Reserverat till SHIVA


Gryningen hade lagt ett spöklikt, men vackert, sken på kaiwoods mark. 
Scarlett hade länge vandrat och hade nu funnit sin destination, Kaiwood.
De små tassarna trippade ivrigt i den tjocka dimman som låg som ett täcke, det var lite ruggigt ute, men ändå skönt på något udda sätt.
Hon hade nyligen varit i Numoorislätten, m3n ingen lycka där med att finna nya bekanskaper, nej som vanligt var hon helt enkelt den som var ensam. Det som förvånade henne var att hon inte alls stött på så många vargar här i numoori under den tiden hon levt här, men det kanske var hon som var för tillbakadragen? Honan ruskade på sitt hornbeklädda huvud vid tanken och snart var hon på andra tankar igen.
En gren, som hade format sig som en öggla, syntes knappt i den täta dimman. Rätt som det var låg hon där, hon hade snavat Attans!" Tjöt hon med ett buttert uttryck och rätade snabbt på sig. Skakade av lite skit från pälsen och gick vidare, men nu med lite mer vaksamma ögon.

Det var något som störde friden.

Kaiwood var en lugn plats. Fylld med energi var skogen, och ständigt kunde man höra ropen från de andar som var fängslade bland träden, men trots det låg ett lugn mellan stammarna. Det var en gammal skog, en uråldrig skog. Mycket hade den sett och genomlevt. Och det var all den tid som förflutit som skapat platsen. En gång hade den säkert varit full av liv, men nu ruvade den på allt för många hemligheter för att kunna leva upp som förr i tiden. Mycket var begrav i skogen, minnen av både ord och vargar, och det var som att det man en gång givit åt skogen behöll det. Ingenting skulle undslippa trädrötternas grepp. Med tystnad höll de fast allting de givits.
Och det var på denna plats han hade sitt hem. Shiva, den tvåfärgade ledaren över TBB, landets mest skräckinjagande flock. Blodtörstiga, mördande, kallblodiga bestar som härjade fritt i skogen. Hans älskade familj.

Som vanligt vandrade hans tassar över marken. Han var rastlös, det behövde hända saker. Det behövde göras något, innan de alla skulle ruttna i skogen och förbli minnen de med. Vad som skulle ske, det var det som var den stora frågan. Shiva behövde fundera, och det gjorde han bäst då han vandrade. Ingenting hjälpte honom att tänka så mycket som det.
Men någonting störde den sinnesro han hade börjat finna. Mitt i de dämpade, mjuka energierna omkring honom dök det plötsligt upp något litet, brinnande, fullt av liv, som bara skrek i jämnförelse med skogens lugna harmoni. Det stack honom i ögonen, och en ilska vällde upp inom Shiva. Stegen styrdes genast åt det håll där han kände livsgnistan och det var med en morrande stämma han talade då han rundade den sista trädstammen.
"Vem vågar beträda min skog?"
Rösten dröp av ilska och han var på väg att kasta sig över den främmande individen. Istället tvärstannade han. En liten varelse låg på marken och såg upp på honom. En valp. Vad var detta? Kryllade det av valpar i Kaiwood helt plötsligt?

Den lilla varginnan såg plötsligt upp på något stort, som hade talat med en morrande stämma till henne. Hennes öron vinklades bakåt och hon reste sig försiktigt upp. Den lilla grådaskiga, horn och fjäderklädda valpen kollade upp på honom med sina gula små ögon som inte direkt avslöjade om hon var rädd eller schockad. Hon hade ju inga synliga pupiller. 
"Det var inte meningen att tränga sig på.." Sade hon med en liten darrande röst, han var skrämmande och betydligt mycket större. Scarlett visste att hon inte hade en chans mot honom så hon visade underläga på en gång genom att sänka huvudet, nästan lite likt en bugning. 
Hon svalde, väntade, men sedan sade hon lite tyst "Vem är du?" Tikens längtan efter att ha någon att tala med, någon att leka med var stor, hon hade ju varit ensam hela livet trodde hon. 
Scarlett stod fortfarande upp, men vågade inte riktigt göra några större rörelser.

Irritationen han känt mildrades tack vare den förvåning som flög över honom, och han kunde inte låta bli att undra vad denne gjorde här ute helt själv. Det var för honom oförståeligt hur det kunde vara så himla många små liv i den annars så lugna och tysta skogen.
Han ignorerade den ungas fråga totalt, och ställde istället en egen. "Var är dina föräldrar?"
Något sade honom att valpen var ensam. Han anade att det inte fanns några föräldrar. När hade Kaiwood blivit den officiella platsen att dumpa alla valpar man inte ville ha på? Det här var ju sjukt, han ville inte ha en massa småkryp springandes bland dessa träd. Det var hans mark, de hade inget där att göra.

