[Detta är endast ett ensamt inlägg mellan Dimitrij och Theano. Svara inte i tråden, tack C: ]

Dimitrij stod stilla inunder det kraftiga läderbladsträdet. Hon hade stått stilla länge, med den annars så skarpa, hårda blicken avlägset försjunken i tankar. Den lätta rynkan som så ofta bildades på hennes panna var djup och fundersam. Solen stod högt på himlen, men dess ljus skymdes av tunga regnmoln, hastigt drivna av vinden. Skogen var grön, lummig och ljum utan att bli varm. Regnet smattrade hårt mot växtligheten, trummade mot marken och mot blad och stammar. Vattnet var kyligt och rann över hennes kropp, sökte sig in på huden och droppade från hennes långa päls. Vintern i skogen var långt ifrån kall, som den kunde bli i landets nordligaste delar. Här, gränsande till savannen, var landet frodigt året om, även om regnen blev vanligare vintertid. Vinden som sökte sig in över skogen från kusten i öst bar med sig den salta doften av hav. Platsen hade blivit hennes hem under de senaste månaderna. Tiden hade passerat skrämmande fort, de månader som gått.
     Att hon stod stilla under läderbladsträdet, djupt försjunken i tankar, hade dock inte med regnet eller skogen att göra. Hon hade under de gångna månaderna lärt känna medlemmarna i flocken bättre, hade hört många livshistorier, många berättelser och drömmar. De hade bott tillsammans, jagat tillsammans, sovit och tränat tillsammans. Under den här tiden hade det varit lätt att se vilka som kände sig hemma, vilka som deltog mest, som kämpade, som brann för samma mål som hon själv kämpade för. Det gladde henne att se den glöden brinna i andras hjärtan, att det fanns de som inte bara ville, utan faktiskt delade hennes mål, helhjärtat. Men hon kunde förstå att det var ett svårt val för många. Hon kunde förstå de som kämpade, även om de inte såg målet lika klart. Och hon hade kunnat se vilka som inte kände sig lika hemma i flocken, trots att de sade sig vilja stanna. Hon såg de som drog sig undan och hon undrade om de verkligen sökte det som flocken hade att erbjuda, det flocken krävde, eller om de bara stannade för att ha någonstans att kalla hem. Hon förstod inte varför den som haft ett fritt val valde att stanna om denna höll sig undan. Det var en sorglig tanke, och kanske kunde hon inte erbjuda alla det de önskade, men det var inte heller detta som hon stod stilla i regnet för.
     Oron över de medlemmar som drog sig undan hade med tiden övergått i en annan oro. Hon kunde många berättelser, genom hela de Vitas historia, som berättade om medlemmar som trots att de kallats medlemmar aldrig tillhört flocken helhjärtat. De som vandrat iväg och förmedlat information till fienden. Tanken gnagde i hennes bröst, och ju mer tid som gått desto svårare hade det blivit att undvika den. Hon kunde inte förneka att det hade gått lång tid, och hon kunde inte förneka att rykten måste ha spridits. Det gick inte att förhindra att de skulle kunna nå oönskade öron. De kunde redan veta att flocken fanns här. De kunde redan ha hittat dem, utan att hon visste det. Flocken var inte redo, långt ifrån, och hon behövde se till att de förblev fria från det värsta onda tills hon var säker på att de kunde kämpa. Hon var inte säker på om hon var redo själv. Men om De hade hittat dem redan? Om De visste var de fanns, sökte information? Det fanns gott om historier om vargar som inte varit en del av natten, men som varit knutna till Dem. Om De visste att flocken fanns, var flocken fanns, så kunde De utan problem skicka någon, eller värva någon. Det kunde vara vem som helst, och det var den tanken som höll henne i ett hårt grepp.
     Hon hade noterat vilka som drog sig undan. Ett tag hade hon övervägt att följa efter de medlemmar som rörde sig längre ifrån flocken, bevaka dem, notera om de lämnat reviret utan att säga något. Notera de som rört sig längs revirets kanter även när flocken inte befann sig vid gränserna. När hon kommit på sig själv med vart hennes tankar burit henne så hade det knutit sig i hennes bröst. Var fanns hennes tillit? Hon kunde inte låta Dem söndra flocken från insidan, kunde inte låta sig själv falla i den gropen, i det mörka djupet. Hon hade gripits av rädsla för tanken på vad som kunde ske, om det visade sig vara sant, och vad som kunde ske om det inte var det, och deras tillit brast. Det fick inte ske.
