbaka mot förrädaren. Musklerna spändes och han lutade sig svagt framåt. Lyssna inte, lyssna inte.. Hon går emot dig. Rösterna i huvudet var svaga, men han kunde ändå urskilja dem från Thrars ord. Ilska? Nej. Hämndlysten, en smutta galen. Han stod som förstelnad under några sekunder och tog in vartenda ord stäppvargen hade att säga honom. Ju mer hon tala, desto mer tycktes det som fanns inom honom gå emot henne. Förrädare, allihopa.
Han högg, varnande genom luften mot hennes håll.
- Backa..
Mumlade han stelt fram med spänd käke. Han fick kämpa med att få fram orden, och såg snabbt tillbaka mot Malvado innan han med bestämda steg fyllde tomrummet mellan dem.
- Du vet vilka vi var förr, inte vilka vi är nu. Men vi kommer alltid stå för förändring. Skonar jag dig idag så står du inte bara i skuld till mig.
Sade han med en allvarlig röst och spände blicken i Malvado.
- Du har Mivrias barn bland oss, hur ska du få dem att glömma? Hur ska du kunna bevisa din lojala sida när du både svek Qu och Devils?
Det fanns så många frågor, men tvekan var störst. Men han kunde inte gå emot Mivrias ord. Thrar hade rätt. Det visste han.
- Din lojalitet ska bevisas. Jag vill se en högt uppskattad Devils medlem framför mina tassar. Död.

Det hat som brann i de blå ögonen fick henne kort att undra hur hennes egna ögon sett ut då hon tagit Celanes och Neveres liv. Vid Damons plötsliga utfall restes raggen och tänderna blottades. Både svans och öron hölls i en dominant position. Hon hörde Teck morra till och kunde i ögonvrån se honom nästan kasta sig fram till henne. Hon gav honom en snabb, lugnande blick innan hon återeigen såg på ledaren. Hon var inte förvånad över hans reaktion, men uppskattade den inte. Likt en trotsig valp mötte hon hans blicken med sammanbitna tänder. Då han passerade henne sänkte hon svansen igen. Den resta raggen försvann och tänderna gömdes åter bakom läpparna. Hon vände sig mot Teck och tryckte tacksamt huvudet mot hans ben. Den blåögdes röst fick henne att vända blicken mot honom. Svek. Ordet fick hennes blick att hårdna. Hon visste allt för väl hur smärtsamt det kunde vara och det krav han gav Malvado var hårt, men inte mer än rätt. Oavsett situation var svek aldrig någonting man skulle ta lätt på, och att återfå förtroende bör vara en utmaning. Framför allt när han uppenbarligen, av Damons ord att döma, redan bedragit två flockar och alla dess medlemmar.

