Nellaahh tassade försiktigt över stenarna. Solen gassade, något hon njöt av i fulla drag. Det var inte lika varmt och torrt som i öknarna, men helt okej enligt henne. Hon gled över marken, tyst och smidigt, tog pauser och gömde sig bakom de största stenarna, för att sedan smyga ut igen. Det mesta djurlivet här var smådjur, djur som hade det lättare för att gömma sig för henne än de större däggdjuren hon föredrog. Hon såg en luddig, ljusbrun tuss smyga omkring på avstånd, tryckte sig mot stenen en halv sekund medan hon tänkte ut hur hon skulle attackera. Hon smög mellan stenarna, släppte inte gnagaren med blicken, och när hon var inom tre meters avstånd kastade hon sig över gnagaren, som i en millisekund fick se sin mördare kasta sig över sig, och bet till. Djuret gnydde till och pustade ut - för sista gången. Nellaahh åt i sig gnagaren snabbt, för snabbt enligt henne, och såg sig omkring efter något annat byte. Tre harar skuttade omkring, ett tiotal meter framför henne, och hon kunde inte låta bli att slicka sig om munnen. Hararna skulle mer än nog räcka för att göra henne mätt.
Hon smög närmare, men hoppade till när en av hararna fattade eld, flamberade sig själv. Bara nån sekund efter tog de andra hararna eld, och alla hararna låg döda på marken. Nellaahh såg sig skrämt omkring, hon förstod att det omöjligt kunde vara den lilla eldkraften hon än så länge behärskade som fått hararna att brinna. En liten havsvarg gick smidigt fram till dem, tog dem i munnen och gick därifrån. Nellaahh stirrade häpet på henne. Det var länge sen hon sett en annan varg, i alla fall så nära. Hon hukade, kröp framåt och smög sig genom det gula gräset som växte mellan stenarna. Havsvargen gick upp till en grotta och Nellaahh smög sig nyfiket efter. Det var inte likt henne att följa efter en varg på det viset, vanligtvis vände hon sig bara om och sprang åt andra hållet. Men hon var tvungen att erkänna, hon var nyfiken på den här vargen. När havsvargen gick in i grottan smög sig Nellaahh upp på den lilla platån framför grottan, gömde sig i lite gulnat gräs som växte på ena sidan av ingången och väntade.

Nellaahh väntade och försökte vara så tyst som möjligt, men svanstippen hamnade för några sekunder utanför skyddet av gräs, och honan i grottan började morra. Nellaahh flög upp med en morrning och reste ragg, och tog ett steg bakåt. Hon tvekade en stund och gick sedan framåt, mot honan, fortfarande morrande. Hon stötte emot något som kunde förknippas med en vägg, men som man skulle kunna trycka sig igenom om man ville. Tassen som var inne i väggen vibrerade och gjorde ont, nästan brändes. Hon drog snabbt till sig tassen och backade undan några steg.
Väggen var utan tvekan gjord av ljudvågor, hade hon stoppat in huvudet hade troligen trumhinnorna sprängts.

[Venne vad jag ska skriva för att få det långt och intressant, sorry xD]

Nellaahh tog ett steg bakåt och visade tänderna. "Låt mitt huvud vara," morrade hon ilsket. En ljud- och telepati-varg. Själv visste hon att hon än så länge bara hade eld som kraft, någonting som inte hindrade varken ljud eller telepati. "Pacquita, huh? Du ser inte ut att komma från torrare områden som det här." Honan var ju havsvarg, kanske hon var svagare för värme och eld? Så länge hon inte var någon blandras, då fanns ju chansen att hon hade någon värmeförknippad kraft med. Men hur stor var chansen att hon hade tre krafter? Nellaahh granskade snabbt varghonan, havsvarg var det självklart att hon var, men - var det något mer? "Vilken flock tillhör du?" frågade hon med spelad nyfikenhet, hon var en duktig skådespelare som var svår att genomskåda. Hon låtsades sänka garden en aning, slappna av lite - men i själva verken gjorde hon sig redo att göra ett snabbt utfall mot Pacquita och sen springa allt vad hon kunde därifrån.