     ”Dimitrij?” Theanos röst var tydlig över regnets smattrande brus, men bar en avvaktande ton. Hon hade känt honom närma sig, men hade inte tänkt mycket på det. När han talade blinkade hon och vände sitt huvud för att se på honom. Hon ruskade kort på huvudet när regnvattnet rann in i det ena örat. Resten av flocken fanns i närheten, utspridda i närområdet, tränande eller vilande i skydd från regnet. ”Ska du stå kvar här?” Han mötte hennes blick.
     ”Theano”, började Dimitrij efter en kort paus, och nickade åt honom att komma närmare. Han följde hennes blick när hon såg ut i regnet på nytt, innan hon åter mötte hans ögon. ”Litar du på mig?”
     ”Det gör jag.” Cestrohanen svarade utan att tveka. ”Varför undrar du?”
     ”Låt mig läsa dina minnen.”
     Hanen ryckte till och gav henne en skeptisk min. ”Varför vill du läsa mina minnen? Jag har redan berättat min historia för dig, det finns inte mer att veta.”
     ”Jag måste vara säker på att det är allt”, andades ledaren ut i regnet. ”Jag har… insett något. Och jag måste veta.”
     Theano såg tyst på henne en stund, innan han nickade, tankfull. ”Dömer du mig för sådant jag gjort, sådant jag tänkt eller sagt?” Hans röst förblev artigt lugn, även om det fanns en spänd underton i den. Dimitrij slöt avståndet mellan dem och låste hans blick med sin egen.
     ”Du får min fulla tillit.” Hennes röst var knappt hörbar över regnet, men allvaret i hennes sätt talade lika tydligt som rösten. ”Det spelar ingen roll vad du har gjort, om du har gjort något du själv ser som värt att döma. Det spelar ingen roll vad du har tänkt eller sagt, så länge det inte är det jag söker. Jag kommer inte döma dig, jag kommer inte se dig annorlunda, och din plats här kommer inte påverkas, så länge du inte bär det jag söker.” Hon såg tankarna röra sig bakom hans gula blick, osäker på vad hon menade. ”Litar du på mig?”
     ”Ja.” Efter bara en kort tystnad svarade han, och nickade. Trots osäkerheten kändes han säker på rösten, och hans blick hölls stadigt i hennes. Utan tvekan sände Dimitrij sitt sinne mot hans, sköt in sina mentala trådar i hanens huvud, dök, djupt in i hans tankar. Hon hade gjort det förut, för länge sedan. Det kändes som en hel livstid. Hon hade inte haft chansen att öva på det, och hon kunde erkänna sig ringrostig. Men hon rörde trådarna långsamt, varsamt, försiktigt för att inte skada något. Hon såg hans tankar, såg hans minnen. Bilder, känslor, ljud. Men hon tittade inte på dem länge, lade inget på sitt eget minne. Hon bläddrade bland dem, sökte specifikt efter minnen av Dem, av minnen som kunde ha med Dem att göra. Främlingar som kunde säga något om det hon sökte. Han hade många minnen, många lyckliga och många sorgliga. Hämndkänslor. Han hade gjort saker som hon kunde känna att han ångrade, men inget var det hon sökte. När hon, efter bara några korta minuter, drog tillbaka sitt medvetande var det med en känsla av lättnad. Theano mötte hennes ögon med en blick av förundran.
     ”Vad..?” Han blinkade och stängde munnen när han insåg att han hade den öppen. ”Fann du det du sökte?” Hans röst var låg, och han andades med djupa andetag.
     Hon skakade på huvudet. ”Nej.” Hon log mot honom, ett ärligt, om än smalt, leende. ”Nej. Tack.” Hon suckade och sänkte blicken till marken. Hennes ben darrade lätt, men förhoppningsvis syntes det inte genom regnet. En.
     ”Kom.” Theanos röst fick Dimitrij att se upp igen. Han log mot henne. ”Du kan inte stå här i regnet hela dagen.”
     De lämnade läderbladsträdet tillsammans. När de funnit en mer skyddad plats från regnet berättade hon för honom vad hon gjort, vad hon sökt efter. Hans blick mörknade medan hon talade, men ersattes sedan av ett dystert allvar. Han förstod, och han delade hennes oro. Men de hade ett sätt att besvara frågorna. Att bevara allas tillit.