De starka benen hade vandrat så långt utan uppehåll, det stora behovet att pressa sig till det yttersta för att veta sin maxgräns hade varit i honom sen faderns död. Han var där, på avstånd, skådade med egna ögon hur hans far blivit mördad av en svart varg, oh gud vad hatet brann i den mörka hannen.
Arnako hade faderns ståtliga ställning, han skulle göra allt för att bli som sin far var, orädd, mäktig, iskall, slug och manipulerande. Hans uttryck var stelt, kallt, ingen direkt glädje speglades i hans själ eller yttre. Han var hård, orädd, ung.
Och han skulle bli så stark att gudarna fruktade hans närvaro på denna jord. Han skulle bli ihågkommen, ingen skulle säga hans namn utan att känna rädsla. Han skulle erövra detta land.

Kring honom fanns det inga tecken på liv förutom en svag doft av en främling som strosade kring i skogen.
Arnako hade huvudet högt buret i sin vanliga ståtliga ställning. Hans svans hängde bakom i en avslappnad hållning fastän kroppen speglade hårdhet. Han var ganska korthårig, det enda som hade långt hår på hans kropp var bröst, svans och hjässa. 
De ståtliga spetsiga hornen var fortfarande smått röda av sitt bytes blod, likt en tjur hävde han ned sitt huvud i sista sekund för att spetsa sitt offer. Den blodiga lågan som brann inombords gjorde honom till en skoningslös mördare. 
Men till skillnad från sin far hade han inte käkat på andra individer, endast när han vandrade tillsammans med honom. 
Som valp hade han käkat en massa saker, från bär och kryp till vargkött och inälvor. Han hade blivit lärd att inte vara kräsen, det speglade sig i svaghet. 
En krigare var tvungen att kunna äta allt, oavsett om det var familj. Och man fick absolut inte visa rädsla, men det hade han aldrig heller gjort, inte för någon.

Stegen höll en jämn takt och lika obrytt som förut vandrade han längre in i Relictus, historier han fått höra av sin far var att Vampyrerna levde här. Vilket enligt honom var så spännande och farligt att han ryste av behag av bara tanken.
Främlingens doft vart starkare.. En varelse, en vit sådan, stod längre bort men Arnako visade inget större intresse mer än den blodtörstiga glimten i hans lila ögon.

Blicken riktad fram men fortfarande mycket väl medveten om den andre. 
Hans kroppshållning tydde på överlägsenhet, den unga hanen hade varken energi eller tid att ödsla på dem som inte hade gjort sig den förtjänt.
Ord. Främlingen talade. Hälsade. Arnako vred huvudet och mötte den äldres blick med sina kalla, orädda ögon. 
Den andre visade dominans och det fick Arnakos ögon att smalna av en aning. Hur vågade en total främling ens ha mage till att ens försöka gå honom att visa sig underlägsen? Nej, oacceptabelt och idiotiskt. Han hade ingen anledning till att visa sig underlägsen för denne.
Hans ögon mötte hannens med en vass skärpa, vägrade sänka blicken. 
[/b]Du har ingenting med det att göra, främling. Men jag antar att det inte är någon större hemlighet heller..[/b] Arnako hade fortfarande blicken på den större, vite, med samma kalla och orubbade blick. Han vred sedan kroppen i en rörelse så att de stod rakt mot varandra, utan att bryta ögonkontakten. Endast för Utforskning.. och du själv, du vite? Egentligen fann han inget intresse i att få veta vad en total främling gjorde här, men att fördriva tiden skadade inte. Detta kunde ju trottsallt leda till något, det var ju inte så att han hade en tid att passa. Om så var fallet hade han inte stannat, om mindre ens kollat åt dennes håll.

Främlingen undvek inte Xerxes blick. En handling som fick hans ben att börja röra sig närmare den mörka, som en reflex. 


Kanske var det på grund utav alla frågor inombords som hade gjort honom frustrerad som gjorde att han var dominantare, aggressivare, än vanligt. Eller var det förvirringen om platsen? Kanske var det det faktum att han glömt bort platsens namn som gjorde honom mer aggressiv. Kanske var det alla anledningar som gjorde att han kände ett sug för att misshandla. En sak var säker; I vanliga fall skulle han inte attackerat. Inte på grund utav den lilla empatin som fanns kvar i hans sinne, utan för att han själv inte ville ödsla någon tid på ett annat hopplöst liv. 


"Du har ingenting med det att göra, främling. Men jag antar att det inte är någon större hemlighet heller... Endast för Utforskning.. och du själv, du vite?" Xerxes slängde lite med huvudet, så att vinden lät när den kraschade mot hans horn. "Ensamhet." Sa hanen kort, mörkt. Kort efter slängde hanen iväg en vind puff mot hanen. Inte särskild stark, det var den inte menad att vara, utan mer som en varnande knuff. 