Fler vargar anslöt sig till dem. De allra var för honom okända, men en varg fångade hans uppmärksamhet. Den rödgråa ungvargen mindes han väl, och hans kommentar var inte förvånande. Malvado vände blicken mot Achilles, men svarade ingenting. Brydde man sig att se efter så bestod hans blick av två av de känslor som var störst hos honom. Sorg och skam. Egentligen ville han svara Achilles, svara honom att det var inte hans sak att avgöra. Malvado visste att han aldrig skulle bli värdig i deras ögon, men det var inte Qu's tillit han ville vinna i slutändan - det var Mivrias.
När han hörde Damons ord högg det till i hjärtat på honom och han slöt ögonen. Nästan som om han bara väntade på Damons utfall. Men ingenting hände, så Malvado öppnade ögonlocken och såg på Damon med en blick som nu blivit dimmig. Han var så nära bristningsgränsen, men han ville inte visa sig svag. Återigen påmindes han om att det kanske var lika bra att låta murarna rasa. Kanske var det just detta som drivit honom till den plats och sits som han befann sig i idag. Om han från början bara låtit bli att bygga upp den där muren ... Kanske hade allting sett annorlunda ut idag.
Han svalde hårt.
"Det är någonting jag själv funderat över", svarade han tyst. "Risken att detta bara är ett sätt för att bli av med mig finns, och den är säkert stor, men jag skulle inte vara här om jag inte var beredd att ta den risken", fortsatte han. Han kastade en blick omkring sig, men då han inte hade någonting att säga eller göra gentemot resterande skaran, vände han sig åter mot Damon. "Men det är inte mycket till liv jag har kvar. Så det får liksom bära eller brista...", sade han slutligen och blinkade hårt.
Någon steg fram och talade. Malvado vände huvudet i nästintill slow motion mot tiken som talat. Stäppvargstiken talade till Damon, men ord som Malvado aldrig hade kunnat vänta sig. Förvånat lyssnade han på det som sades. Tiken försvarade honom inte, ty hon visste kanske ingenting heller, men hon bad Damon att lugna sig. Och så sa hon det han själv inte hade vågat yttra, om vad Mivria trots allt skulle säga om hon fann honom död, när han var hennes att döda.
Stäppvargens ord skulle kanske inte betyda något för Damon, men Malvado kände i hjärtat en enorm tacksamhet på något sätt. Den här tiken kände honom inte, men visste antagligen att alla de andra reaktionerna hade en bakgrund, men ändå stod hon där försökte få ledaren att lugna sig.
Damon svarade henne, varnade henne att backa, och tog sedan några steg närmre Malvado. Han själv stod kvar på samma ställe, men sjönk ihop en aning i kroppshållningen. Sedan talade ledaren, med en röst som visade att han menade allvar. Mal hann inte samla tankarna innan Damon talade igen. Han nickade kort till svar. Stå i skuld till Damon ... Det var inte direkt något han ville göra, för han ville inte veta vad den svarta hanen skulle ha för krav. Men han hade inte så mycket till val i nuläget, så det var bara att bita ihop och hoppas på det bästa. Och Damon hade rätt, hur skulle han kunna visa sin lojalitet för Qu när han hade svikit dem så brutalt som han faktiskt hade gjort. Hur skulle han någonsin kunna gottgöra det han gjort mot dem? Tankarna snurrade och han visste inte riktigt vad han skulle göra med dem.
När Damon talade igen lyssnade han, och kände hur han dog lite inombords när han hörde kravet. Första reaktionen var att rakt ut skrika 'NEJ'. 'Nej, jag tänker aldrig göra detta. Aldrig i mitt liv att jag tar någon av deras liv'. Men sedan tänkte han efter. Detta var Damon krav. Det var detta han ville, och Malvado ville samtidigt möta de krav han fått till sig. Ja, det kanske var lika bra trots allt. Han skulle precis svara Damon, och gå med på hans krav, när han ångrade sig.
"Nej", svarade han och såg rakt in i Damons ögon. Han var fortfarande aningen ihopsjunken i sin hållning, men han vek inte av med blicken från Damon. "Nej", sade han åter igen och fortsatte: "Det är ingenting jag tänker göra. Jag tänker inte döda mer, det är någonting jag är färdig med. Jag är färdig med att ta liv, och jag försöker gottgöra de jag gjort illa. Mörkret jag bär inom mig är någonting jag ska arbeta för att mota bort, och jag gav ett löfte om att jag ska kunna välja bort mitt mörker. Att döda vore som att ge den föda på nytt... Så jag tänker inte möta edert krav", svarade han lugnt, och såg aningen försiktigt på Damon.

Nej. Damon höjde huvudet och blicken låg kvar hos den andre. Malvado sjönk, men hans stämma var lugn. Lugnare än innan. Han fnös.
- Du sa att du hade lovat henne att beskydda Qu, nu undrar jag hur du hade tänkt göra det utan att spilla någon annans blod?
Damon backade återigen från Malvado, men behöll hela tiden en väldigt stadig blick på honom.
- Du kan aldrig bli kvitt mörkret, för du är en mörkervarg. Det är du, och du är det. Kan du välja bort dig själv?
Öronen lade sig bak mot nacken och han skakade kort på huvudet och lät blicken segla över hans flock.
- Du har kommit fel, Malvado. Vi är här för det du försöker fly. Vi skonar ingen, och med endast ett ord skulle ingen här tveka att slita dig i stycken.
Han visste att han hade dem alla med sig, när det väl gällde. Även om det fanns skeptiker bland dem. De ovetande.
- Jag ger dig ett försprång. För hennes skull.
Han såg tillbaka mot Malvado och väntade in hans reaktion.
Qu hade tagit en vändning, dom skulle aldrig mer behöva tveka eller fly. Numoori behövde det blodbad som skulle komma, och då fick ingen tveka.