[Fan, jag är skitdålig på att skriva långt xD]

Honan svarade på Nellaahhs fråga, förklarade att hon var från Aquari. Pacquita frågade om Nellaahhs flock och hon var tvungen att flina lite grann. "Ingen flock," sa hon och la huvudet på sne. "Jag gillar att gå som jag vill och inte behöva oroa mig för någon annan." Hon tassade bort till en sten runt en meter åt sidan, den var ganska platt på ovansidan och nästan slät. En liten ödla kutade livrädd därifrån och Nellaahh funderade först på att "spotta" ut en liten eldboll på den, bara för att se hur långt tid den tog på sig att dö. Men hon visste att använda sina krafter så skulle verka som om hon skröt över dem, även om de var självklara för någon som var infernovarg. Hon lät ödlan vara och hoppade upp på stenen. "Är du renrasig eller blandras?" frågade hon nyfiket.

[Haha, du sa mitt namn innan vi ens börjat prata xD Då var det ganska lätt att fatta att hon hade kraften telepati ^^]

Hon ryckte till vid ljudvågen, reste sig upp och morrade. "Kan du lägga av med krafterna när man pratar? Eller är du så lycklig över dem att du bara måste använda dem hela tiden?" fräste hon ilsket. "Oh nej, jag är inte bara inferno. Jag är sandvarg också."
Nellaahh hoppade ner från stenen, landade tyst och smidigt, och granskade Pacquita. Hon tänkte tillbaka något tiotal minuter, hur kaninerna brunnit upp bara av sig själva och sedan honan kommit och plockat upp dem. Hon kände sig genast dum, Pacquita var både havsvarg och stäppvarg, hennes krafter var ljudvågor och telepati, men också eld. Hur annars hade hon fått kaninerna att flamberas så där? Hon hade tre krafter, varav en av dem var en aningen mer upptränat form av Nellaahhs enda.

Honan kastade en av hararna mot Nellaahh, som först backade undan av ren instinkt. Men sen gick hon fram, luktade på haren som luktade helt okej, även om den inte var rå som maten hon brukade äta. När Paqcuita nickade ett 'varsågod' smakade hon på haren, den smakade precis som den luktade - helt okej. Men hon föredrog fortfarande olagat kött. Nellaahh var fortfarande lite på spänn för honan, Paqcuita kunde fortfarande få för sig att attackera, kanske lekte hon bara med henne. Nellaahh var redo att vilken sekund som helst kasta sig åt sidan, bakåt eller åt vilket håll som kunde få henne därifrån snabbt. Men hon försökte allt vad hon hade att låtsas vara avslappnad och glad.
Hon åt upp en tredjedel av haren, tittade sedan upp mot Paqcuita, la huvudet på sned och log. "Tack," sa hon och log så vänligt hon kunde. "Ganska ovanligt med tre krafter, huh?" frågade hon och fortsatte på haren medan hon väntade på svar.

Hon fnös och såg bort mot den lilla 'stäppen' gjord av sten. "Lite kanske," sa hon utan att riktigt bry sig om vad hon själv sa. Vinden tog tag i hennes röda päls, fick den att svaja lite. Den röda färgen bytte färg i solljuset, lite som eld.
"Pacquita... berätta lite om dig själv," sa hon och lade huvudet mot tassarna. "Jag är nyfiken," flinade hon. Du heter Pacquita, är havsvarg och stäppvarg, pratar franska - vad mer?"
Nellaahh åt upp haren, spottade ut benen på marken framför sig och satte sig upp. Hon låg med sidan mot honan, med ansiktet ut från grottan och tittade ner på marken. En centimeterstor liten flamma började brinna i tomma luften, hon lät den flyga lite fram och tillbaka, göra lite loopar och snurra runt. Hon lekte lite med den, tog sedan tassen på den och den släcktes direkt. Hon hade inte riktigt brytt sig om varghonan sett eller inte, de spelade ingen roll. Hon vände sig leende mot Pacquita, väntade på svar.

