Blodbergen gjorde sannerligen skäl för sitt namn, det medgav Blair där han seglade fram genom luften. Det var en kylig morgon. Luften var klar och den isade i halsen när han drog djupa andetag.
Den fria utsikten och rena luften var en behaglig omväxling mot Kawazatriskogen's kvava klimat. Vanligtvis såg han inga fel i revirets placering, men han trivdes bättre här uppe än där nere. Temperaturen passade honom mer, och här uppe kunde han i alla fall ha vingarna utfällda utan att behöva stanna och trassla ur dem ur undervegetationen.
Det var inte ofta han åkte iväg såhär, inte nu när Ophelia befann sig på reviret. Han uppskattade alltid pratstunderna med henne, och hade börjat klassa henne som sin bästa vän.
Blair visste inte hur länge till det skulle dröja innan hon var borta. Nu var hon ändå inte tillgänglig, utan ute med någon av medlemmarna, så han fann inget fel i att lämna Occultos för en dag. Han behövde få rensa tankarna.

Den mörka hanen cirkulerade runt för att hitta en bra landningsplats medan han sakta sjönk. Marken under honom var blodröd, och i kontrast till den ljusblåa himlen han just lämnat var det ett vackert område. Blair tog mark med en dov duns, och det klickade till lite när klorna slog i stenen. Han travade fram lite, tog ett språng upp på en liten avsats och satte sig bekvämt tillrätta. Nonchalant började han putsa vingarna, men stannade då och då upp för att lyssna efter eventuella nykomlingar. Det var ganska onödigt, för att som hördes var hans låga andetag och vinden. Tystnaden var annars total.

[Bambra ~]

Vinden smekte hennes falkmönstrade vingar när hon seglade fram i luften. Hon gled över vindbyarna och behövde knappt anstränga sig alls för att föras framåt. Dagar som denna, på vindar som dessa, kunde hon färdas mil och åter mil. Se hur områdena under henne förändrades och byttes ut. Ibland ville hon stanna  där uppe bland molnen för alltid. Då brukade hon retsamt imitera Blairs röst i sitt huvud "Nu låter du som Molok" brukade den imaginära rösten säga. Lika så gjorde den nu och hon skrattande nickande, dök sedan ner mot de röda klipporna under henne. Nyss hade hon jagat på solstäppen och nu, glad, mätt och belåten skulle hon sola lite på de kyliga klipporna innan hon fortsatte. Ut, ut i världen, där inget kunde stoppa henne. Men snart skulle hon ta sig en tur förbi lyan och hälsa på sin älskade mor och sin, tro det eller ej, saknade vita broder.
Hon påbörjade sitt cirkulerande ner mot marken, så drog något till sig hennes uppmärksamhet. En bevingad ryggtavla satt på en klippa ett hundratal meter bort. För en sekund tappade hon kontrollen över sina vingar och vinglade till o luften. Var det? Öronen spetsades hoppfullt och istället för att fortsätta nedåt sköt hon iväg framåt igen.
'Blair?'
Sökte hon försiktigt i sinnet. Fanns länken där? Var det där verkligen hennes älskade, underbara broder? Hon tog mark knappt tio meter bakom honom och skyndade sig framåt.

Förutom att vinden förändrades lite i styrka förblev tystnaden total. Blair tog en längre paus för att sträcka ut sig lite på klippan och en gäspning slapp ur honom. Det knäppte till lite i lederna på honom, men när han slappnade av igen och satte sig upp igen kändes det bättre.
Omedveten om att någon närmade sig bakifrån fortsatte han att putsa de redan blanka vingarna.

Blair?

