Armageddons kropp började se någerlunda större ut. Han växte långsamt, men ack det betydde inte att han skulle bli liten. Nej i hans gener skvallrade det om att han skulle bli en stor och respekt ingivande varelse. Troligtvis inte mycket större än fadern själv, men något i den stilen. Kraftiga ben, stora tassar besatt han redan, men det gjorde i princip alla små valpar. Hans vingar var långa, nästan lite klumpiga. Vingspannen var redan i size med en kungsörns vingbrädd och klädde honom inte fullt ut, då kroppen såg väldigt liten ut när vingarna låg över hans rygg och enr över sidorna. De var tunga och han hade inte alls lärt sig flyga än, då hans muskler i vingarna inte var tillräckligt starka. Han var troligen den sista valpen i flocken som inte kunde flyga än. Fast vad visste han om det? Han hade inte sett skymten av någon annan valp än han själv ännu. Där emot var hans krafter så gott som fullt utvecklade för hans ålder. Han kunde fatta eld på saker med tanken, den innehöll gift och han kunde ibland producera fram en gas genom munnen som han kunde andas ut och sedan explosivt fatta eld på. Det var vad han brukade experimentera om på dagarna, men nu fann han magen kurandes och jakten var redan igång. Han sprang genom Kaiwood efter en riktigt kvick hare. Hoppade över sten och sedan tornade sig ett kraftigt hinder upp framför honom. Han brädde ut vingarna, de kunde i alla fall hjälpa honom lite. Haren sprang under, förbi på andra sidan och Geddon hoppade upp, för att komma över stocken, slog till kraftigt med vingarna och i princip flög han. Han hängde knappt emd vad han gjorde, då han var helt instäld på jakten. Tackvare vingarna hade han fått en bra pusch framåt och av ren instinkt sprutade han sin gröna eld över haren och gled flög tills han klumpigt landade på marken med en hög duns och trillade omkull. Klumpigt och klumigt. Han var rätt stolt över sin jakt, då den inte varat speciellt länge. Han flaxade till med vingarna, kom upp i stående possition och la ihop vingarna så gott han kunde över ryggen. Sedan trippade han fram till den halvt förlamade haren och dödade den kvickt med ett bett över nacken och halsen. Ett skri ekade sedan höggt igenom skogen. Ett skri som kunde komma från en rovfågel, men det kom ifrån honom. Han var stolt och ända gången han gjorde läten utåt var då, för annars var han oförmögen till det. Stum, men absolut inte dum. Han satte sig ner och började festa på sitt byte, för att stillsamt kunna släcka den hunger som gnagde i honom.

[Privat - Demethra]

| oj, hade inte märkt att du skapat en ny tråd åt oss! xD |

Skymningenföll över landskapet, solen var på kraftigt nedgående och dess strålar var inte alls lika starka som tidigare på dagen.
Det runda brinnande klotet lät bara ett mjukt orange ´ljus ligga som ett eldfärgat täcke över de höga lävträdstopparna.
Mellan glesare grenar lyste solen ner på marken, där ljusfläckar och strimmor bildades i den annars så täckande skuggan.
Lugnet rådde över skogen, dagdjur började söka sig mot sina bon för att få skydd och sömn, nattdjuren började förbereda sig för nattens jakt på såna som inte hunnit hem till kvällen.
Men än så länge var de inte ute, det var ännu för tidigt för deras mörkevana ögon att träda fram.
Men en varelse vandrade ändå runt över de första gulnade björklöven som fallit för kylan.
En brun varg, med illröda tecken dekorerande på sin kropp.
Hon gick med mjuka, långsamma steg, men tog sig ändå fram med bättre fart, eftersom att hennes steglängd var utsträckt.
Huvudet var höjt och de ljusblå ögonen glittrade under en liten, tunn lugg som vaggade från sitt fäste mellan hennes öron.
Nosen vibrerade ständigt under hennes gång, nogrann med alla dofter den tog in.
Hon kände sorkarnas spår från underjorden, hon kände lukten av hararna som paserat under dagens lopp, hon kände en ugglas svaga doft från nån kilomter bort,
hon kände till och med en svag doft av hind.
Öronen var spetsade, de vinklades från håll till håll, uppmärksamma om skogens ljud.
Hela hon kände och lyssnade tills kogens alla välkända ljud.
Bara för att komma ihåg hur den var, hur den lät och hur den kändes.
Hon trivdes här, efter att ha fått besked av Blossom att hon var antagen på en testmånad hade hon vandrat runt på områderna för att bekanta sig med sitt nya hem.
Hon visste, att om testmånade gick bra, skulle detta vara hennes hem för en långt framtid, kanske för alltid.
Ändå kändes det som om hon snart skulle förlora det, som om detta bara var ett litet provsmak för henne hur det här var, och sen skulle hon tvingas tillbaka till sitt lilla obetydliga ensamvargs liv.
En ugglans hoande väckte henne upp ur sin tankedvala, vid ljudet slöt hon ögonen och drog fter andan.
Ugglorna. Det hade ingen skillnad var hon befann sig, Kaiwood, Numoorislätten, Lövskogen eller till och med Döda skogen, så kunde hon höra en ugglas hoande på avstånd.
Till hennes besvikelse hade hon bara fått se dessa underbara fjäderfän nån enstaka gång, men hon hade visserligen inte heller någongång ansträngt sig för att hitta dem.
När hon varit yngre hade hon önskat sig att få vara uggla för en dag, men numera hade hon givit upp drömmen, eftersom det var en mycket overklig dröm som aldrig skulle bli sann.
Men nu när hon ändå hörde denne, kunde hon u söka upp den, bara för att se dess fjäderfärg- vem det var som hoade.

