Utanför sken den röda fullmånen. Ett blodat sken låg över dalen och alla dess skrevor. Det dansande ljuset över himlavalvet hade inte upphört att fascinera den unga tiken, men dess mysterium förblev olöst; dess mening en gåta skriven i på ett språk ingen kunde förstå. 
Glacial hade lämnat det röda skenet och vilade vid sjöns strand. Genom öppningen i grottans tak silades ljuset och låg som en glittrande matta över vattnets yta. I skuggan, stödd mot en sten, observerade hon hur små krusningar dansade. 
Hon gillade den innersta grottan; öppen och rymlig och för henne väldigt lättåtkomlig genom öppningen i taket. Hon kunde skippa de trånga, snäva gångarna där hennes vingar alltid kändes osm om de skulle fastna - även om hon visste att de inte skulle göra det. Gången från sjön var visserligen den smalaste, men hon trivdes vid sjöns rand. 
Sältande lämningar av is prydde den blanka ytan. Glacial hade övat sina iskrafter genom att göra landningsbanor på sjöns yta starka och plana nog för att de skulle hålla för hennes vikt och fart. Ändock hade det vid ett flertal tillfällen varit alltför nära blöta utgångar; bara hennes snabba vändningar och kvicka agerande hade varit hennes räddning undan simning. 
Sista gången hade frambenen och överkroppen burits över kanten på isflaket, och vatten fläckat pälsen. 
I väntan på at det skulle torka låg hon ner; stilla, funderande, tyst. 
En motsats till de dansande skenen på himlens valv.

Midas hade spenderat större delen av dagen i luften ovanför reviret. Han hade dels hållit koll på gränserna, dels hade han spanat efter far. Han hade inte sett far på hela dagen, och när Midas tänkte till ytterligare kunde han inte förnimma sig om att han hade sett fadern dagen innan heller. Han förmodade att fadern också var ute på någon form av patrullering, och då hade ju vad som helst kunnat hända. I samband med att någonting stort verkade hända i Numoori kände inte faderns bristade närvaro som en slump. Midas kastade en blick upp mot himlen och det ljus som dansade runt där. Hela Numoori andades något nytt, vad som hände var inte Gudarnas vrede, inte heller kändes det som om det var Aurinko som var i farten. Detta var något nytt, något mer... stilla.
Midas lade inte så mycket mer tanke på varken det eller var fadern höll hus och landade lätt och smidigt på avsatsen utanför ingången till grottan. Han fällde in vingarna mot sina sidor och gick sedan in. Ingången längst in i grottan, den som ledde längre in i berget, hade blivit större. Malvado hade sprängt upp den ytterligare, så det var nu betydligt lättare för Midas att ta sig igenom även om han hade vingar som gjorde honom större.
Han gick genom passagen och kom fram till Diamantgrottan. Därifrån tog han sig in i den stora salen, ingången in dit var betydligt mindre då den ännu inte blivit uppsprängd mer. Men han tog sig igenom, om än det var irriterande trångt. Han fortsatte framåt mot sjön, Devils egna lilla vattensamling. Vid klippkanten såg han Glacial glida ner från hålet i taket. Han följde henne med blicken när hon med hjälp av sina iskrafter skapade en landningsbana för sig själv. Utförandet var imponerande, och fick till och med Midas att höja på ögonbrynet.
Därefter tog han ett språng ner på nästa avsats, sedan vidare på nästa och nästa, tills dess att han stod i jämnhöjd med vattnet. ”Hur går det med det där, får ni fortfarande blöta resultat?” det var ingen fråga med glimten i ögat, även om tonen var snudd på sarkastisk. Inget leende eller retsamt flin låg på hans läppar.
”Skämt åsido”, sade han sedan, vilket avslöjade att han trots allt inte hade menat illa med sin tidigare kommentar. ”Det där var inte illa”, fortsatte han. Systern blev bättre och bättre för varje gång, men Midas visst dock att hon antagligen aldrig skulle kunna mäta sig med honom. Han skulle alltid vara starkare, bättre.

Ett ekande ljud varslade för en annalkande närvaro. Glacial var inte orolig, men ändå röck hon till och drog reflexmässigt ihop vingarna för att eventuellt kunna värja sig för en attack. 
Midas uppenbarade sig; hans gestalt mörk mot bakgrunden medan han nedkom från klipporna. 
Hennes fnysning ekade som svar på hans ord. Hans arrogans var hon van vid, för ibland tyckte hon att han aldrig tycktes sluta diskret påminna henne om vem som var äldst, vem som funnit fadern först, vem som var bäst och stakast. Hon kunde inte minnas att han sagt det rakt ut, men hon kände honom väl nog för att höra vad han inte verbalt uttryckte. 
Men som alltid lyclades han ställa henne; ett skämt och en komplimang sim fick henne att höja på ögonmusklerna i förvåning.
"Övning ger färdighet." Sade hon, med en snarlik totalt skämtfri ton. Sedan kastade hon honom en hurtig blick för att visa att hon inte tagit illa upp.
Midas var Midas,  och han skulle inte vara hennes bror utan sin arroganta Midasighet.
Norrskenet pulserade genom grottvalvets tak, vackert och mystiskt. Hon vred blicken dit, och observerade. 
"Vad är det som händer tror du?" Sade hon till Midas, utan att vika med blicken från det slingrande skenet. Frågan var genuin, flr själv hade hon inte en aning.