Blair stelnade till av förvåning ett kort ögonblick. Det var omöjligt att missa den klara rösten. Inte minst för att den ekade i hans huvud, men även för att han skulle känna igen den rösten bland tusen andra. Bambra.
Han snodde runt, och upptäckte med lätthet den mörka systern bland de rödfärgade stenarna.
"Bambra!", utropade han med glädje och tog sig ner för den lilla avsatsen för att möta henne. Han tryckte in nosen i hennes päls och drog in doften av henne. Hon luktade inte längre lya och mor, men hon luktade fortfarande Bambra.
Blair insåg att han undermedvetet hade accepterat att hon var död. Accepterat utan att kolla efter att moderns mödare också hade slaktat hans fina syster. Ändå stod hon här, fullt levande. Hon måste ha gett sig av innan attacken ägde rum.
"Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen!" Glädjen fick honom att le brett.

Så lycklig som Bambra var i den sekund hon och hennes long lost broder omfamnades hade man aldrig sett henne förut. Så lycklig var hon inte efter sin första jakt, så lycklig var hon inte uppe glidande över molnen, så lycklig var hon endast och enbart här i Blairs mörka famn. Hon lätt sitt fågellika kuttrande skratt föras iväg med vinden.
"Jag har letat efter dig broder!"
Fick hon fram genom det breda leendet och hon delade med sig av sina upplevelser. Ändlöst med möten, främlingar som hon bara i förbifarten frågat om de kanske kände någon Midnight, visste vart han höll hus. Eller om de sett en Blair. Hittills hade hennes försök varit fruktlösa. Men nu skulle hon inte behöva leta mer. Här var ju hennes bror, hennes egna underbara bror!
"Och vem är du att snacka egentligen, det var ju du som stack utan minsta ledtråd om vart jag kunde hitta dig igen!"
Skattade hon vidare och buffade honom mjukt på nosryggen. Hon hade svårt att tro på att han faktiskt stod där framför henne. Hennes egna broder! Behövde fortfarande röra lite på hans mörka fäll för att kunna greppa det. Det hade gått så lång tid. Hon insåg plötsligt att det måste ha hänt honom jättemycket, han hade ju varit ute i världen mycket längre än vad hon hade. Hon hade haft ett väldigt lugnt o tryggt liv med sin mamma och broder, skiljts åt som vänner och levt ungdomslivet vid kusten. Men han, han hade stuckit redan som valp och sökt efter en flock. Deras liv var så olika, fast än de var och alltid skulle förbli en och samma. 
"Vad har du och din loverboy Midnight haft för er egentligen, alla dessa år?"
Hennes svarta ögon fylldes av nyfikenhet och hon såg på honom med stor förväntan.

Bambras skratt var välbekant, trots att det var år sedan han senast hört det. Det fyllde honom med ännu mer bubblande glädje. Hon berättade att hon letat efter honom, och om ändlösa möten.

Och vem är du att snacka egentligen, det var ju du som stack utan minsta ledtråd om vart jag kunde hitta dig igen!

"Jag antar att du har en poäng.", skrattade även han. Deras skratt förenades, som så många gånger innan. Ha uppriktigt nöjt av att åter höra deras gemensamma skratt, känna hennes doft i nosen och känna sin systers kropp så nära hans.
Bambra undrade var han varit alla dessa år med sin loverboy Midnight. Han kunde inte låta bli att skratta lågt åt benämningen av Mid. Loverboy kanske var fel ord, men han hade onekligen följt efter den mörka hanen synnerligen otvivelaktigt. Hennes mörka ögon var fyllda av nyfikenhet och förväntan.
"Åh, inte mycket.", sa han med spelad nonchalant min och tvingade ihop leendet till ett allvarligt streck. Masken höll i ungefär två sekunder innan han åter började flina brett. "Käftat emot någon demon, lärt lervargar att slåss, krigat mot Devils." Vid nämnandet av kriget drog Blair snabbt, som en reflex, den sträva tungan över ärret på läppen. Han petade till henne med den fuktiga nosen. "Och vad har du själv gjort, systra mi?" Han kunde inte låta bli att retas med henne. Hon hade säkerligen fått ett starkare band till Molok än han hade - Om inte Blair hade varit uppfylld av så mycket rusande glädje hade han rynkat på pannan tanken på brodern och hans tystnad - vilket han gladdes åt. Bambra var en av de få vargar som han älskade djupt, och han önskade henne så mycket lycka i livet hon kunde få.