Malvado lyssnade under tystnad. Han kunde inte låta bli att tycka att Damon hade fel. Han må vara mörk till pälsen, men han var inte lika mörk hela vägen in. Hans hjärta och själ var inte helt dolt i mörker, det hade det väl egentligen aldrig varit. Det hade alltid funnits glimtar av godhet, av känslor. Mivria hade sett det, och det var nog det som hade gjort henne så betydelsefull. För betytt något, det hade hon verkligen gjort, och det gjorde hon fortfarande. Hon hade alltid kunnat se igenom honom, och ondska och godhet hade alltid för henne varit relativt, och aldrig något som var hugget i sten. Och han hade älskat henne för det.
Malvado skakade uppgivet på huvudet. Nej, Damon skulle aldrig förstå. Det spelade ingen roll vad Malvado sa eller gjorde, Qu's ledare skulle aldrig se honom som något annat än ett kryp som skulle krossas under hans tassar. Han skulle aldrig vara värd mer än gräset Damon trampade ner under sina tassar.
"Då finns det ingenting mer för mig att göra här", sade han bara, med en röst som var nära att brista. Han reste sig upp. Ett försprång... För hennes skull. Då var det inte mycket Damon kunde göra för Mivria, och inom sig kunde Malvado känna irritationen bubbla upp. Utåt sätt fanns det dock bara sorg. Damon var så inskränkt i gamla vanor, i gamla åsikter, blind för nytt. Men förblindad av vad egentligen? Vrede? Sorg? Ålder? Malvado skulle aldrig lära känna Damon, och om sanningen skulle fram fick anledningen vara precis vad som helst. Damon ville inte bemöda sig att ta reda på om Mal's ord var sanna eller inte, och om Malvado föll offer för Damons tänder var det inte till honom Qu's ledare behövde stå till svars för. Nej, den som skulle döma Damon skulle vara en av hans äldsta vänner och någon som skulle varit Qu trogen ända in i döden, om ting vore annorlunda. Och Malvado skulle vara där när domen föll...
"Damon, jag vet inte vad det är ni är förblindad utav. Men det är nog inte bara jag här som har som har ett mörker inom mig", han svalde hårt. Devils var inga änglar, och Qu var det definitivt inte. De maskerade bara sina handlingar med tanken om att de gjorde rätt. Det var något han alltid hade tyckt, och antagligen alltid skulle tycka. Sedan att Mivrias krav hade varit skydda Qu ... Det var hennes krav, och i Malvado tycke hade han försökt, men Damons sätt att bemöta honom hade trots allt förvånat honom en aning. Någonstans hade han ändå trott att Damon trots allt skulle se om Mivria faktiskt hade sagt de saker som Malvado framfört eller inte. Men nej...
Damon skulle leda Qu mot sin undergång. Liksom Malvado antagligen skulle leda Devils mot sin undergång om han hade stannat som Beta.
"Men ja, ni gav mig ett krav. Jag nekar det. Er reaktion är befogad. På återseende, antagligen", svarade han och gav Damon en djup nickning. Inom sig kände Malvado hur han var på väg att brista. Det kändes som om hjärtat höll på att falla sönder. Tänk om detta var fel? Tänk om han var förväntad att ta Damons krav? Tänk om, när han berättar detta, att Mivria ser det som ett misslyckande från hans sida...

[ Jag tänker mig att om ingen annan gör en handling, så avlägsnar sig Malvado efter detta (eller efter att någon annan säger något). Så den jag ger tillåtelse för Damon att PP:a att Mallis skuttar iväg, om ingen som sagt gör nån handling mot honom x) ]

Hon följde i tystnad konversationen mellan de båda svarta hannarna. Den rödögdes svar hade överraskat henne, och han hade bara fortsatt förvåna henne med sina ord. Malvado gjorde det som de två hon älskat mest aldrig försökt, och för det var hon ändå tvungen att ge honom respekt. Men vad hon inte kunde förstå är varför han slagit bort chansen till den gottgörelse han sökte. Thrar såg på Damon då han talade. Hon kunde inte påstå att hon var förvånad över hans reaktion, och att ge den andre ett försprång var ändå generöst med tanke på hans nuvarande inställning.
Men det som framförallt fångade hennes uppmärksamhet var det Malvado sade om mörker. Hon hade inte blivit förvånad om det var någonting flockledaren bar på. Framför allt med tanke på det brinnande hat han bar på. Stäppvargstiken bet sig i tungan för att inte säga någonting när den rödögde vände sig om och började lämna platsen. Hon ville, men hon hade redan sagt mer än vad hon hade tillåtelse till. Hon var inte mycket mer än någon som tillhört The Dark Nation för honom, för någon av dem. Det enda som fått dem att lita på henne och Teck var Himalayas förmåga att känna av lögner. Ett tankfullt uttryck spred sig över hennes anlete. Borde inte den unga tikens kraft kunna användas åter igen? Hon slog snabbt undan tankarna. Det var inte längre än fråga om sanning eller lögn. De gröngrå ögonen fokuserade uppmärksamt på Damon. Sökte efter rörelser och inväntade hans ord.

