[Bara ett töntigt litet inlägg med Oberon och Beata~]

”Litar du på mig?” frågade drakargen. Av tonläget att döma flinade hon förmodligen roat åt Oberon där han stod med slutna ögon. Han skakade på huvudet och fnissade. ”Nej, inte det minsta.” Med ett skratt knuffade Beata honom i sidan och ynglingen tog överraskat ett par stapplande steg i sidled. ”Ja. Ja, jag litar på dig.” rättade han sig snabbt och öppnade det undre ögonparet för att kika på den gröna tiken som vandrade förbi honom. Hon bar ett illa dolt leende på läpparna. ”Inget tjuvkik!” väste hon och ställde sig mitt emot honom. Oberon slöt tvärt ögonen igen och räckte ut tungan åt henne. Han rätade på sig där han stod och bar ett förväntansfullt och nästintill fånigt leende på läpparna. Detta skulle bli kul, om än läskigt också. Han visste inte riktigt vad han skulle förvänta sig, han hade aldrig gjort någonting liknande förut. Att Beata var den som skulle instruera honom gjorde inte saken bättre. Vid det här laget visste han hur hon var. Hon var fräck och en riktig retsticka, men han gillade henne. De kom bra överens trots hennes hårda sätt. 
    Otåligt skiftade helveteshunden vikt mellan framtassarna. Beata hade inte sagt ett ord eller så mycket som rört sig ur fläcken medan han varit försvunnen i tankar. Åtminstone inte vad han kunnat höra. Tystnaden dem emellan gjorde honom illa till mods och öronen vreds avvaktande bak. Vad planerade hon? Skulle hon skrämma honom, så som hon gjort så många gånger tidigare? Om han bara kunde se vad hon gjorde. Detta var svårt – otroligt svårt – och de hade inte ens börjat än. Oberon knep otåligt ihop ögonen ytterligare samtidigt som öronen vred osäkert på sig uppe på det breda huvudet. Han såg förmodligen väldigt lustig ut där han stod. Till och med han förstod det. Beata var nog inte långt ifrån att vika sig dubbel av skratt. Han kände sig väldigt sårbar där han stod, otåligt väntandes på instruktioner över vad han skulle göra.
    ”Sk-ska vi börja någon gång?” frågade den blå och lät tungan fukta nosen. Så diskret han bara kunde försökte han kisa under halvslutna ögonlock. ”Så snart du slutar tjuvkika.” Oberon öppnade munnen för att protestera, men Beata var snabbare. ”Följ mig, din klump.” Hennes tassar sattes i rörelse. Växter och ris rasslade i hennes steg när hon i sakta men taktfast gång rörde sig mellan trädstammarna. För en stund stod Oberon stilla och försökte så gott han kunde att koncentrera sig på ljudet av Beatas tassar. Riktning så väl som avstånd. Trevande placerade han den breda framtassen framför den andra och började följa efter henne. Det var svårt att inte tjuvkika, speciellt när det hela tiden kändes som att man skulle gå in i någonting. Dessutom litade han inte på drakargen som instruerade honom.
    ”Du är sämst, Beata!” klagade ynglingen efter att ha stött ihop med ett träd. Hela den här tillitsövningen var dum och Beata – vars skratt ekade genom skogen – var om möjligt ännu dummare. ”Så går det när man inte lyssnar ordentligt. Jag sa faktiskt vänster.” retades tiken. ”Nej, du sa höger.” muttrade Oberon och spände munnen i en missnöjd, sammanpressad linje. Till en början undrade Beata om hon inte för en gångs skull lyckats göra helveteshunden irriterad men fick snabbt slå undan triumfen när Oberon brast ut i skratt. Han var verkligen oförarglig. ”Vet du var vi är?” frågade hon när hans brummande skratt lagt sig. En tankfull min tog sig i uttryck i hans ansikte och han slickade sin högra bete. ”Vid bäcken.” svarade han självsäkert. ”Den som löper förbi den där konstiga stubben som ser ut som en fisk.” Beata studerade honom med höjda ögonbryn. Oberon hade rätt, något hon tvivlade på att han hade haft om han inte tjuvkikat med jämna mellanrum. ”Vi ska ta oss över den fallna trädstammen.” sade hon utan att kommentera ynglingens tidigare påstående. Hon skulle nog lista ut en lämplig bestraffning senare. "Tror du att du klarar av det, tjockskalle?” Oberon fnissade och nickade. ”Ja-ah då!” 