Demethra's steg ökades till trav när hon väl antagit sitt förslag, hoandet hördes på hålloch lukten lika så.
Men när hon fortsatte följa lukten kände hon den aldrig komma närmare, och ljudet verkade lika långt borta som tidigare.
Den flög antagligen, på väg någonstans, på jakt efter nått.
Men den kunde inte fly från henne, den kunde omöjligt känna hennes lukt redan.
Deme ökade till galopp, tassarna gav ifrån sig dova låga dunsar för varje steg, baktassarna grävde ner klorna i den mjuka myllan för varje språng, som för att få fäste.
Sen skjöt de ifrån och sprätte upp jorden, som sprätte åt sidorna.
Kraften och orken höll sig kvar, öronen låg bakåt för att inte ta emot vind och nosen envist framstucken för att följa efter doften.
Efter en stund fick ett nöjt flin ta plats över tikens läppar, ugglans lukt kom närmare, den hade stannat.
Efter en stunds spårngmarch saktade den mörka tiken av till trav, det för att sen för att bryta av ännu en gångart.
På en gren som låg lägre 'än på de andra träderna såg hon en mörk klump sitta, med ryggen mot henne.
Tyst smög hon i en stor halvcirkel runt djuret, för att kunna se dess framsida utan att bli upptäckt.
Efter mjuka lugna steg meed blicken fokuserad på fågeln kom hon snett framför ugglan, en bra bit bort, men ändå så pass nära att man såg dess konturer och drag.
tikens gångfart saktades för varje steg och när hon tog ett sista steg för att sen stanna knäcktes en torr gren under hennes tassar.
I den annars så knäpptysta skogen lät det som en hög knall.
Ugglan vände blixtsnabbt på huvudet och de små platta öronen som låg åt sidorna vickade till.
Demethra's klarblå ögon fick möta ett par klargula, stora runda.
Tiken släppte inte blicken, bara stod, tyst ochstilla, i väntan på ugglans reaktion.
Båda djuren studerade varandra, dess former, dess styrka, avgjorde dess åsikt och dess framtida reaktion.
Demethra såg in i ögonen, vad såg hon i de klargula cirklarna?
-Förskräckelse, ogillande och agrisivitet.
Ugglan gav ifrån sig ett lågt onöjt hoande innan den sträckte ut sina vingar.
Den tänkte flyga undan, dess blick vändes frammåt, för att fokusera på en räddningsplats.
Men Deme ssåg ännu dess onöjda hatiska blick, som om hoon varit dess betjänt och hon inte uppfört sig väl.
För en stund ville hon fånga ugglan, döda den.
Bara för att göra det.
Innan hon hann stoppa sig förflyttades hennes ögon mot en punkt på marken, en bra bit framför ugglan.
På en hundradels sekund började det ryka våldsamt, det innan en eld flammade upp, som om löverna var blötta med bensin, elden steg i snabb takt, både på bredden och höjden.
På bara någon sekund var den uppe i ugglans höjd och fågeln skriade hatiskt.
Den vände rikting och började slå med vingarna för att komma sig åt andra hållet. Demethra lät eldmuren hon byggt upp falla ihop tillen glödande hög innan hon snabbt riktade in sig på alla trädkronor som befann sig runt dem.
De flammade alla upp i eld, endast kronorna, inte stammarna, träderna växte tätt vilket gjorde att det såg ut som ett mindre eldhav.
Ugglan tvingades flyga lågt för att inte bränna sig, dess vingslag var hårda, förargade men ändå kämpande om frihet.
Demehtra satte av efter den, för att inte bränna för mycket energi lät hon kronorna sluta brinna vartefter att de passerade dem, men ändå inte så pass snabbt att ugglan insåg att vägen bakåt var fri.
Med små antändningar av stammar här och där vilket förhindrade ugglan att flyga rakt, så att hon tvingades att flyga sick-sack och därmed tappa fart och ge tid åt fienden att hinna ikapp.
Demthra tog ikapp med kraftiga språng, sen, när hon väl var ganska nära lät hon elden som befann sig i trädkronorna sjunka lite, så att ugglan måste flyga ännu lägre.
Den avr nu endast 1 ½ meter ovanför markhöjd.
Demethra gjorde ett avsprång och sträckte ut tassen.
Klorna smällde till ugglan och fick den att tappa flygbalansen.
Deme landade men hoppade snabbt upp i luften igen, för att göra en ny attack.
Båda hennes tassar greppade varisn sida av ugglan och under Demethr's hastiga nedgång mot marken igen drogs ugglan med, just före landning släppte deme taget,
det för att hinna få enr tassarna och sen landa aningen ostadigt och okoncentrerat.
Ugglan flaxade förtvivlat för att komma sig upp mot högre höjder igen men ett par hugg tänder greppade dess stjärtfjädrar.
Nerverna gick inte ut ditt men ett uggleskri skar genom luften ändå, mest förfärat och hatiskt, inte smärtsamt.
Demethra drog ner huvudet och ugglan följde med, sen tryckte tiken den mot marken, ugglan skriade mer och slog med vingarna runt sig.
Dess klor rev i Demethra's framben men hon släppte inte greppet hon ått.
Med framtassarna vilande över ugglan.
Slutligen dök Deme ner med huvudet mot ugglans strupe, med tänderna nuddande vid dess skin stod hon stilla.
Ugglan stillnade ögonblickligen, det var ett dödshugg som Demethra kunde lägga in, bara bita rakt i.
Ugglan kunde längre inte rädda sig, och det insåg den.
När Demethra öppnade ögon igen, efter att ha haft den slutna för att undvika yrande fjädrar och slående vingar, såg hon in i de stora gula ögonen.
De stirrade på henne, och verkade säga- Tänker du verkligen göra det?
Demethra insåg att hon vetat svaret hela tiden, under hela deras våldsamma språngmarch.
-Nej.. mumlade Demethra med mjuk ton, sen tryckte hon lite med tändera mot ugglans strupe, som för att visa att hon kunnat.

