Det var fortfarande morgon, om än viss tid flutit förbi sedan Dimitrij samlat dem. Mörkret hade skingrats och elden sakta dött ut sedan de andra spridit ut sig litet mer över reviret. Loiana hade låtit Kenai ta med sig valparna, och hoppades att han skulle lyckas hålla koll på dem ensam ett tag, om han inte tog hjälp ifrån nån annan ur flocken, Sixten brukade mer än gärna hjälpa med de små, han lekte oftast med dem och höll dem glada. 
De blå såg in i glöden som låg kvar. Trots att det var ljust så lyckade de slänga ett varmt, men vagt, sken över stenarna. Ett flyktigt sken som när som helst hotades att försvinna av ett starkare ljus. Glöden var dem, flocken, som försökte hålla kvar och kämpa, trots att starkare makter ville ta över. I mörkret skulle de lysa om hopp och i ljuset skulle de kämpa.
Inom honan härjade fortfarande känslor ifrån Dimitrijs tal och hon hade behövt den här tiden för att tygla dem något, i alla fall tillräckligt för att kunna tala med vännen.
Hon kände på sig att Dimitrij kanske också behövt den här tiden efter mötet att samla sig. Att förbereda sig inför att tala igen. Loiana hittade henne snabbt med sinnet, kände hennes vaga närvaro. Närheten var betryggande. Hon lade en mjuk kallelse kvar i vännens sinne och reste sedan på sig. Sakta som för att se om allt fungerade som det skulle, då hon legat stilla länge, och vände huvudet åt det håll hon visste att Dimitrij befann sig.
Det var inte allt för långt bort men inte heller alldeles i närheten. Loiana började gå för att möta henne. Möta samtalsämnet vännen lyckats undvika sedan branden. Hon gick för att möta känslorna, för hon visste att om hon kände så starkt över förlusten av Dimitrijs små så måste vännens smärta än vara större. 
Tanken på att förlora sina små och Kenai slog henne och smärtan var allt för stor så hon slet bort den igen. Om tanken var så oumbärlig hur var då den riktiga känslan?
Bambu gräset vajade lätt intill henne med en bris, som förde med sig lukten av salt, trots att det var en bit till havet. Ljudet när dess stammar slog emot varann var ganska rogivande, om det varit i andra omständigheter, nu verkade det vara en nedräkning till samtalet om skulle komma.
Hon räknade tyst i sitt huvud med takten av bambun. Räknade stegen som förde henne närmre det oundvikliga. Nu gällde det.