Doften. Doften. Doften av honom.

Pupillerna i hanens ögon försvann nästan i den grå massan. Han stod fast, med kroppen vibrerade i en lyrisk blandning av förväntan och ilska. Svansen stod rakt ut från hans kropp.
Liksom de andra medlemmarna så kunde han inte låta bli att påverkas av stämningen som låg bland dem, utöver känslorna som han själv bar på. Hade det inte varit för den respekt han lärt känna inför flockledaren så hade han förmodligen inte haft förmågan att hålla sig själv stången.
Orden som lämnade främlingens käft passerade in genom hans ena öra och ut genom det andra, det fanns ingenting Malphas kunde relatera till och därför fanns det heller inget som fäste sig bland hans tankar - men det som han förstod var att hanen som stod blottad för flockens hungriga käftar, var att de delade en historia. Han och Qu.

Malphas stod redo. Spottade och fräste åt Malvado när Damon nämnde att de inte skulle skona någon.
Så fort Damons order skulle lämna honom så ville han vara först på den rödögde, slita hans strupe och sedan pissa på det lilla som skulle bli kvar av hans kropp efter att fåglarna festat på hans lik.
Allt för att lämna ett meddelande till honom. Tramptass.
Malphas sökte Damons blick likt en valp i väntan på det hela. När som helst nu.

[Blev lite udda och konstigt, ger egentligen ingenting till själva händelsen i sig men jag vill att han ska funnits med då han ändå reagerade så stark i början.]

Han stirrade rakt in i Malvados ögon då han talade till honom. Han vägrade visa utåt hur han tog dennes ord, även om hela hans inre skrek om att ta steget. Döda Malvado. Bekräfta att hans ord är sanna, visa honom styrkan mörkret gett dig.
Damon stod kvar, men han lutade sig framåt.
- Du har så rätt. Du har inget här att göra.
Fnös han fram och blickade tillbaka över Qu. Varenda en av hans soldater var beredda, och det tog emot när han skulle ta till orda.
-Håll tillbaka!
Röt han och såg sen mot Malvado som gav sig av. En lättad suck lämnade den mörka vargen och han vände sig om för att möta Qu med sin uppmärksamhet.
- Han klarade det.
Mumlade han fram och blickade mot marken.
Malvados ord hade chockat honom. Beslutet hade kommit oväntat. Han hade faktiskt förväntat sig annat från en Devils. Men dom kanske hade en slags heder, trots allt.
Den mörka blicken riktades upp igen och han granskade dem alla då han tog till tala.
- Sann lojalitet. Man ska aldrig vända sig mot sin familj.
Malvado hade passerat hans test, hade han gått med på Damons krav så skulle han bara återlämna Malvado till Devils för att låta dem göra slut på honom, men..
- Därför släpper vi honom, tills vidare. En jakt är inte nödvändig, och han är inte längre dödsdömd. Men skadar han nån av oss igen så hindrar jag er inte.
Han ville inte gå in på detalj, han ville bara lämna detta fram tills att han fick träffa Mivria igen.
- Några frågor innan vi ger oss av?
Hans röst var återigen bestämd och han inväntade de andra innan det var dags att lämna detta område bakom sig.