Bambra gjorde en min som tydligt signalerade att det var väl klart som fan att hon hade rätt och nafsade lekfullt mot sin broders ena öra. Men sedan fortsatte hon att lyssna på vad han hade att berätta, fortfarande så nära att hon kunde känna hur deras bröstkorgar pressades mot varandra då de andades in. Hon kunde knappt tro sina öron, men Blairs sinne avslöjade att han talade sanning. Han hade varit med om så mycket. Först nu upptäckte hon ärret i hanens ansikte och hon stirrade fascinerat på det. Kunde inte dölja sin beundran. Samtidigt så växte en liten ilska inom henne, mot vem det än var som skadat hennes fina brorsa. Det skulle de få betala dyrt för. 
Frågan bollades över till henne och hon såg med en lätt förvåning på den andre. Hade egentligen helt velat ställa cirka tusen följdfrågor och bara ligga och lyssna på hanens röst då han berättade sina historier, precis som deras mamma berättat om deras far när de var små och knappt fick lämna lyan. Men istället flinade hon brett och knyckte på nacken, Blair hade varit med om så mycket med hon skulle inte vara sämre!
"Jag har upptäckt min kraft, vind. Med den kan jag flyga mycket längre och göra alla möjliga tricks! Jag och mamma övade mycket på flygningen så jag vågar säga att jag är bland Numooris bästa flygare numera, jag ska visa dig sen.."
Sa hon med en utmanande blick. Bara viljan att vara så nära sin bror som det bara gick hindrade henne från att kasta sig ner för klippan baklänges och visa hur vinden kunde fånga henne nästan över allt. 
"Jag flyttade också hemifrån för ett tag sedan, lyan blev lite trång för tre stora vargar och det var ju tydligt att morsgrisen Molok inte tänkte ge upp sin plats i första taget."
Skrattade hon fram.
"Men vi kom ganska bra överens ändå, jag o Molok, man tager vad man haver eller hur?"
Hennes bror hade fått ett litet främmande ansiktsuttryck men hon reflekterade inte mycket över det utan fortsatte glatt.
"Och jag har hittat en helt underbar plats vid västra kusten! Med höga klippor och konstant vind, perfekt för vågade flygövningar. Men ingen för den fega så du kanske gör bäst i o stanna med din pojkvän."
Hon flinade brett emot honom och fnittrade lite tyst. Det var helt underbart att äntligen få prata om allt det här med sin bästa vän igen, för det var vad Blair var. Vad hon än gjort och vad hon än upptäckt sen han drog så hade tanken hela tiden funnits i bakhuvudet, tänk så bra det här skulle varit om bara Blair hade varit där för att uppleva det med henne! Och nu var han det, och han hade blivit stor och stark och tuff precis som han tänkt sig. En varm känsla som bara kunde beskrivas som stolthet fyllde henne när hon tänkte på det. Hennes egna bror, vuxen, flockmedlem, krigare, demontämjare. Wow. 


[Blair är några grader coolare än stackars Bambra som inte vet någonting om livet eller mammas död :/ Hoppas det var ok med lite PP om hans ansiktsuttryck <3 ]

[Haha ja, det lär ju inte bli så roligt sen, han lär ju bli tvungen att berätta det för henne D:]

Blair flinade när Bambra påstod sig vara en av Numooris bästa flygare. Det kunde mycket väl vara möjligt, men han tänkte inte ge sig så lätt. Han hade kanske inte tränat teknik och Relianne var sannerligen skicklig på det, men däremot hade han byggt massvis med muskler.
"Vi får flyga sen, du och jag!", sa han med glittrande ögon. När hon fortsatte gav han ifrån sig ett lågt hummande. Som han anat hade hennes och Moloks relation förändrats till det bättre. Det var väl lite på grund av honom, antog han. Från födseln hade han och Bambra hängt ihop. Molok hade aldrig varit som dem, och han höll sig oftast på sin kant. Men när Blair försvann hade de antagligen kommit närmare varandra.
"Pojkvän?" Han flinade brett. "Nej nej. Det är uppenbart att du inte har några vänner om du inte kan skilja på det och romantiska relationer." Han skrattade lätt.
"Visste du att jag slogs mot en vuxen hane?", började han. Blair var fruktansvärt sugen på att berätta någon av sina bravader för sin syster, och det här var den han var mest stolt över.