Den bruna tiken höjde sitt huvud men såg fortfarande ner i den stilla ugglan, som med runda stirrande ögon såg på henne.
Den samma glimten i dem av ogillande och agresivitet, fanns inte kvar.
Nu fanns bara chock och förvåning.
Demethra log smått, sen lossade hon sin tryckande tass mot dess mage och tog ett steg bak.
För en sekund låg ugglan bara där, innan hon snabbt kom på benen och slog med vingarna för att komma iväg.
Efter bara några vingslag var den borta, en brun stilla fjäder singlade ner, antagligen utmattad efter attackerna och för trött för att hänga med i den plötsliga rivstarten.
Demethra såg den falla ner framför henne, stilla singlande ner mot marken där den slutligen landade bredvid några andra bruna fjädrar.
-Nej, jag skulle aldrig gjort det, mumlade hon, med samma mjuka tonfall som tidigare, men nu utan en uggla framför sig, nu med bara dess kvarglömda fjädrar.

| Shit va långt de blev..! o.o skriver nästan aldrig såhär långa inlägg.. Ursäkta mig... =') |

Armageddon's silluett var svår funnen där han låg, bland buskarna intill en av Kaiwood's bredaste trädstammar. Han hade enkelt burit med sig bytet en bit bort, då han hört en uggla som hoat, rätt tydligt. Han ville inte gå miste om sin middag. För än var han inte tillräckligt stor för att större rovfåglar skulle lämna honom ifred. Nej, tyvärr inte. Såg de honom med ett byte kunde de komma och jävlas med honom, då de tydligt förstod att han inte kunde flyga ordentligt. Han skulle ge dem alla på nöten en dag. Och som idag, visade sig all träning hjälpa, snart skulle han kunna flyga, då var det ingen som jävlades med honom längre. Nej då skulle de få hålla sig undan. Han skonade ingen. Så länge man stod på hans lojala sida, skyddade han alla som ett lejon, även om det var ett lamm som anföll. Svagare, eller starkare. Alla var fiender i hans ögon.

Ett höggt knakande ljud hördes när hans starka tänder malde igenom det lilla djurets lårben. Han gillade benmärgen och hade inget emot att ta i lite för att komma åt den. Han sträckte på sig och klippte med de långa öronen då han hörde kosntiga ljud och en vargs sinne inärheten, ett sinne han skulle kunna tala med. På långt håll. Han fnös kallt och kunde tydligt se eld flamma på långt håll i några trädtoppar, det flammade oranget. Hans skarpa ögon såg allt. När allt verkade tystna tillslut och Geddon förstod inte riktigt. Han lät ett skri lämna hans hals åter igen, denna gång högre och mer hotfullt, mycket mer hotfullt. Kanske var det Thzuki? Tanken slog honom först nu och han bannade sig själv en aning. Fast egentligen störde det honom inte alls. Han lät hur hotfull han än ville, det kunde likagärna vara en främling.