Xerxes tog ett djupt andetag innan han sedan andades ut luften, snabbt. Luften kunde man se som ljusblått och han formade den till två "svävande ormar" bredvid hans sidor, redo för attack.

Energierna var spända mellan dem. Varför var han tvungen att mucka gräl med alla? För skojs skull kanske? Nako rynkade nosryggen då den andre 'knuffat' honom med vinden. 
Han fnös som svar och nacken spändes sakta.

Hanen backade inte för honom, nako stod kvar på samma plats med upprätt huvud.
och han kunde sedan se hur dessa "ormar" var på vardera sidan av främlingen. 
Han kände hur det allt mer började att hetta till, vilket gjorde honom ursinnig.

Han tog ett steg närmare den vite och spottade lila glöd rakt i ansiktet på den vite. 
Detta gillade han inte, ingen rör honom med sina smutsiga krafter. 
Ber du om stryk eller är du bara dum, gamling?
Hans röst var väsande, utmanande, orädd och grovt aggressiv.

Efter att glöden nått sitt mål började Arnako smidigt röra sig i en annan vändning vilket gjorde så att främlingens första attack missade. Men den plötsliga kraften som nådde hans sida fick honom att kastas mot ett träd, men tack vare sin far hade han lärt sig att hantera denna sortens attacker. 
Kroppen vred sig, framtassarna stötte bort kroppen från att kollidera med trädets stam och med hjälp av det tröck han bort sig själv från trädstammen och landade smidigt, fast ändock tungt mot mark.

Hanen började därefter att sätta fart mot Xerxes, det såg ut som en direkt attack men då han var så pass nära bytte han riktning.
Arnako hade smugit in lila glöd bakom hanen, och glöden spred sig ljudlöst. 
Han stod en bit bort, spände sin kropp och såg djävligt aggressiv ut. Men han rynkade inte nosryggen, blottade ej tänder. Det var endast blicken som brann av ilska.

(Luungt! Bara kul när saker händer :D Likaså här, PPar jag någor som du inte vill så just ingore it like it didnt happend C:)

Arnakos blick var nästintill kolsvart, bröstkorgen höjdes och sänktes av de tunga och aggressiva andningarna i hotfulla rörelser.

Glöden under den andre hannen var bara början, det var bara en fälla.
Ju mer den andre hanen försökte att släcka glöden växte den sig starkare, den fattade inte eld, nej, den bara låg där redo att få en befallning.

Främlingen gick till attack med en vindpiska som dock inte träffade sitt mål utan nuddade nätt på hans ena sida. Den smidiga svarta hanen väntade in hans andra attack, en klassisk närstridsattack.
Arnako fnös, anade vad som skulle hända härnäst. 
Hans far, Diablo, hade inte varit den snällaste läraren. Om han gjorde fel, bestraffning. Om han inte löd, bestraffning. 
Den unga hanen gjorde sig beredd, gjorde som hans far lärt honom, i sista sekund mötte Arnakos horn den andres och med smidiga steg och rörelser undkom han attacken utan större ansträngningar. 
Men det var inte över än, nej, när skulle striden börja på allvar? 
Hanen ruskade på huvudet, förde glöden närmare honom sjäv och lät den flamma upp kring de båda.
En viss del glöd hade klättrat uppför hans kropp, och mycket snart stod all glöd i lågor. 
Främlingen kunde omöjligt undvika detta även fast han hade vinden på hans sida. Om det gällde vatten hade det varit en annan sak, men vinden gjorde glöden aggressiv. Dock var det inte omöjligt att öda elden med vinden, trottsallt var vind syre, och syre var elden beroende av såsom allt annat för att kunna leva.

Hanen hade inte märkt det tidigare, kanske var den ilskan som gjort honom bedövad? Vid hans panna uppenbarade det sig öppna sår alldeles inäreten av hans horn.
Främlingens stora, grenliknande horn hade skurit sig in i hans skinn och lämnat skada.
Men inget som sinkade honom, nej, inga allvarliga skador.

Tassarna rörde på sig, mot hanen, med en blick av hat.
Vid ögonkontakten spände han blicken och morrade grovt, Det Arnako just gjort var att bringa smärta i hanens inre. Bakom ögongloben, i lungor, i ben och huvud. Hans kraft, smärta som han ärvt från mor, var den starkaste kraften han kunde kontrollera. Den var inte svag, nej inte alls, men det berodde mycket på motståndaren hur pass tålig den var. 
Men om dne inte vek sig nu skulle han ta till kraften på allvar, nu var det bara lek, en simpel lek för valpar.