Hon nickade så upphetsat så hon nästan studsade där hon stod.
"Det MÅSTE vi!"
Underströk hon hans ord.
Hon såg verkligen fram emot att få briljera lite i luften framför sin bror. Det var verkligen där hon hörde hemma, hon kände sig som fisken i vattnet, eller kanske snarare fågeln i himlen, när hon sträckte ut vingarna och lät vindarna bära henne. Och att få dela det med Blair, det hade hon inte gjort sen de första krampaktiga träningarna då bröstmusklerna kändes som de skulle lossna bara de flugit mellan klipporna i raukakedjan. Hans bitska kommentar om hennes sociala liv lät hon glida förbi, för sanningen var den att han hade rätt. Hon hade inga direkta vänner så som han naturligt hade i sin flock. Hon led inte av ensamhet men ensam var hon likväl. Det var en av många orsaker till att hon var så glad att få åter förenas med Blair. 
När hanen skrytsamt började prata om strapatserna bakom hans ärr spetsade hon öronen och såg på honom med glänsande blick. Även om hon gärna fällt en spydig kommentar om hur riktigt uppblåst stolt han såg ut så var hon för nyfiken för att munhuggas.
"Vad hände?"
Flämtade hon fram med stor förväntan. Krig och slagsmål var något som ännu bara var fantasier för henne, och där stor hennes bästa vän och levde det.

"Verkligen!", nickade Blair och log.
Bambra nappade på hans inbjudan, och med stor entusiasm gav han sig in i berättandet.
"Jo, det var så att de - Devils - hade tillfångatagit en av våra, Lee. Jag bestämde mig för att rädda henne, så jag följde efter deras ledare fram till fångvaktaren, och uppehöll honom så hon kunde fly!" Han drog efter andan, och fortsatte. "Men jag tror att de blev varnade eller något, för helt plötsligt så reste den där sandfärgade hanen en stor bur runt mig, så jag kunde inte ta mig någonstans. Shady, Midnights syster, kom och uppehöll hanen och hans ledare, så jag skulle kunna sticka ifrån platsen." Blair nickade åt sina egna ord. "Men det gjorde jag inte! Det vore så själviskt, inte sant? Att lämna någon som just riskerat sitt liv för att rädda mig. I alla fall, istället så gav jag mig på den där sandfärgade, för innan det så gick både han och ledaren på Shady. När vi dansade iväg såg jag att det kom ännu en och gav sig på Shady, men jag kunde inte göra något mer än att fortsätta hålla fångväktaren sysselsatt. Det var då han gav mig ärret!" Blair svepte med tungan över skårorna. "Men det slutade bra. Ingen på vår sida stupade. Deras ledare blåste till reträtt, eller något." Blair tystnade och såg på sin syster. Han hade hela händelsen i färskt minne, och såhär i efterhand tyckte han att det var en sannerligen spännande historia. Nu var han ju i och för sig inte lika spänd heller.

