Det var en vacker dag att skåda, dagen han väntat på efter vad som kändes som en evighet. Snön, ett litet ynkligt vitt täcke låg på marken och hanen rullade sig runt i den vita kalla snön av behag.
Crepsley älskade vintern, det var denna årstid han var som starkast. Den stora, vita muskulösa hannen vars kropp numera var ärrad synligt hade en sådan kall temperatur att snön inte smälte av hans beröring.
En mus, väldigt liten men så tjock smög omkring vid trädens stam några fåtals meter bort. Han rörde sig inte där han låg utan lät sina orm gröna ögon studera musen med en lömsk blick.
Det stod inte på för ens Crepsley brummade till med flit för att sätta igång musens lilla kropp i ren skräck. Den lilla krabaten tyckte sig ha funnit ett tryggt gömställe, men gud så fel den lilla krabaten kunde ha. Stenen frös till is och det knakade i marken, musen letade panikslaget efter ett nytt gömställe men hann tyvärr inte komma så mycket längre för än Crepsleys lekhumör brast. Med ett läte som liknade inälvor som slets ur spetsades den lilla musen i huvud, mage och bakre ben av ispelare som uppenbarade sig. Hanen flög upp och skrattade vansinnigt psykotiskt. Han traskade fram för att se den lilles dödsryckningar men.. hanen började att vädra, en främmande doft var närvarande och den kom utifrån, inkräktare. 
Hanens lekfulla akt slutade dock inte är, han smög sig kring trädstammarna, snarare strök sig emot dem, och morrade av behag. Kanske hade dagen ännu mer att erbjuda!

Han var på sitt livs äventyr! Han hade redan kommit en bit på sin färd hemifrån och det hade gått flera dygn sedan han tagit farväl av sin mor. Valpen skuttade stolt fram med ett spår av tydliga tassavtryck bakom sig i den tunna snön och låtsades att de små knölarna på hans huvud redan var stora, vackra horn. Solen tittade fram då och då genom sprickor i de grå molnen som slets fram av kalla vindar över himlen. Han kom upp på krönet av en låg kulle och stannade. Träden stod lite glesare här. Han lät den gyllene blicken svepa över området och bara ta in allt. Kaiwood. Skogen var förtrollande vacker. Han hade aldrig sett så gamla träd förut. Han såg sig över axeln. Han hade lämnat modern och det hem han haft hos henne och skulle färdas på genom skogen för att komma ut på slätten söderut. Han tänkte hålla sig på den norra delen av den och vandra längs skogsbrynet. Men först var han tvungen att vandra igenom den. 

När han stod där och spanade såg han en smal bäck som  var täckt av is, men rörelser under den släta ytan skvallrade om att lite vatten fortfarande var i rörelse. Han tassade ner till den, studerade isen och placerade försiktigt ena framtassen på den.
När han lyfte den igen hade han lämnat ett litet avtryck. Valpen log. 


Vinden bar med sig doften av varg. Han sken upp, rätade på sig och rusade mot doftens källa. Han kom uppför en till trädbeklädd kulle, en ås, och fick syn på en främling nedanför i en glänta. Sällskap! Den första vargen han mötte på sin resa!
Överlycklig, och lite klumpig, sprang han mot främlingen. Men kullen hade gett honom sån fart att han inte kunde stanna. Tassarna bara fortsatte springa. 
"Hejsan!" hojtade han.

Han kastade sig skrattade ner i snön bredvid vargen och rullade runt några varv innan han till slut stannade med baken i vädret och nosen nedtryckt i marken. Kvickt snurrade han runt så att han låg på rygg med tassarna i vädret, sparkade i luften med bakbenen och flög upp på alla fyra. Ännu ett skratt kom bubblande upp ur hans hals medan han ruskade på hela kroppen för att få snön ur pälsen.
"Jag älskar snö! Jag älskar vintern! Gör inte du också det?" sade han muntert och tittade upp i främlingens ansikte med spetsade öron och svansen som en liten viftande propeller i bak.

Vinden slet tag i Crep's päls och huvudet vreds så pass lägligt att han kunde se den lilla krabaten närma sig snabbt. 
Han lyfte ena tassen och backade lite för att inte kollidera med den lille parveln. En valp? Doften han kände för en stund sedan kändes.. äldre.
Hanen ruskade på huvudet och spände sin blick på valpen få den började tala.
Om han älskade snön? Oh ja, snö hade han fötts i och han tänkte tamefan dö bland den också.
Hanen log inombords, tänkte på sina egna små valpar. 
Vad i helvete.. Crepsley grymtade till och fräste grovt åt valpen Du borde inte vara här, nej inte alls.. mycket dåligt tycker Crepsley.. Hanen svängde med huvudet igen. Nog för att han dödade med nöje men en valp, kom igen.. 
Han sneglade på den lille med bekymrad min.. 
Det var som att han vela ta den lille över ryggen och bokstavligt bära honom bort från reviret. Men han vela inte visa sig svag, nej han var tvungen att vara stark för flocken och bevisa sig värdig den plats han fått.
Hanen tog ett djupt andetag, två djupa andetag, tre.. djupa andetag..

Ögonen öppnades sakta och blicken var fäst på den lille Jag hoppas innerligt att du är medveten om att du inkräktar på ett revir.. om du nu inte.. Pysen vart kommer du ifrån? Hanen slickade sig kring munnen, sköt iväg lite snö med framtassen mot valpen för att, ja bara för att han kan helt enkelt. 
Den kalla vinden smekte hans ärrfyllda kropp och ärren började få en svag lila färg. 
Kylan var välkommen, oh ja.