Så snart som Damon vände sig mot flocken och röt åt dem att hålla igen så sänkte Yargol den tidigare styvt höjda svansen. Morrningarna i hans strupe dog abrupt ut, och det var med en kraftig gäspning som han släppte åtminstone en del av spänningarna i kroppen. Tänderna doldes snabbt bakom läpparna på nytt, så när som på de som skymtade genom det stora ärret i överläppen. Tungan strök frånvarande i läppens hålighet när han såg på ledaren, och sedan lät blicken följa den mörke - Malvado - som gav sig av.
    Han frustade ljudligt, inte som svar på ledarens ord, utan som en följd av den ilska som fortfarande sjöd i hans inre. Han gäspade en andra gång för att försöka dämpa spänningarna ytterligare, och klippte ett par gånger med öronen när han lyssnade på Damon. Han ruskade på kroppen, trampade lätt på stället och vände blicken över de andra närvarande. Malvado var inte längre dödsdömd. Åtminstone inte för stunden. Yargol hyste fortfarande inget agg mot den för honom främmande hanen, de andras agg var nog.
    "Några frågor innan vi ger oss av?"
    Gråblodet såg tillbaks på ledaren igen när han talade. Han hade många frågor, men ingen han kände att han behövde ställa nu. Helst ville Yargol vända om och återuppta sin strid med Malphas. Han ville släppa lös de sista spänningarna som han inte lyckades gäspa eller ruska bort. För ett ögonblick övervägde han att hugga den yngre i örat, då han stod tillräckligt nära, men lät bli. Om de skulle ge sig av direkt så fick det vänta. Han lutade kroppen bakåt och sänkte bröstet mot marken med utsträckta framben. Klorna spretade från hans tår när han sträckte på sig, innan de fälldes in igen och han rätade på kroppen.

Det var ingen mer som sa något och mötet upplöstes. Alla återvände mot Qu's tillfälliga viloplats, men Achilles dröjde sig kvar. Han hade fått oroskänslor i kroppen av hela händelsen och han lämnades med en tom känsla när han hade sett Malvado ge sig av.
"Damon.. Jag måste få tala med dig. Ensam." Achilles hade sagt det till Damon innan han hunnit ge sig iväg. Achilles kände att han behövde prata med Damon, det fanns saker som han ville ha sagt, och kanske hoppades han att Damon hade något att säga till honom också. Det hade inte blivit mycket tillfälle för alla att prata i enrum då de som oftast vandrat i flock senaste tiden, men nu ville Achilles passa på att tala med vargen som han såg upp till oerhört mycket.


[Mötet avslutas därmed officiellt om ingen mer har något att tillägga, så det ppas att alla ger sig av från platsen om ingen säger emot. Damon och Achilles blir annars ensamma kvar]

Då alla långsamt börja röra på sig så var det någon som tog till talan. Achilles, son av Dolor.
Blicken riktades mot den yngre och han stod orörd och knäpptyst ända fram tills att den sista varg lämnat dem.
Under dessa sekunder hade han redan hunnit ställa sig själv en massa frågor, mest fundersam på om den yngre hade planer att lämna dom.
- Achilles.
Sade han slutligen och gick fram till honom. Blicken verkade ofokuserad och han sänkte huvudet något för att inte verka allt för spänd. Kanske var den yngre besviken över att han lät Malvado komma undan?
- Vad står på?

Med ens blev Achilles mer nervös. Damon var en respektingivande varg, och Achilles ville inte göra honom upprörd av flera skäl. 

- "Damon.." Han hade svårt att få fram ord, hur han skulle formulera sig.

- "Jag hoppas bara du förstår, att Qu är mitt hem, Qu är allt jag har, och jag kommer aldrig lämna Qu." han ryckte något på axlarna och man kunde se den ärligheten han bar i sina ögon om att han menade vad han sa.

- "Qu är min familj, min enda familj jag har kvar. Och du Damon, jag ser upp till dig. Mer än jag tror att du förstår. Du är också min familj." Achilles ville säga att Damon var det närmsta en fadersgestalt han hade kvar, men han vågade inte riktigt. Det kändes som ett steg för långt, alldeles för personligt och han var inte säker på att Damon var villig att höra något sådant. Men innerst inne så ville Achilles säga det. Han önskade bara bekräftelse från sin ledare att han var på rätt plats, och att Damon förstod hur viktig han och övriga Qu var för Achilles. Achilles var rädd om de få familjeband han hade kvar. Även om ingen av dem längre var bunden till honom i blod.

Samtidigt så kröp det en känsla i Achilles, där han med mer erfarenhet nu hade lärt sig, att ens familj inte heller är perfekt. Någon gång i livet måste alla lära sig, att illusionen av sina perfekta förebilder kommer krossas, och det var på väg att ske med Damon. Achilles kunde nu börja se och uppfatta sidor hos honom som bröt hans illusion av Damon som den perfekte ledaren och fadersfiguren. Det var svårt att acceptera, och därför stod han här nu och talade med honom. För att skydda ett av hans få och viktigaste familjeband som han själv kände, från att krossas helt.

- "Och därför måste jag fråga, varför lät du Malvado gå?"
Han både önskade, och inte önskade att han skulle få ett ärligt svar.