- Thzuu?
Sa han sedan i tankarna till främlingen, må det vara långt ifrån, men Geddons krafter kommer visa sig vara något man inte förväntar sig. Så främlingen skulle säkerligen klart och tydligt höra hans hesa, mörka stämma i dennes tankar. Det var en kort fråga, ja Geddon var inte direkt väl känd för att vilja prata i onödan. Det tog på energin att tala mentalt till andra och eftersom han var stum för övrigt så var det nödvändigt att spara på krafterna. Han saknade helt enkelt de instrument som krävdes för att framkalla ord, men han kunde morra, skria likt en rovfågel, samt kunde han framkalla ett ski rytande läte, precis som en drake. Ja vad kudne man kalla honom? Drake? Fågel? Varg? Lodjur? Allt på samma gång tydligen. Ack fanns där inga gener som förklarade kattöronen eller den hårda drakpiggarna över nacken och ryggen. Ett svårt mysterium helt enkelt.

| sorry att svaret dörjt =) |

Demethra kände först den nuförtiden mycket välkände och vardagliga lukten.
En tid hade hon hållit sig undan avrgar, det utan att själv mena det, det bara blev så.
Hon vandrade på ett ställe och andra vargar på andra ställen, deras vägar möttes aldrig. Men sen hon gått med i TBB mötte hon ständigt vavrgar,
kända från förut var vissa, och vissa nya.
Ett skri ekade ut mellan trädstammarna, en ugglas förskräckta hoande ljöd till just efter, Deme insåg att det var exakt samma läte som ugglan hon jagat hade haft, stackarn var väll ännu på helspänn ifall hon skulle komma tillbaka till honom.
Men det skulle hon inte, det visste hon, ändå var det bara bra för ugglan om han trodde annat, han behövde sig en läxa.
Tiken vände sig om böjde sig så att hon kom åt sin ena baktass, hon slickade den en stund medans hon lystrade efter nya ljud från figuren som nyss skriat så högt.
Hon kom att tänka på lukten av varg som hela tiden hölls ig runt hennes nos, men hon trodde inte att en varg skulle skrika så, inte så länge den inte höll på att dödas brutalt..
En tanke ekade i hennes huvud, mjuk och smygande, kom som från ingenstans.
Namnet som nämndes fick Deme att hastigt höjja huvudet, den var i form av en fråga.
Någon som trodde hon var Thzuki?
Tiken sg sig omkring med såg inte till nån, men varglukten höll sig kvar, lika stark som tidigare.
Den kunde inte vara långt borta.
Kunde det vara den som sänt tanken? Antagligen, hon kände inte till några andra djur än deras utspridda arter som bar på magiska krafter.
-Nej, men jag väll gärna träffa dig ändå..., mumlade hon, lågt för sig själv. Demethra svängde sig mot vargdoften, flinade smått för sig själv och svepte med svansen bakom sig.
Sen började hon gå, lämnade slagsplatsen bakom sig, med brännmärken på marken, sotiga trädkronor och lukten av bränt i luften.
Hon kunde själv också känna hettan som nyss befunnit sig i kronorna, men hon tvivlade på att en annan varg skulle göra det, känsligheten med eldigenkännelser var nått speciellt endast för Inferno, gissade hon.
De kristallblå ögonen riktade sig framåt, med öronen vickande efter ljud, och svansen svängande.
Demethra fattade, att chansen att det var en TBB:are var liten, det kunde mycket väl vara en ensamvarg som var inne på fel ställe.
Ögonen smalnade en aning på henne, men flinet hölls kvar.
Han eller hon som var på hennes flocks marker skulle få lära sig en läxa.
Trots att hon nyss använt sin kraft, bubblade elden förväntansfullt inom henne, redo att attackera, att användas, att antända.

Geddon hade hört ugglan kort efter att hans hotfulla skri tystnat. En upprörd uggla, jagad, skrämd. Han var förvånad, men kanske fanns det vargar här i världen som jagade ugglor? Antagligen bara för skojs skull i sådana fall. Han höll öronen spettsade, lyssnade efter ljud. Han förstod att även om varelsen kunde höra honom i tankarna kunde han inte höra vargens röst på detta avstånd. Han kunde heller inte läsa tankar, så det var i princip omöjligt för honom att ens veta om det var Thzuki eller inte. Han bestämde sig för att följa vargens doftspår allt mer ingående och nog närmade han sig relativt fort.

Han saktade sedan ner farten, funderade. Han brukade klättra, välidgt mycket när han var yngre. Kanske var det en bra ide om han verkligen ville lära sig flyga. Han tog ett lätt språng mot en av trädstammarna, klamrade sig upp och la märke till ringrostigheten. Han hade tappat sina 'klätter' muskler. Bra träning med andra ord. Han var snabb när han väl mjukade upp kroppen och teknikerna som han lärt sig. Han for ut på en gren, travandes med klorna utspärrade. Han hade ovanligt bra balans fortfarande och när grenen började vika sig för hans vikt sköt han ifrån, fälde ut vingarna och flög emot hans nya mål som han fäst sin intensiva blick på. Han följde vargens doft och landade med en aning svårigheter i nästa träd. Han spände musklerna försökte få ordentlgit tag med klorna och lyckades hålla sig kvar. På så sätt kom han fram relativt fort, samtidigt som han höll sig relativt osynlig. För ju fler hopp han tog, desto tystare blev han.