Midas nickade som hastigast.
"Så sant som det är sagt", svarade han. Kanske började det bli läge för att de skulle träna tillsammans, kanske mer specifikt kraftträna. Midas såg fram emot det, men då ville han träna på sina eldkrafter. Fadern hade dock strängt talat om för honom att han skulle träna på sina vindkrafter, men å andra sidan var inte far här just nu.
Vid hennes fråga vände han blicken mot takfönstret och studerade himlen. Han gjorde en rörelse som kunde liknas vid en axelryckning och såg åter på Glacial.
"Ingen aning", svarade han först. Han såg sig snabbt omkring i grottan innan han åter öppnade munnen. "...men det är minst sagt underliga saker som skett. Har du lagt märke till hur stenarna har börjat röra på sig?" lade han till med en viss förundran i rösten.

Ja, stenarna hade hon sett. De hade med krypande, krälande rörelser långsamt karvat sina steg över markerna. Fascinerande att se, oroväckande att bevittna. 
"Det är underligt att se dem. Även från luften kan man se det, om man vet vad man ska leta efter." svarade hon, utan att låta stöddig. Från en flygare till en annan så visste hon att Midas skulle veta vad hon menade. 
Glacial reste på sig och testade vingpennorna. De var torra såvitt hon kunde döma på vikten. Försiktigt slog hon testande slag, fortfarande stillastående på sjöns stenstand. Honan sneglade mot sin broder. Hon ville fortsätta öva, och blicken bar hennes tysta förfrågan.

Midas tänkte tillbaka på de krypande, rullande, vandrande stenarna. Han kunde inte alls förstå hur detta fenomen kommit upp. Var det ett tecken från Gudarna? Vad för tecken då? Han betvivlade att han någonsin skulle få svar på de frågorna. Gudarnas handlingar var svåra att förstå sig på, och Midas tänkte inte försöka att tyda dem nu.
Vid hennes ord nickade han.
"Jag har då aldrig sett något liknande...", svarade han, aningen frånvarande.
Han mötte sedan hennes blick, och såg i hennes blick den tysta frågan. Istället för att besvara den direkt öppnade han munnen och talade igen. "Hur går det med er träning? Kommer ni någonvart?" tonen var kall och till synes känslolös. Men trots hans tonläge var Midas faktiskt stolt över sin syster. Stolt över att hon kommit med i Devils, liksom han var stolt över sig själv av precis samma anledning. Stolt över hennes kunskaper om sin kraft, liksom Midas var stolt över sina kunskaper.

Glacial fnyste ljudligt och slog hårt till med vingarna nästan som om hon skulle ta till luften. Kvarvarande fukt från vingpennorna frös blixtsnabbt och slungades iväg som flygande isprojektiler när de släppte. Med riktigt mot sjöns mitt ven de, och Glacial vek in vingarna med ett lätt flin. Det var en av hennes bättre attacker att använda med isen, eftersom vingarna alltid samlade på sig fukt när man flög bland molnen. Det blev ett vapen hon jämt kunde ha med sig, eller kunde anskaffa nästan närsomhelst. Även i grottorna kunde hon samla fukten, bara genom att ligga nära sjön när disen låg på morgonen. 
Precisionen var dock vad som gjorde attacken opålitlig; för låg för att garanterat träffa den motståndare som skulle bli offret. Hon kunde blott slänga isen mot en generell måltavla och hoppas på det bästa.
"Hur ser det ut att gå?" svarade hon lika iskallt, men med det varma flinet riktad mot brodern. Tankarna på de gröna skenet och de krypande stenarna var förbytt med en subtil utmaning och en möjlighet att möjligen så slå lite på kungen av arrogans.

Midas följde uttryckslöst isen när systern skickade iväg projektilerna mot sjön. Därefter vred han på huvudet och såg rakt på Glacial. Han knyckte på nacken samtidigt som han öppnade munnen för att svara henne.
"Det var helt okej", svarade han torrt. Huvudet lyftes högre och i hans anlete började något retsamt långsamt växa fram. Det ryckte lite i hans ena mungipa, men ännu låg där inte något flin på hans läppar. 
"Men det verkar som ni har en hel del kvar", fortsatte han. Flinet växte stort fram i hans ansikte och munnen öppnades när han nöjt skrockade. Det försvann dock snabbt igen och ersattes med ett strängt allvar. "Jag ska inte ljuga, ni är duktig, något annat kan jag inte säga", sade han till sist. Att hon var duktig var han tvungen att erkänna, även om hon hade mycket kunskaper kvar att inhämta. Och även om Midas sällan visade det så var han både stolt över henne, och intresserad av att se hennes utveckling.