För en sekund kunde man skymta en tvekan hos Damon och mest av allt ville han bara backa från Achilles. Han ville inte höra mer. Även om det kändes bra och som om han lyckats med något i livet så tog det emot. Damon visste precis hur han bemötte sina egna barn, vad han gjort mot dem. Skulle han verkligen vara den skugga man såg upp till? Nej.
Men. Det kändes som en vinst. Han hade lovat Mivria att ta hand om Achilles, och han hade försökt knyta ett band mellan dem.

Han avbröt inte den yngre när han talade utan lyssnade till punkt, och självklart kom Malvado på tal. Han hade inte förväntat sig annat.
En svag morrning lämnade strupen och han vred stelt bort blicken.
- Såg han ut som ett hot när han stod där ensam och omringad?
Han såg snabbt tillbaka mot Achilles. Hans röst var lugn och allvarlig, men för det lät han inte anklagande eller arg.

- Sann lojalitet ska man värdesätta. Han hade kunnat förblinda oss med en lögn för att få leva, men han valde att själv sätta livet till. Det var en risk många inte skulle ta, så det måste betyda något. Men för det betyder det inte att han är välkommen hos oss, för vi har inte skonat honom, bara vänt honom ryggen till. Malvado betyder ingenting, han är inte ens värd en tanke. Vårat riktiga hot finns där ute.
Han nickade bort, in i skogen.
- Det finns inget farligare än en illojal själ, Achilles.
Han slöt ögonen för ett kort ögonblick och tog ett djupt andetag.
- Hade inte din far sett min lojalitet hade jag inte stått här idag.
För längesen. Allt för längesen. Det var minnen som sved fastän dom var betydelsefulla.
- Död är inte det värsta som kan drabba oss, utan att bli ensam kvar och övergiven när alla vänder oss ryggen är mer skrämmande. Att inte ha någon. Det finns saker mellan liv och död, saker vi lätt glömmer av.
Så, jag hoppas du kan förstå och kanske lära dig något utav det. Jag vill inte att du ska känna några tvivel, för jag har lovat att se efter er. Efter dig. Jag låter inget ont hända dig, allt jag gör har en egen förklaring.

Det kändes som tiden med Achilles var den tid han förlorat en gång i tiden med sina egna barn. Dom hade fått växa upp med mörkret kring sig, dom hade alltid sett skuggan av honom. Men med Achilles så försökte han vända på det. Han ville inte förlora ännu ett barn.
- Hade Malvado gått med på mitt krav så skulle det vara jag som visade mig illojal när jag slutligen skulle överlämna honom till Devils som en förrädare.
Så låt honom få fly. Låt honom få leva ensam med sina demoner.

Achilles andades ut inombords. Ja han var lättad. Han vek undan blicken något för att inte visa för mycket hur känslosam han blev, och fick en sammanbiten min. Han samlade sig en stund i tystnad för att smälta Damons ord. Han hade inte förväntat sig att Damon skulle tala om hans far. Det blev mycket att ta in.

Han såg upp mot Damon igen efter en stund, men med ett svagt leende, nickade.
- "Jag är glad, för jag var rädd för att du skulle döda honom. Och även om jag hade känt en viss tillfredsställelse i att se honom död, för tro mig, jag känner en stor vrede och ett hat när jag såg honom nu, sveket sitter djupt hos mig, och en del av mig vill väldigt gärna döda honom. Men.. Thrar hade rätt i hennes ord.. Och jag insåg då att Malvado inte var vår att döda. Och jag blev verkligen jätterädd för att du inte skulle acceptera den insikten. För jag vet att jag själv inte är säker på att jag hade kunnat det. Även om jag inte tvekat, egentligen, så är det tydligt nu varför du är vår ledare. Jag ber om ursäkt för min rädsla och tvivlet jag kände idag. För jag vill att du ska veta att jag kommer vara dig trogen, på din sida, för Qu. Och jag vill kunna vara ärlig mot dig, om det är något jag inte samtycker med. Men jag kommer aldrig att tvivla på ditt ledarskap."

Han såg på Damon även om hans blick flackade emellanåt.

- "..Och vi vet väl båda också vems liv han är att ta.. Eller hur?"
Tanken på Miv gjorde honom lite orolig nu när han visste att Malvado hade gått fri. De hade redan träffats, och den tanken gjorde honom illa till mods. Han såg osäkert på Damon.

- "Tror du han går till henne nu?"