Efter ett antal näst intill ljudlösa hopp såg han en gestalt mellan träden. Han blev ståendes på en relativt tjock gren och hukade sig ner emot den för att kunna se tydligare. De giftgröna ögonen gav ifrån sig en skarp blick medans han fokuserade noga på den andre. Han höll vingarna tätt intill sig och öronen ströks sakta bakåt. Det där var inte Thzuki. Han blev osäker. Han var fortfarande en negativ varg, negativt inställd emot främlingar i alla fall. Han låg stilla, väntade på att individen skulle få syn på honom, eller följa hans doft fram till trädet. Han hann dock hest säga ett par ord i hennes huvud innan det skedde.
- Vem är du?

Demethra lade märkte till att lukten närmade sig henne snabbare än vad den borde ha gjort om det bara var hon som rörde sig. Alltså var den andre också på väg mot henne.
Hon stannade upp och inväntade denne.
Hon hörde ljudet av när klor skrapade loss bark, men ytterst svagt och väldigt få ggr.
På samma gång kom lukten allt närmare.
Hon hade alltså att göras med en trädklättrare.
Om det handlade om framtida strid hade hon en liten orm framför sig, hon kände till dem.
Trädklättrande snabba och smidiga. Hoppade upp och ner från grenarna av och an.
Hennes ögonbryn rynkades och en tunn rökslinga singlade uppåt mot himlen efter en svag fnysning som hon givit ifrån sig.
De oregelbundna skrapningarna upphörde helt och lukten var relativt nära.
Den kom uppifrån och hennes kristallblå ögon vändes genast uppåt.
Ändå hann hennes blick inte vändas ditt tillräckligt snabbt för att en tanke från den andre skulle hinnas nå henne innan.
Hennes ögon mötte en grön blick som glimmade i mörkret.
Han ville inte använda sin röst, utan använde sig istället av sin tankekraft.
Alla tankeläsare höll på så, som om de inte kunde tala.
Hennes blick smalnade vid tanken på att den andre kunde söka igenom hennes tankar.
Hon lät en dimma gå genom sitt huvud och försökte stänga ut de flesta tankarna.
- Jag är Demethra, TBB:are, hennes röst var hård, kylig och ytterst avklippt.
Misstänksamhet dolde sig i hennes ögon, hon var inte säker på om hon sett till denne tidigare.
Om inte, var han en annan, en som inte tillhörde flocken och därmed en som genast borde bortschasas från reviret.
Men om han varit på det senaste flockmötet, tillhörde han flocken, dock kunde hon inte avgöra detta.
Flockmötet var det enda tillfället hon hade haft sin chans att memorera alla medlemmar, men i massorna av vargar hade hon inte haft tillfälle att se alla.
Demethra kom mycket väl ihåg hennes miss vid mötet med Bray.

-Var snäll och låt mina tankar vara ifred, vem är du?, hennes tillsägelse avslöjade en irriterad ton, men frågan sedan var slipad och endast kylig och hård.
Hennes blick granskade den andre, hade hon sett honom tidigare.
Ännu var hon inte säker, vilket frusterade henne, hon ville veta vem hon mötte. Om det var vän eller fiende, känd eller okänd.

| ..usch.. |

Han väntade med att tala i tankara överhuvudtaget tills tiken talat klart. Självklart var hon en medlem i flocken, ännu hade han inte mött någon som inte tillhörde flocken. Vilket började tråka ut honom. Han låg stilla uppe på sin gren i mörkret, men tiken verkade ha funnit hans blick. Ja, helt osynlig var han då inte. Han var dock, ganska snart alldeles för stod, klumpig och tung för att klättra. Fast kanske skulle det jämna ut sig om han fann ett riktigt stort träd att klättra i, kanske det. Han var liten, men växtre mer för varje dag som gick. Vingarna hade redan en vingspann på säkert 1m, eller mer. De växte fortfarande, precis som han gjorde.
- Väl mött Demethra av TBB..
Mumlade han väsandes i hennes tankar. Han reste sig upp på grenen hoppade rakt ut och mitt i fallet sträckte han ut vingarna, snett uppåt och över kroppen, likt en halv fallskräm. Ett annorlunda swishande ljud uppstod och han upphörde att falla ner mot marken. Stannade upp farten lixom. Sedan lät han vingarna bredda ut sig i stället och han flaxade till för att långsamt glida ner emot marken i stället. Han landade en bit ifrån henne, fälde ihop vingarna och stirrade på henne med sin falk skarpa blick.
- Jag är ingen tankeläsare..
Sa han sedan och stirrade på henne med samma skarpa, kalla blick som tidigare. Inget tydde på om han ljög eller om han talade sanning, men han var ruskigt lojal, så den som visste det visste också att han aldrig skulle ljuga inför en flockmedlem. Han stirrade och stirrade. Fanns där emr att säga? Antagligen, men Geddon var redan känd för att vara få ordig, i alla fall i början av en konversation.