Trots hans första, stela ord så såg hon knycket av hans ena mungipa, och visste vad det betydde.  Hon kunde inte hindra värmen hon kände från att reflekteras i hennes leende. Broderns ord fick bröstet att svälla, även om hon inte helt ville erkänna att malliga Midas beröm kunde betyda så mycket. 
"Vad kan jag förvänta mig av er då, broder?" Sade hon slugt som respons på hans envisa stelhet. Han hade alltid varit den som dolde sig bakom formella ord och blanka miner. Även hoon själv var sådan,  till en viss grad. Midas däremot hade gjort det till en konst värd att beundra.

"Min vind är inte att tala om, på den fronten är jag säker på att ni slår mig", sa han ärligt, hans ansikte tydde dock på någon form av likgiltighet inför vad han precis sagt. Han använde mest luften för att underlätta sin egna flygning, men han visste att han egentligen behövde träna ännu mer på den. Hans far hade ju varit bestämd på den fronten.
Midas fnös sedan och lät en låga ta form framför sig. Den svävade i luften som om den brann på en osynlig pinne.
"Elden är roligare. Svårare att kontrollera, men mer intressant av just den anledningen", svarade han och formade lågan till ett litet klot som han sedan skickade iväg mot sin syster. Med en varglängds avstånd kvar stannade han den och lät den sväva i luften mellan dem. Därefter lät han den slockna och lämna efter sig rök som seglade uppåt i vågiga streck.
"Som det där till exempel. Vem säger att jag hade full kontroll på den elden?" sade han slutligen med en smått tom och uttråkad röst.

Glacial skulle aldrig erkänna det, men hon var imponerad av sin broder. 
Och bara lite avundsjuk.
Hon såg elden dansa och fräsa; skenet från lågan i harmoni med norrskenet mot grottans golv och väggar. 
"Du skulle inte tillåta något annat än perfektion, till och med när det kommer till kontroll." svarade hon hurtigt. Nej, hon hade svårt att se Midas försöka visa sig från sin bästa sida om han inte hade absolut kontroll över lågan. 
"Ibland önskar jag att jag hade haft eldens kraft." erkände hon efter en stunds tystnad, orden tysta och något dämpade. Det var inte vanligt att hon anförtrodde sådana tankar, men hon kände för stunden att brodern inte skulle röja den ensliga frasen för någon annan.
En hemlighet viskad bland skuggorna, i dansen av norrskenet som ingen kunde förklara.
Hon hade vänt bort huvudet, som om hon inte riktigt ville förlika sig med de yttrade orden. Som om de inte riktigt var hennes. 
Sedan gled de orangea ögonen tillbaka till Midas, outgrundliga och reflekterande. 
Avvägande.

Midas knäckte på nacken och såg på Glacial. Hon hade mer eller mindre rätt. Nej, Midas hade inte alltid full kontroll. Och ja, han tillät inget annat än det bästa och perfekta, och han skulle aldrig gjort den demonstrationen för sin syster om han inte hade känt att han kunde hantera det. Säga vad man vill om Midas till det yttre, men i hjärtat så älskade han sin syster.
När han hörde hennes ord klippte öronen till på hans huvud.
"Varför?" var han tvungen att fråga, och det fanns en genuin undran i hans röst. Han var för det mesta likgiltig inför det mesta, men när det kom till någon han brydde sig om så var han desto mer öppen för att visa känslor och uttryck. Han undrade om systerns önskan hade med det faktum att göra att fadern hade eldens kraft, och Midas och han då delade samma kraft. Midas skulle inte bli förvånad om så var fallet, även om fadern på senare tid inte direkt lärt honom någonting. Fadern hade bestämt sagt till Midas att träna på sina vindkrafter...

En tvekan hängde i luften, och Glacial undrade om Midas förstod hur främmande det var för henne att försöka formulera vad hon faktiskt kände.
"För att..." åter igen föll tystnaden när hon drog in luft för att tänka. 
Hon såg bort.
"..Jag vet inte." sade hon till sist. Ögonen var smala av tankar när de såg ut över spegelsjön. 
De dansande ljusen glittrade i den blanka ytan, en perfekt reflektion av harmonin ovanför.
Det hade inte ens varit ett problem innan hon uttalat orden, men nu kunde hon inte få dem ur huvudet. 
Även i hennes egna ögon ekade ursäkten lamt.

[Määäääh, nbkefnb dkmkv *imiterar ett får*]

Han tippade huvudet lite på sned och betraktade henne stilla. Kanske visste hon inte själv exakt varför hon önskade kunna kontrollera elden, eller så ville hon bara inte berätta. Midas kunde inte förneka att han blivit nyfiken på vilken anledning var, men inte heller ville han dra det ur henne om det nu var ett komplicerat ämne.
"Ni hanterar er egna kraft bra, syster. Jag ser då ingen anledning till att ni behöver sukta efter en annan kraft", sade han till sist. Även om berömmet han givit henne främst var till för att muntra upp henne så var han ärlig. Syster var bra på sin kraft, oavsett vad hon själv eller någon annan tyckte eller sa.

[Avslutar detta roll nu. Glacial och Midas typ pratar lite till, eller så ^^ ]