Den röda varghonan lade huvudet på sned, en vana hon gjorde när hon lyssnade. Honan svarade, hennes liv verkade vara kanske likt hennes eget. Men själv visste hon inte om hon blivit övergiven eller tappat bort dem. Hon höjde huvudet, tittade upp bland molnen och sänkte mungiporna till en lite sorgsnare, men ändå neutral min. "Själv vet jag inte riktigt vad som hände när jag var liten. Jag kan ha blivit övergiven, men jag kan också ha kommit bort. I vilket fall som helst har jag levt ensam i hela mitt liv, utan flock eller familj av något slag. Jag strövar bara runt lite numera, ser vart jag kommer." Hon skrattade. "Kanske kommer jag till havet någon gång, men jag tror jag undviker det," flinade hon. "Vatten är ganska obehagligt enligt mig."
Nellaahh vände huvudet ut från grottan igen, såg ut över stenarna. Flera harar stack upp sina huvuden över stenarna, sniffade i luften och de som var närmast vände tvärt och rusade åt motsatta håll. Doften av varg och döda djur verkade inte vara särskilt lockande, tänkte hon lite för sig själv.

[Haha, visst är jag duktig, svarade på här med Shikage xD Men nu har jag bytt ^^]

Honan frågade om de skulle jaga och Nellaahh nickade. "Det vore kul, flinade hon och reste sig upp. Solen höll på att gå ner, himlen färgades rosa och orange. Hon log mot solnedgången, hon älskade att se på solen och skulle aldrig klarat sig på ställen där solen inte syntes. Solen var, trots allt, en helt fantastisk eldslåga.
Hon hoppade smidigt fram bland stenarna, hukade sig bakom en sten och vände huvudet bakåt åt Pacquita."Kommer du?"
Solen hade nästan gått ner, vilket passade bra för jakten. Bytena var oftast fler under solens upp och ner gång, varför visste hon inte säkert. Det var bara synd att solen var nere när man väl var klar med jakten.

Nellaahh såg honan kasta sig upp i luften, göra några akrobatikövningar och sen attackera en hare ett tjugotal meter bort. Nellaahh fnös, det var inte mycket varg i honan som inte använde sina egna tänder och klor när hon jagade. Hon vände ryggen till haren, visste att Pacquita troligen ville att hon skulle ta haren och sedan lämna honan att jaga ensam, men det vägrade hon. Hon dök ner bakom en sten, smög tyst och försiktigt men fortfarande snabbt runt stenarna, slingrade sig mellan svårare passager. Hon höjde huvudet för någon sekund, kände doften av en eller två harar runt trettio meter bort. Honan flinade åt ormdraksvattenvargen, hukade och sprang med lätta steg runt en stor stenbumling. Solen hade nästan gått ner, såg hon sorgset. Hon gillade verkligen dagen mer än natten.
Hararna kom inom synhåll, en liten och en medelstor en, hon kastade sig fram med ett värdigt men ändå mordiskt hopp, bet tag i nacken på haren och rusade vidare mot den lilla. När den första haren pustade ut för sista gången bet honan tag i nacken på den lilla. Stolt höjde hon huvudet och flinade mot honan igen. "Du får ursäkt mig, Pacquita, men jag föredrar maten rå," sa hon bort dit honan stod. "Dessutom blir jakten mycket roligare om man får jaga med sina egna tänder och klor," sa hon och gav till ett litet skratt.

[Haha, nu blev Nellaahh sugen på att skryta om sina färdigheter >:D Du får förlåta henne ^^]

[ Skriver en gång till innan det är avslutat ;D ]

Honan verkade inte ta illa vid av att Nellaahh föredrog motsatsen än Pacquita, något hon nästan blev lite besviken av. Det hade varit kul att ha lite pratslagsmål, tänkte hon roat. Honan drog sig tillbaka till grottan, tydligen redan trött. Nellaahh följde med honan till grottan, och åt upp sin grillade hare. Nellaahh släppte ner sina råa på golvet och åt glatt upp dem medan hon tittade tillbaka på Pacquita. Solen hade gått ner, luften var kyligare och hon lät lite av elden inom henne värme henne. Hon åt upp sina harar, märkte att den andra vargen redan somnat och reste sig upp. Månen var nästan full och natten var så klar att hon kunde se stjärnorna lysa. Hon reste sig upp och gav Pacquita en sista blick innan hon med spänstiga, stolta steg gick ut ur grottan.
En annorlunda varg, den där Pacquita, tänkte Nellaahh medan hon lämnade stenriket Ken-Yak bakom sig. Det hade inte varit särskilt spännande, men helt klart en trevlig upplevelse.

AVSLUTAT