Hon nickade vid den andres ord, hennes min var hård men över läpaprna dröjde sig ett litet flin kvar.
Som från ingenstans.
Hon höjde huvudet lite och öronen klippte på huvudet i det annorlunda ljudet av vingarnas gnällande över det hårda luftmotdraget som upstod.
-Du besvarde aldrig min fråga, vem är du?, hon visste att han var TBB:are, det gjorde hon.
Men namnet hade inte fastnat, inte alls.
Inom sig skämdes hon, om inget annat borde hon ju kunna sina medlammar, utan och innan, mitt i natten, upp och ner.
Ingen skillnad när, hur eller var nån skulle fråga henne så skulle hon veta sina flocksyskons namn.
Så enkelt var det, men nu fick hon ha som skydd att hon var ny. Men det skyddet skulle inte vara länge till, inte alls länge till.
Hon granskade dena dnre, han verkade inte växt klart.
Han var ännu valp, man såg det på honom.
En växande varelse, bara barnet.
Hela livet framför sig, och det skänkte han till TBB.
Hon visste egentligen inte vad hon skulle tycka om det,
utesluta all frihet och bara gå i TBB:s spår hela livet.
Hon visste att tillfällen som det vid det senaste flockmötet när man fick chansen att lämna flocken utan risk för mord var få.
Ytterst få.
Som TBB:are tyckte hon det var bra, en ny Ung till TheBloodBlooms, det behövdes alltid.
Uppfräschning, förnying.
Flinet på hennes läppar höll sig kvar, hon började snart slipas till en av TBB.
En av dem, en av sin familj.

Nå, honan insisterade verkligen. Fast hon ställde faktikst en väldigt privat fråga, men han antog ganska snabbt att hon som många andra menade att de ville höra hans namn. Det sa absolut inget om vem han är, för vem han är vet han knappt själv ännu. Även om det var något han var på väg att lista ut, ganska snart faktiskt.
- Mitt namn är Armageddon, son av Sari..
Sa han lite bittert i tankarna till tiken och vände bort blicken. Han antog att det var det ända som kunde få henne att förstå hur han faktiskt var medlem i flocken, för det antog han att hon visste. Då han faktiskt mer eller mindre stank av flockens dofter och av Kaiwoods. Det var helt enkelt ingen bigg deal, det var ganska enkelt att räkna ut. Och med tanke på hur fruktansvärt olik han är Sari, så kände han sig tungen att nämna det, då det inte var speciellt enkelt att gissa att han var son till just henne. Han vände blicken sedan tillbaka till tiken. Han var smått nyfiken, då hon utstrålade en värme, som var svår att missa. Ännu en av eldens varelser? Intressant Thzu var speciell, då hon var den första han lärt känna av alla flockmedlemmar, men han kunde inte ändra på sig då ahn kände ett sting av nyfikenhet åter igen. Just för att de delade en del av varandras krafter. Han beslöt sig för att dela ännu ett tanke ord med tiken.
- Eld?

Sari.
Demethra kände igen namnet, hon var också en medlem av TBB.
Men hon kunde inte få fram en bild på tiken, så hon nickade bara kort på valpens presentation.
Än en gång fick hon irriterat undra varför han inte kunde tala.
Okj, i början av ett möte när man inte såg den andre än kunde det vara bra hjälp,
men nu.
Nu när de var presenterade för varandra och de kände till varandras gemensamhet- flocken.
Varför kunde han itne bara öppna munnen och tala?
Hon fastslog sin gissning, han var antagligen stum och fått lyckan med den kraften.
Eller så ville han inte använda sin tunga till något annat än rulla ut blodsaften ur köttremsor.
Hon flinade för sig själv vid tanken, den var nästan komisk.
-Du är alltså född inom flocken, får jag fråga när du föddes?, hennes ord var lugna men hårda, intresse fanns bakom dem, men inte mycket till känsla elelr glädje.
Hon satte sig mjukt ner och drog svansen intill sig, klippte emd öronen för ljud,
lät nosen vibrera efter ljud.

Trotts denna vargs flockmedlemskap var denna ännu inte värd att respektera, inte mer än för ålderns skull. Nej denne verkade vara naiv på något sätt i hans ögon, det var i alla fall känslan han fick från tiken. Han kunde inte göra något åt saken direkt. Det var den känslan han uppfattade och det var det intrycket han fick, simpelt. Han klippte med de långa lojdjurs liknande öronen och sträckte på sig då tiken talade igen.
- Ett tag sedan..
Mumlade han i tankarna till tiken. Ack ja han var ung, alldeles för ung för att ränna runt ensam, men det syntes knappt, då hans mank redan nu var hög som en normal vuxen tiks mankhöjd. 60cm hög var han redan, med nästan 2m lång vingspann. Det som avslöjade hans ålder var hans kraftiga ben, de var lika kraftiga vid över arm som underarm, vilket endast förekommer hos valpar, med stora runda mjuka tassar och den där fluffiga, mjuka valppälsen. Det var oundvikligt, men man lurade sig fortfarande på hans storlek rätt kvickt. Han föddes inte specielt mycket större än andra valpar, dock hade han växt dubbel höjd och massa som andra valpar på hälften av deras tid. Där av den redan stora kroppen.
- Jag är runt 7år gammal..
Sa han sedan i tankarna. Självklart brukar det komma som en chock och det var inget han inte stött på tidigare, då han dessutom ibland verkar smartare än de flesta, men det är endast för att han ser så simpelt på allt. För iprincip har han en inteliggens lägre än standrad. Dumdristigt modig, dumdristigt lojal, förmögen till egna val i livet är han dock, men finner han en ledare värd att ledas av stannar han där lojal för alltid. Han är endast skapad för strid, en krigare in i döden.