[90% dialog 10% annat]

Bambra svalde sin sista stolthet och uttryckte beundrande det som hon länge haft i tankarna.
"Wow."
Blair var verkligen en krigare, och en sann flockbroder. Någonstans inom sig blev hon lite avundsjuk på den där Shady. Hon ville också offra sig för sin bror, och att han skulle offra sig för henne. Hon synade fascinerat sin broder. Hans mörka päls åt som vanligt upp allt ljus omkring honom och under den täta fällen kunde man se tydligt markerade, starka muskler. Hon hade svårt att ta in att han ni levde ett liv som kunde kräva av honom att slåss för sitt liv. För en stund undrade hon om det verkligen var värt det, men hon förstod att en flock och makt var lockande. Hon saknade faktiskt att leva bland andra vargar även om hon älskade ensamlivet. Men alla de krav som kom med en flock, nej, det trodde hon inte att hon skulle klara av. 
"Har du fått se någon skymt av den där makten du lovades då?"
Frågade hon lite retsamt och flinade brett emot den andre.

Wow.
Det var en sak att höra andra bli imponerade, men att Bambra uttryckte sig med ett sådant beundrande ord fick Blair's hjärta att svälla av stolthet. Som syskon brukade de vara sparsamma med beröm och liknande. Om man beundrade den andras prestationer brukade man säga något vagt uppmuntrande och sedan hitta en retsam kommentar att fälla.
"Faktiskt inte, nej.", sa han och log svagt. "Men jag har fått massor med fina vänner!" Hans leende växte åter igen och tilltog i styrka när han tittade mot sin - oavsett vad - syster och bästa vän. Hon förstod honom som ingen annan, och det inte bara beroendes på den medfödda, telepatiska länken. De var helt enkelt lika. Lika på ett sätt han och brodern aldrig varit.
"Jag är verkligen glad att du och Molok har fått ett starkare band dock.", sa Blair ärligt, och kände sig tvingad att förklara sig. "Jag mötte honom för ett tag sedan, och låt oss säga att vår relation inte gått uppåt särskilt mycket." Han fnös och rynkade pannan åt Moloks envisa vägran om att ge honom någon information, trots att han inte hade större chanser att lyckas än vad Blair hade. Enögd och otränad som brodern var, eller med fullt friska ögon och ständigt tränandes - vad lät mest lovande? Han bytte tankebana när hon kom på sig själv att falla in i vanan han haft som yngre; tänka på sig själv som bäst i världen.

Bambra gav ifrån sig ännu ett skratt. Det var ett sånt där bubblande skratt som börjar nere i magen och som man inte kan hindra även om man skulle vilja. När hon skrattat så här mycket senast mindes hon inte. 
"Nåja.."
Började hon och ryckte på sina vingbeklädda axlar.
"Nu ska vi inte ta det till överdrift! Molok är ju ändå Molok, och vi är inte bästisar precis."
Hon blinkade med ena ögat. Det var aldrig som det är med dig, tänkte hon lyckligt. Hon hade nog inte insett hur mycket hon saknat sig bror innan de sågs igen. Det var som om en bit utav henne saknats och nu var hon hel igen, där invid hans sida. Det var en lättnad att veta vart han var, att han levde och att han kunde ta hand om sig själv. Hon synade hans muskulösa kropp ännu en gång och lät blicken hänga kvar vid ärret i hans ansikte. Hon skulle inte behöva oroa sig, Blair kunde ta hand om sig själv.
"Jag hade faktiskt tänkt ta mig en tur förbi lyan snart, du kan ju följa med så kan ni få göra upp om mig en gång för alla."
Fnittrade hon fram och nafsade glatt sin bror i kinden. 
"Du är faktiskt skyldig oss ett besök eller två."
Fortsatte hon och fuktade nosen med tungan. Såg glatt på sin broder under lugg.

Bambra ryckte på skuldrorna. Hon hade förstås rätt. Den vite hade alltid varit olika de båda; både på utsidan och insidan. Det hade alltid varit de två, och Molok hade aldrig hängt med riktigt. Han kände den varma vågen av kärlek som strömmade ut genom hennes medvetande. Han älskade känslan, och visste att hon kunde uppleva exakt samma sak från hans sida. Kärlek, glädje och värme.

Jag hade faktiskt tänkt ta mig en tur förbi lyan snart, du kan ju följa med så kan ni få göra upp om mig en gång för alla. Du är faktiskt skyldig oss ett besök eller två.