Blicken sökte sig över den lilla varelsen, och han lade märke till både horn och små fjädrar blandat med vargpälsen. Det fanns en del underliga kombinationer, det visste han. Han hade sett både horn och fjädrar tidigare, dock aldrig på samma varg. Detta var något nytt, och han noterade det smått förundrat. Att lära sig hade alltid vara ett stort intresse för Shiva, då han alltid fått höra att kunskap är makt. Och självklart ville han veta mer om den unga.
"Varifrån kommer du?"
Det var inte direkt en varm och vänlig röst han talade med, men det lät åtminstone inte lika ilsken och kall som tidigare.

[Bah, Shiva är så svår att rollspela mot valpar xD]

Scarlett såg upp på honom med en fundersam blick. Varför ställde han dessa frågor? "Jag är ensam" sade hon tvärt, som om det var självklart. Hon hade inget minne om föräldrar, hon visste inte vad det var för något. 
"Jag.. minns inte, jag kan inte minnas så långt tillbaks." Sade hon med en tänkesam ton, detta fick henne att tänka på örnen, äggen, men innan det minns hon ingenting. Före det var allt svart, ett minne blott som troligen aldrig skulle komma tillbaks.
Den lilla honan kliade sig med hornen på bakbenet och ruskade på sina fjädrar. "Mitt namn är Scarlett förästen" sade hon med en neutral röst. Hennes gula ögon kollade upp på Shiva, nästan lite studerande. Hon hade aldrig sätt någon som var till hälften en färg och till hälften en annan.

(Han verkar ju ganska förcirrad xD)

Blicken hölls fixerad på valpen. Inget minne av föräldrarna, hon var ensam... Typiskt. Kaiwood hade blivit en dumpningsplats för alla oönskade valpar. En soptipp för skräpet. Precis vad han hade hoppats på! Shiva himlade med ögonen och drog ett djup suck. Skulle hans flock verkligen behöva rensa bort sån här ohyra också? Räckte det inte med anfallande vargflockar? Detta var inte annat än patetiskt.

Och helt plötsligt vände han sig om, bort från den lilla.
"Ifall livet är dig kärt föreslår jag att du springer så långt härifrån du kan, lille vän. Ingen kan rädda dig undan bestarna bland träden."
Och sedan började han vandra bort från platsen, med långsamma steg. Han hade annat att göra, annat att tänka på. Dessutom hade han gjort sitt. Valpen skulle antingen försvinna ur Kaiwood, eller självdö. Det var inte hans problem egentligen. Varför skulle han ödsla någon tid på den unga? Det fanns viktigare saker.

[Blah... xD]

Scarlett lyssnade till hansens ord, det fick henne att rynka nosryggen av irritation. "Bara en vekling skulle springa iväg med svansen mellan benen..." sade hon med en allvarlig röst. "Jag är ingen vekling!" Skällde hon och sprang fram till honom, stannade framför tvärt "om jag förstått rätt så är du en del av flocken här, finns det då en chans att jag fårgå med?" Rösten var allvarlig. Hon menade allvar, men sedan lättade hon en suck men stod kvar med rynkad nosrygg, hon morrade inte, men hon var smått förbannad. Ingen behandlade henne som skit.

(Shes going förolämpad... xD)

Med en milt förvånad min stannade Shiva upp och såg på den lilla varelsen som hade kastat sig framför hans tassar. Han hade svårt att avgöra ifall hon var modig eller bara dum, och för några sekunder stannade hans tankar vid det innan han återkom till verkligheten.
Huvudet böjdes närmare valpen, och i de svarta ögonen fanns en skrämmande tomhet då han stirrade på henne.
"Valpar som inte kan sin plats har inte heller en plats i min flock." Orden västes fram mellan smått sammanbitna tänder. Rösten dröp av kyla och han höll huvudet så nära henne att hon måste känna andetagen han drog. "Du är inte värdig."
Och med de orden drog han tillbaka huvudet, höjde det åter på sin vanliga plats. Och sedan klev han över henne, som om hon inget vore värd, och lät de lunkande stegen föra honom inåt skogen.
Om hon inte förstod vinken nu skulle han vara tvungen att göra något drastiskt. Kanske det vore lika bra. Shiva kände sig, trots allt, smått uttråkad.