Demethra nickade långsamt när han svarade undvikande, även om de var flocksyskon så var det första gången som de som två främlingar träffades.
Ingen skulle avslöja sitt liv då, den här vargen var inget undantag.
Hon själv var inget undantag.
När vargen sen sände henne en tanke, gav henne siffran hur gammal han var,
höjde hon på ögonbrynen smått.
Ett leende skymtades i hennes ansikte som för ovanlighetens skull inte var täckt med hånande kyla.
Hon såg lugnt mot den yngre vargen,
- Det skulle man inte gissa om man kollade på din figur, svarade hon.
Kyliga vindar drog genom skogen och ändrade om platsordningen på de fallna löven.
Tystnaden letade sig fram och lade sig över dem som en tunn dimma,
Deme såg mot hanen, hon skulle inte gissat att han var endast 7 år gammal om man inte sagt det, nu när hon kollade närmare och visste vilen ålder hon gick efter kunde hon se valpdragen över honom.
På något sätt gillade hon hanen, han hade hennes tillit.
Hon såg honom som en yngre flockbroder,
Armageddon var hennes flockbroder.

|fy tuusan, dehär gick inge braa x (|

- Hur gammal är ni själv?
Sa han i tanken efter att tiken konstanterat att han var större och äldre än vad han var egentligen. Det var inget nytt, men han gillade tanken på att veta att han egentligen skulle bli ännu större. Fanns det en bättre tanke? Att små varelser skulle frukta endast åsynen av honom. Fast han gillade sitt smidiga jag just nu också. Då han precis började få kläm på vart han hade vingarna och benen samtidigt. Hans tankar vandrade till moderns mörka skepnad och hennes vackert blodröda ögon. Han måste likna fadern något oerhört mycket, eller hans förfäder. Då han inte kunde se ett uns av likhet mellan honom och hans egen mor. Förutom Vingarna förstås. De var en guda gåva enligt honom. Han älskade att vara höggt uppe i skyn, även om han inte vågat flyga sig högre än de högsta trädtopparna ännu. Det fanns ingen poäng med att skada sig i onödan.
- Har du varit medlem i flocken länge Demethra?
Sa han sedan med en väsande röst inuti hennes huvud. Han var smått nyfiken. Var flocken fortfarande värd att lita på? Han såg detta som en möjlighet att ta reda på mer. Mer om flocken förstås, då själva individen inte direkt var i så stort intresse för honom. Inte än i alla fall. Kanske om han lärde sig lita lite mer på henne. Ännu fanns där en viss tveksamhet, men stor var den inte och den kunde enkelt suddas bort. Det krävdes inte speciellt mycket.

Demethra gav ifrån sig ett skymt flin, valpens fråga var den första fråga som en medlem ställde åt henne som var något utöver det vanliga.
- Jag är över 30, mer exakt behöver du inte veta,
besvarade varginnan hanens fråga ganska kort. Rösten visade inget större intresse för samtalsämne, mer än irriterad ton som visade att hon gärna bytte ut det också.
Dock fortsatte han med en dåligare variant av utfrågningen, det verkade vara den stora frågan, vad som fick en att komma med i flocken och hur länge man varit där och varför man valde just den här flocken. Flock-frågorna kunde hålla på hur länge som helst egentligen.
Första ången hon besvarade dem alla var mötet med BloodBlossom, det var ju helt normalt, men då visste hon inte att det skulle bli det mesta som man pratade om med privata möten med andra flocksyskon när man mötte dem utan speciell åsikt.
- Svårt att säga, jag tar inte riktigt tid, hon spände ögonen i valpen för en sekund men drog sen vidare med dem mot trädtopparna snett bakom honom. Något med valpen intresserade henne, ändå uppträdde han sig rätt normalt i förhållande till de senaste mötena hon haft med andra medlemmar.
Förutom ålderasfrågan då men det var en normal avvikelse.
Den kristallblå blicken gled som med följande vinddrag tillbaka i dansande tag mot Armageddons konturer, han var mindre än henne men inte alltför mycket mindre (??) , och då avr han ännu bara 7 år. Han hade mer än halva av sin växning kvar och skulle kunna komma att bli en storvuxen hane för flocken.
Demethra nickade som för sig själv i en nästan osynlig rörelse och såg sen åt sidan in mot skogen.
- Dudå? Hur länge har du följt TBB?
sötte hon tillbaka frågan, blicken var fokuserad på den andre, lugn och måttligt intresserad men ändå väntande på att få ett svar tillbaka.