    Bäcken de stod intill var bred, om än inte särskilt djup och över den vilade den stam de två Jägarna skulle ta sig över. ”Kom.” talade Beata med dämpad stämma. ”Håll dig nära mig, känn efter var du går.” Oberon svalde hårt. Den tidigare självsäkerheten var som bortblåst när han tog sina första steg ut på stammen och hörde det porlande vattnet under sig. Han knep ihop ögonen ytterligare. Han skulle inte tjuvkika. Inte denna gång. Försiktigt sträckte han fram en av de främre tassarna och letade efter fäste. När han tyckte sig stå stadigt lyfte han försiktigt den andra, men var nära till att tappa balansen när det ena bakbenen plötsligt gled undan. Förskräckt drog Oberon efter andan och grep efter Beatas svans. ”Hörru!” utropade hon vresigt av överraskning när Oberon plötsligt stannade henne mitt i steget, vilket fick henne själv att svaja till. ”Förlåt, men jag måste.” pep Oberon ursäktande med munnen full av Beatas svans. Han vågade inte släppa. Beata drog en djup suck. ”Nu ser du till att gå försiktigt. Inget klampande. Jag vill komma härifrån torr, okej?” Helveteshunden mumlade ett jakande svar. Med betydligt större försiktighet än tidigare förde Beata tassarna framåt över den stundtals hala stammen, samtidigt som hon inväntade Oberons trevande steg. Baktassarna gled ständigt undan för honom och för varje gång grep han ett stadigare tag om drakargens svans. ”Om du halkar nu …” varnade tiken när hon bara ett par steg från fast mark. Ett kvävt ”Försent!” lämnade Oberon när det ena bakbenet gled undan för honom och han förlorade all kontakt med fast mark under de bakre tassarna. Han rycktes neråt, drog med sig drakargen i fallet som vrålade någonting – förmodligen en och annan svordom – samtidigt som han själv fumlade febrilt med framtassarna över stammen i ett försöka att klamra sig fast. En kaskad av kallt vatten sköljde över hans rygg och nacke när bakdelen bröt vattenytan. Oberon höll andan. Det var inte så här han hade tänkt sig denna övning.
    Han slog upp de rödorangea ögonen och möttes av trädkronor, himmel och de stora tassarna som borrat in klorna i den gamla stammen. Han befann sig i en typ av sittande position, där hasorna vilade stadigt mot den mjuka sandbottnen. Det grunda vattnet nådde honom upp till buken och han kom på sig själv med att dra in magen. Utan att släppa det betryggande greppet om stammen kikade Oberon försiktigt bakom sig. En dygnsur Beata såg på honom med mörka ögon. ”H-hej.” sade han och log prövande. ”Din lilla skit!” muttrade hon utan att släppa honom med blicken. Ynglingen bröt ut i ett brummande skratt som växte sig starkare ju längre han betraktade tiken. Hon gav honom en hård knuff i sidan, vilket fick honom att släppa trät med tassarna och sätta sig ned i den svaga strömmen. När skrattet äntligen dog ut kikade Oberon på Beata med nyfiken blick. Hur mycket hon än inte ville erkänna det så drog även hon på smilbanden. ”Är det min tur nu?” frågade den blå fnissandes. Beata såg frågande på honom. ”Min tur att leda dig.” förtydligade han. Den gröna tiken gav honom ytterligare en knuff. ”Jag tror det räcker för idag.”