Hennes vänskapliga nafsande tynade bort i skuggan av hennes ord. Hänga med henne hem en sväng. Det verkade perfekt, förutom det lilla att det hem hon föreställde sig inte längre existerade.  
"Bambra..", började han med ansträng röst. Det fanns inget bättre sätt att säga det. Det fanns inget perfekt sätt att få låta henne veta och ändå bespara henne den enorma smärtan.
Men han önskade att det gick. Han älskade henne för mycket för att se henne gå igenom samma sak han gjort.

"Mor är död. Hon blev mördad." Han tog en kort paus. Andades. Smärtan slog emot honom igen, trots att han trodde att han kommit över det värsta. Mor var död. "Lyan är inget hem längre. Det är en plats för blod och död."

Bambra blev tyst och såg rakt in i sin broders blå ögon. En våg av sorg, oro och hat sköljde över henne och hon visste inte om det var hennes egna eller broderns känslor som hon kände. Evighetslånga sekunder av tystnad förflöt medan hon desperat försöker lokalisera ett leende i hanens mungipor. En gnista i blicken. En liten ryckning i det högra örat. Vad som helst som kunde signalera att han drev med henne. Ett skevt och malplacerat skratt lämnade henne, man hörde tydligt hur det klingade falskt. Munnen öppnades men hon fann inga ord, halvlåg bara där och gapade likt en fisk. Så kände hon hur det hettade till inom henne.
"Vissa saker skämtar man inte om brorsan."
Sa hon med avsmak i rösten. Vägrade ta in det han sade. Men hans minnen och känslor som trängde sig in i henne kunde hon inte ignorera. Hon kände sorgen, hatet. Såg den vackra vita kropp som en gång varit hennes hjälte ligga stilla och livlös. Såg blodet. Såg de oseende svarta ögonen. 
"Men Blair, skärp dig, jag är ju på väg dit nu! Jag ska ju dit och hälsa på dem och de skulle bli jätteglada om du kom med!"
Närmast vrålade hon och reste sig upp. Backade arg bort från brodern som drog det här dåliga skämtet alldeles för långt. Hon såg sin vita bror i Blairs tankar, hur han skadad och svag låg gömd i lyans gångar. Synen övermannade henne med sorg och hon snubblade på sina egna bakben. Blev sittandes och stirrade ut i intet. Det surrade i öronen och världen snurrade runt henne. Var mamma, var mamma verkligen död? 

"Vem.. Vem gjorde det?"
Stammade hon fram efter en tid vars längd hon inte själv kunde avgöra. Kvar i hennes sinne fanns bara hat.

Blair såg på henne. Han hatade sig själv för att han belastade henne med smärtan, men det var redan sagt. Bambra höjde tonfallet allt efter ett. Han tog inte åt sig av hennes ord - fakargen förstod att det var produktionen av förnekelse och växande förfäran.
Hon backade undan från honom och stirrade tomt ut i intet. Han gjorde inga försök till att följa efter. Istället försökte han sända ut så mycket kärlek till henne som han kunde. Han fanns här. Hon behövde inte hantera all smärta själv, som han hade behövt. Hon kunde luta sig mot honom.
Det var tystnad i ett antal minuter. Inget av de mörka syskonen rörde sig.

Vem.. Vem gjorde det?

Bambras stämma bröt tystnaden. Blair fäste sin gröna blick vid hennes svarta.
"Jag vet inte.", svarade han lågt. "Molok var den enda som närvarade vid händelsen, och han vägrar säga något." Han vek bort med blicken. "Allt jag såg var.. var.. hennes lik. Och blod. Det var blod överallt. Men han levde, om än skadad."