Armageddon bara lyssnade till tikens stämma, tog inte direkt in orden, de var inte riktigt vad värde för honom ändå, då tiken inte gav honom raka svar för att hon inte hade några. Han nickade inte eller något liknande, men han vände blicken då och då emot henne. En förundrande varelse, alla med eldens element förvånar honom. De alla är så olika, men samtidigt så lika. Ett svagt flin spelade på hans läppar. Hennes fråga förundrade honom något, kanske hade hon glömt hur gammal han faktiskt sagt att han var?
- Sedan jag föddes, självfallet.
Sa han i tankarna till tiken med sin mörkt, kallt väsande röst. Det var så han fick den att framstå att vara, som en urgammal, bortglömd varelse. Drakarna. De som vissa vargar delar släktdrag med. Drakvingar, men Geddon har fått dess röst, dess läte, dess ryggrad. Hur vet varken han själv eller någon annan, men så sant som det är sagt så kommer det också visa sig mer i framtiden, mycket mer.

[SRY, kort]

Demethra mötte valpens blick,
hörde hans ord spela i hennes huvud.
-Bara för att jag ska kunna placera dig bättre
så undrar jag vilka dina föräldrar är? hennes kristallblå
blick såg mot en fläck i rörelse bakom Armageddon.
Ett svagt uggleljud hördes långt bort ifrån,
Deme spetsade det ena örat. Var ugglan hon
jagat här ännu? Han hade alltså inte givit sig iväg ännu?

|| uuusch. så it DD: ||

Han lyssnade men vände bort blicken då även han hörde ett väl bekant hoande. Ugglan var kvar, en varelse som i hans ögon var nu värd att respektera. Denne var modig, eller dumdristig nog att komma tillbaka. Trotts det så trottsade den sina egna odds för överlevnad, vad nu anledningen var visste han inte, men den var tydligen tillräckligt stark för att denne ska komma tillbaka. Han vände snart blicken tillbaka emot Deme. Jadu, vad skulle han säga?
- Min moder är Fakargen Sari i denna flocken, min fader är Generalen i Treontha.
Sa han, för det var så vitt han vet det ända han visste om fadern hittils. Denne hade av någon anledning sökt upp honom för inte så länge sedan, men Geddon hade inte fått veta vargens namn och hade därför fortfarande svårt att placera honom som något mer än bara en skugga, eller som ett spöke på något sätt. Han knyckte på huvudet och vände blicken runt omkring. Snart skulle dessa trädtoppar bli hans att härska över. Den underbara känslan som sped sig i hans kropp var obeskrivlig, men samtidigt så fantastisk.
- Varför skulle du kunna placera mig bättre om du visste vilka mina föräldrar är?

Demethra sänkte huvudet en aning,
hon höll ögonen mot skuggan där längre bort,
halv dolt av träden.Men den fanns där,
och det var det som förvånade henne.
- För att veta varifrån de härstammar.
Det är vanligt, svarade varginnan halvintresserat.
Mötet hade pågått en stund,
egentligen hade hon gått vidare för
en bra stund sen men så blev det visst inte.
-Men vi ses kanske igen Armageddon.
Jag ska nog ta mig vidare.
Varginnan nickade enkelt till avsked och
vände sig sen lite för att gå runt hannen
och fortsätta vidare.

|| Ska vi börja avsluta här eller? ||

Armageddon funderade över sitt släkte, det var unikt, på något sätt speciellt för honom. Han såg sin mor som en vacker, skör varelse. En han aldrig riktigt fått komma nära. Hon hade fött upp honom utan klagomål, men han fick klara sig själv nu, så fort han lärt sig stå på sina egna ben ordentligt så var hon som bort blåst för det mesta. Han förnekade inte att han saknade henne, den fanns där alltid, saknaden efter en mor som bryr sig, men han störde sig aldrig på det. Han accepterade situvationen som den var. Det var så här det var och han skulle aldrig kunna ändra på det som skett.

- Vi ses Demethra..
Sa han bara och breddade ut vingarna i det nu så tätt fallande mörkret. Han slog ner emot marken, lät damm och grus lyfta från jordens yta för ngåra sekunder innan han for upp en bit emot skyn. Ännu inte speciellt höggt, men tillräckligt för att kunna ta sig fram strax ovanför träden. Han skulle flyga hem. Han hade sin plats i reviret som de flesta andra. Han hade ett träd som han uppskattade mer än andra träd. Han skulle hem helt enkelt. Tittade inte bak efter tiken, nej han såg alltid frammåt och han var säker på att han skulle möta tiken igen, inom en sar framtid.

Demethra nickade kort när hon gick om hans sida när han tog avsked. Hon hade gått förbi honom när hon hörde hur vingarna slog ner i marken, hon såg bakåt och såg valphannen som ändå var nästan lika stor som henne- lyfta från marken och ta sig iväg. Bort från henne, längre in mot Kaiwood.
Varginnan svängde huvudet tillbaka och fortsatte gå, ja nog skulle de allt träffas igen.
De ingick ju trots allt i samma flock.
De bar på samma löfte, till samma ledare.
Och de bodde på samma plats, med samma gränser.

|> AVSLUTAAT