Himlen var grå högt där ovan, så långt bort att Vit knappast kunde förstå det, men kändes samtidigt så nära då vattenångorna stockade sig i luften, drivna bortåt av svaga vindar. Tydligt stod kontrasten mellan värmen från vattenmassorna som nu och då slungades högt upp i luften, och frosten som klädde allt det inte vidrörde. Mellan packad jord och spruckna platåer av sten kantade yviga grästuvor bubblande källor av hett vatten - hon kunde svurit att någonting mörkt rörde sig i djupet, men hade inte dröjt kvar för att undersöka saken. I distansen vandrade enorma djur vars like hon aldrig skådat. Fåglar svingade sig än högre upp i luften i jakt på byten, illuminerade av den bleka solen bortom molnen. Det var främmande, skrämmande, men vackert. Kanske hade rädslan som bott i hennes hjärta de senaste långa månaderna dämpat den ångest nya platser framkallade. 
  Det fanns annat att koncentrera sig på. Att hon var ensam. Att hon inte visste var hon skulle gå, göra, eller planera härnäst. Hon visste inte ens var hon var. Norrut? Det kändes som att hon vandrat planlöst i.. ja, hon hade ingen aning. Månader. Var det verkligen så länge?
  Distansen till både plats och sin älskade familj skavde i hjärtat. Hon saknade dem. Vit saknade mamma av hela sitt hjärta, men hon visste att hon inte skulle komma tillbaka. Hon saknade Hector, undrade var han kunde befinna sig nu, så många år senare. Hon saknade Varya. Hon saknade Valkyrian. Hon saknade Ötamon, men visste i det innersta av sitt väsen att hon aldrig mer skulle våga sig tillbaka.
  Mariotte var frånvarande. Sedan händelsen på Ken-Yak, när syskonen instinktivt kämpat mot döda, för att sedan separeras. Vit försökte ofta prata med henne, försöka känna sig bara lite mindre ensam, men Mariotte svarade inte, annat än för att varna den gången hon klättrade nedför en stenig slänt och var nära att placera tassarna fel, och en gång nyligen då hon nästan klivit i mynningen av en ångande het källa. Det var så tyst. Som att hon var upptagen. Som om Vit stod på en sida av ett stort fält, och Mariotte på den andra. Det var konstigt, men Vit var säker på att hon skulle komma närmre snart igen. Så hade det alltid varit och så skulle det alltid vara. Hon skulle aldrig vara helt ensam, även om ängeln var osynlig. 
  Det var en betryggande tanke.
  
[Vit vandrar planlöst över Eriinari efter att ha flytt från Kaiwood och elaka TBB. Haltar säkert lite då hennes dåliga ben belastats otroligt mycket senaste månaderna.]

Rowen sprang - om man nu kunde kalla hans haltande rörelser för springande. Så fort han hade fått syn på den ljusa främlingen hade han börjat skynda sig - och det hade varit när det varit mer än trehundra meter emellan dem. Hon var påväg snett bort från honom, så han skar av hennes väg att inte behöva gå lika långt.
     "Vänta!" Bredvid rörde sig vattnet, pyste och slungades ibland upp i luften. Rowen hade inte en tanke på att ljudet från källorna överröstade honom. Istället fortsatte han skynda, och saktade bara in när han hade knappt tio meter kvar. Då började han gå, fortfarande i rask takt, men mindre stressat. Tiken rörde sig inte särskilt snabbt, och verkade även hon halta lite. Det tog inte lång tid innan han slutit upp avståndet såpass mycket att det bara var några meter emellan. Då tog han till orda igen.
     "Puh! Ett tag där trodde jag inte att jag skulle hinna ikapp er!" Rowen log brett. "Och det vore verkligen fy skam att missa ett möte med någon som er!" Visserligen visste han ingenting om honan, men hennes tankar - som de flestas - skrek om längtan efter en vandringspartner. Det var synd att de flesta inte hade modet att följa med. Kanske var hon annorlunda?

"[..] det vore verkligen fy skam att missa ett möte med någon som er!"
  Vit såg på den främmande vargen med stora ögon, synade förundrat de gröna lockarna runt hans hals och den långa svansen som krängde likt en orm bakom honom. Över ryggen hängde ett lustigt föremål vars syfte hon snabbt insåg var omöjligt att gissa. Hon tyckte inte om att stirra - hon gillade inte när andra stirrade på henne - men det var omöjligt att inte undra över den konstiga vargen framför henne. Han såg lite ut som en grön ödla, tyckte hon. En stor, grön ödla med horn.
  Hon svalde slutligen och gav den okända individen ett litet, vänligt leende. Det var svårt att inte le när främlingens uttryck var så muntert - och någonstans fanns en tacksamhet bara för att få höra en röst som inte var hennes egen, även om hans framfusiga entré var förvirrande.
  "Hej", började hon artigt, och harklade sig sedan. Hon förstod inte varför han verkade så angelägen att träffa henne, men vågade inte fråga. Blicken återvände istället till föremålet han bar när nyfikenheten tog över. "Vad är det du har med dig?

"Hej", hade honan knappt hunnit yttra innan Rowen fyllde i med ett eget, livligt "Hej!". Efter det tystnade han tvärt, och lyssnade på hennes ord med ett brett leende. Sedan nickade han ivrigt, och halvt satte sig ner för att ta instrumentet av ryggen.
     "Guzheng!" Rowen pekade med en tass, men skakade sedan på huvudet. "Eller en harpa, kan du kalla det. Ett instrument!" När han bar det på ryggen var det aldrig strängat, men han drog försiktigt dem på plats. Efter att ha kontrollerat så att de satt bra, drog han en flink tass över strängarna och lyssnade på ljudet. Därefter sökte sig blicken upp mot främlingen, med ett än bredare ljud. "Vill du höra något?" Tassarna hade redan börjat röra sig, men melodin var odefinierad och mest skalor.

Ett instrument? Vit tittade nyfiken på föremålet Rowen drog fram. När han drog klorna över - vad det nu var- producerades roliga ljud som fick det att dra lite i mungiporna. Hon hade aldrig sett ett sådant förut. Ghu-zeng?
   Hon såg blygt upp i främlingens ansikte när han frågade om hon kanske ville höra något. Vit visste inte riktigt vad hon hade vänta sig, men nickade med samma lilla leende på läpparna. Svansen svepte till bakom henne, och satte sig klumpigt ner med det stela benet uppdraget mot magen för att lyssna på melodin. Det störde henne lite, men hon var säker på att det skulle gå över snart. Det gjorde det alltid.

[Rowen spelar lite för Vit. Hon är allmänt fascinerad. De pratar lite strunt, men Vit vill snart vidare, och de skiljs åt. Avslutat <3]