Bambra morrade till. Typsikt Molok. Jävla Molok. Sorgen hade ersatts av ilska och den var villig att rikta sig mot vem som helst. Samtidigt önskade hon att hon varit där, kanske hade brodern trotts allt tala med henne? Och för första gången i sitt liv så önskade hon att hon hade samma länk till båda sina bröder, så hon kunde se Moloks tankar, hans upplevelser. Se en glimt av den skyldige. Hon såg ner i marken när brodern fortsatte. Tänk att han hade varit ensam, tänk att han fått utstå det där ensam.
"Jag.. jag vet. Jag såg."
Sa hon kort och sneglade upp på honom med tårfylld blick.
"Jag vill inte att det ska vara så.."
Fortsatte hon tyst, bedjande. Hennes mor fick inte vara död. De fick inte vara ensamma. Hon kände hur sorgen övermannade henne igen, hur andningen ökade och kroppen kändes svag och orkeslös. En kvävd snyftning lämnade henne och tårarna började rinna längs kinderna.
"Det kan inte få vara så!"
Halvskrek hon med ett desperat tonfall och kastade sig mot broderns famn. Grät hejdlöst in i hans bog och lät hans kärlek och sträva päls ge tröst.

"Jag vet.", svarade Blair tyst och tryckte huvudet mot henne när hennes fuktiga tårar vätte ner hans päls. Han kände gråten samlas i halsen, trots att han hade trott att han skulle vara den starkaste av de två. Han hade trott att han skulle vara den som tröstade henne, men tydligen så var det menat att de skulle gråta tillsammans.
"Bambra... Återvänd inte. Det finns inget kvar. Så länge du inte vill träffa ett arsle till far eller vår käre bror, så är det öde." Han drog mjukt med sin sträva tunga längs hennes nosrygg, försökt lugna henne. En ensam tår rann nerför hans kind, trots envisa försök att blinka bort den.

[vackert kort]

Hon njöt av sin brors närhet och kände hur hon lugnade sig lätt. Andades in hans doft djupt i sina lugnor och lyssnade tills tonen i hans röst när han talade. Det ryckte lätt i hennes öron vid hans sista meningar och hon såg upp på sin bror med tårarna ännu rinnandes längs kinderna.
"Har.. Har du träffat far?"
Frågade hon mellan kvävda snyftningar. En lätt ton av nyfikenhet hade letat sig in i den spruckna rösten. Hanen var blott en legend för henne och hon hade alltid drömt om, men sedan länge gett upp på, att få träffa honom. Deras mor talade alltid gott om Bael och ett ord som arsle stämde illa överens med den bild hon hade av honom. Hon sökte efter Blairs minnebilder men fick inte upp några, deras mentala länk sträckte sig bara en viss längd och va inte tillräckligt för att hon skulle kunna snappa upp vad som helst från broderns huvud. Det var synd, men även skönt, för det innebar att även hon fick ha vissa av sina tankar ifred. Hon svalde gråten och väntade spänt på sin brors svar, fortfarande ljudligt snyftande.


[Lika kort här ^^'']

"Ja.", svarade han efter en stunds tystnad, endast fylld av sin älskade systers snyftningar. Han mindes den mörka hanen, som en äldre kopia av Bambra. Bael hade läxat upp honom och Molok för deras snäsiga tonfall och sätt att gadda ihop sig mot fadern. Efter det hade han lugnat sig och utlovat att de skulle hämnas.
Men vad visste fadern om hämnd? Han hade varit borta hela Blairs liv, och han litade inte ett dugg på att Bael inte skulle sticka igen.
"Men han har förändrats under sin långa resa. Han är inte hjälten längre." Blair funderade lite. "Eller jo, kanske, men han är mycket bossigare än vad..." Efter ett kort ögonblicks tvekan fortsatte han. "Än vad sagorna berättade."
Blair buffade uppmuntrande till henne i sidan.
"Han är lik dig, förresten. Eller, du är lik honom, skulle jag kanske säga. Ni har samma teckning."

[*high-five*]

Jag sätter det här som avslutat. Om intresse finns för att fortsätta gör jag det gärna, men tillsvidare;

Avslutat!