[Haha, Scarlett får nog vara lite enveten med min tjuriga Shiva XD]

Scarlett lyssnade till hanens ord och såg honom gå över henne som om hon inte var mer värd än smuts. "Du vet ingenting om mig. Så agera inte som om du gör det!" Morrade honnallvarligt tillbaks. "Om du inte ger mig en chans hur ska jag då kunna bevisa mig värdig?" Sade hon sedan och råkade antända några torra kvistar för någon minut innan dem slocknade och förblev glöd. Hon var väldigt irriterad, förolämpad och sårad. Scarlett kunde kontrollera sina krafter bättre nu än förr, och det var hon tamefan stolt över! Hon var stolt, hon var inte smuts! Scarlett rynkade nosryggen i en argsint min. 

(Hon kommer få smisk, känner det på mig xD)

[Hoppas det är okej med lite pp, annars ändrar jag ^^]

Orden som kom från den lilla verkade aldrig ta slut, och då den flammande energin av eld dök upp i hans sinne fick Shiva nog. Elden var inte välkommen, inte då den brände hans älskade skog. Att dessa små aldrig kunde lära sig...

Snabbt vände han om och med ett hest morrande kastade han sig mot den unga valpen. Nosen nådde hennes kropp och han tryckte ned henne i marken. Den vita tandraden var blottat och de mörka ögonen blixtrade av ilska. Men också... ett intresse.
"Lär dig din plats."
Orden var hårda och iskalla. Men samtidigt grodde något inom Shiva och han kunde inte låta bli att beundra den tåga som den unga valpen hade. Det verkade finnas mod hos henne, och kämparglöd. Det gick inte att ta miste på. Kanske han kunde...

Sakta drog huvudet tillbaka och med en bister min såg han på henne.
"Om du får följa med mig är du mig trogen till döds. Allt du gör kommer att vara för flocken, allt du tror på kommer vara våran storhet och allt du bryr dig om kommer att vara vårat rykte och våran makt."
Blicken svepte över den underliga valpen. Kanske att han kunde se något i henne. Kanske det var värt det. Han skulle aldrig få veta om han inte testade.

Honan var beredd på att käfta tillbaks, men också på att hanen skulle gå sin väg. Scarlett stod kvar och studerade hanen. 
Hanen vände sig om och tryckte ned henne mot marken, för någon sekund trodde hon att han skulle hugga ihjäl henne. Hennes hjärta slog volter och rädslan övergick mycket fort i självförsvar, hennes nostygg rynkades. Men hon gjorde ingenting. Bara låg där och lyssnade till hanens ord. Honan lugna ned sig långsamt Jag lovar att aldrig svika flocken sade hon kort men allvarligt och kravlade sig upp från hans grepp. Hon hade respekt för honom, minst sagt. Han var inte som dem andra hon träffat, han var mycket hårdare och strängare än de andra. Vilket hon gillade. Hon kunde inte undgå att tänka att hon kanske hörde hemma hos dem, men samtidigt, vilka mer fanns det i denna flock?

Hon lovade.
Shiva fnös kort medan han rätade på sig, släppte henne med blicken såg ut mellan trädstammarna. Han visste inte vad han kunde tro om det löftet. Men å andra sidan kunde han behöva lite tidsfördriv, de andra också, och hon kunde åtminstone bidra med det. Dessutom, ifall hon inte passade in, ifall han fick ångra det var han nu gjort, var det alltid enkelt att ta död på en så liten varelse. De hade inget försvar alls.
Han flinade vid tanken, och ett hummande läte lämnade honom. Det var länge sedan han hade fått ha så roligt.

Han ruskade på kroppen, kastade en kort blick på den unga honan. Kanske det var dags att vandra vidare då?
"Följ med," sade han med en trött ton i rösten. "Men vet att du inte kan ångra dig sedan."
Med de orden började han vandra inåt reviret, tog långa kliv, snabba steg, enbart för att den unga skulle ha det lite kämpigt att hinna med honom. Återigen fick han le lite åt sina egna tankar. Ja, nog skulle han säkert kunna ha roligt med den här lilla krabaten.

[Börja avsluta? Behöver plats på min tidslinje xD men vi kan ju alltid ta ett rollspel senare också ^^]

Scarlett rätadd på sig och slöt upp vid hanens sida, men på avstånd. Hon beundrade honom, kanske var det för att hon blev accepterad. Honan vela ha respekt trotts sin unga ålder, hon var smart och modig och det skulle minsann alla få se. 
Hanen talade, scarlett nickade som svar och triavade i takt med Shiva. Han gick så fort, det kanske var för att retas? Hon ruskade av sig tanken med en fnysning och fortsatte tillsammans med ledaren längre in i reviret.

AVSLUTAT

(Om det är något mer du till tillägga gör det, annars avslutar vi här :3)