Hon hade varit uppsluppen i stunden, låtit de andras exalterade energi och sång nära hennes lättnad. Hon hade ylat med dem, gått bland dem, besvarat viftande svansar och glada gläfs med ett leende som hon lyckats behålla tills stundens glädje börjat lugna sig. När hon talat hade känslorna funnits där, våldsamma, men tillbakahållna av det hon behövt säga. När spänningarna släppt och upprymdheten lagt sig hade de kommit åter, och hon hade tvingats avlägsna sig från platsen. Hon hade inte varit ensam om att lämna stenringen, men när hon rört sig ut bland skogens träd och växter hade hon känt sig ensam. Så oerhört ensam.
     Hon kunde se deras ansikten. I sitt inre hade hon ofrivilligt rabblat deras namn, allihop. Alla hon älskat som lämnat den här världen. Hon gjorde det allt oftare, gick igenom deras namn, ett efter ett, som för att påminna sig själv. Hon hade försökt att dra djupa andetag, stänga tillbaks känslorna i djupet, gömma dem utanför sitt trygga lugn. De skrämde henne. Tankarna skrämde henne. Minnena. De smärtade henne. Slet i hennes hjärta, i hennes lungor, i hennes kropp. När hon inte längre kunnat höra de andras uppsluppna röster, flockens röster, så hade hon inte längre kunnat hålla tillbaks tårarna trots att hon försökt. Med långa, skälvande steg hade hon lagt sig med ryggen mot en äldre björk vars stam var mer grå än vit och delad i flera förgreningar. Lika snabbt som hon lagt sig ner så hade hon satt sig upp igen. Med pannan hårt pressad mot björkens ena, tjocka stam hade hon stampat hårt i marken med framtassarna. Hon hade blottat de hårt sammanbitna tänderna i ett ljudligt kvidande. Blod och aska.
     Hon saknade dem. Hon visste att det inte fanns något hon kunde göra, men vid gudarna, hon saknade dem. Hon visste att världen inte kunde vara rättvis, men det sved inom henne varje gång hon tänkte på dem. Varje gång hon tänkte på familjen. Det hon haft. Sina föräldrar. Sina syskon. Sina släktingar och vänner. Aldo. Valparna. Tårarna hade svidit i hennes ögon, runnit längs hennes kinder och droppat från hennes nos medan hon kämpat för att hålla tillbaka gråten. Vem skulle lämna dem först? Vilken av de hon just talat med skulle tvingas gå i förväg och vänta på att de andra föll, en efter en? Skulle någon av dem klara sig länge nog för att kunna föra det hon hade att berätta vidare, föra kampen vidare? Skulle hon klara sig länge nog, eller lämnas ensam, igen? Hennes andetag hade blivit ryckiga. Hon hade suttit stilla länge med pannan tryckt mot trädstammen när hon sakta glidit ner på marken. Huvudet strök mot björken hela vägen, tills hon vek in ansiktet under sitt ena framben. Förbannat. Hon morrade dovt, svor högt för sig själv. Blod och förbannad aska!
     Dimitrij suckade djupt. Hon drog ihop kroppen så mycket det gick där hon låg på sidan, gömde nosen mellan baktassarna och dolde sig själv från omvärlden med den ena vingen. Där under var hon trygg. Hon var säker. Medan morgonen grydde var hon säker. Där hade hon inga skyldigheter, inga krav, bara minnen. Hon låg där, stilla, en längre stund. Tankarna härjade i hennes sinne medan hon försökte lugna dem. Hon önskade för stunden att hon kunnat krypa ihop under sin moders vinge istället för sin egen, lyssnat till faderns röst istället för vindens lugna susande. Hon önskade att Aldo varit där och lagt sitt huvud över hennes nacke och viskat att allt var okej. Att allt skulle bli bra igen.
      Hon kunde inte säga med säkerhet hur lång tid det tog innan hon lyckats stänga undan de upprörda känslorna igen. Ja, hon saknade familjen. Hon saknade alla sina nära. Hon hade sörjt dem en lång tid. Men hon behövde vara stark nu, för sig själv, för flocken. Hon intalade sig att hon behövde vara stark för dem. Känslorna skrämde henne, gjorde henne liten, fick henne att vilja försvinna, sluta existera. Hon kunde inte göra det nu. Nu borde hon glädjas, vara stolt över det hon uppnått, över det hon satt i rörelse, inte gråta som en valp över det hon inte kunde få tillbaka. Men hur många av de som nu gladdes skulle sörja lika snart?
     När hon kände Loianas sinne vidröra hennes eget så hade Dimitrij redan satt sig upp igen. Tårarna hade slutat falla, andetagen var lugna, men hennes blick var trött. Hon satt och sjöng för sig själv, en gammal taktfast melodi som hon lärt redan som ung och som de hade brukat sjunga innan de gett sig ut på jakt. Den var uppmuntrande, styrkande, något som väckte nostalgi och stärkte hoppet i hennes inre. Hon förstod mycket väl vad Loiana ville prata om, men vad mer fanns att säga än det hon redan berättat? De var döda. Hon kunde inte göra mer för dem nu, annat än att leva. Hon skulle leva, och när hennes tid kom så skulle hon få se dem igen. Allihop.
     När hon nådde sångens andra refräng fokuserade hon på texten. Hon kunde känna Loianas närvaro, hur den mindre honan kom tillräckligt nära för att hon skulle ha kunnat se henne om hon vänt huvudet, men höll blicken riktad framåt medan hon avslutade stycket.

"Mitt i den mörka natt
när inget hopp finns kvar
måste vi lova att
lågan ska brinna.

Så som en stjärna klar
på en oföränderlig sky
och i den svåra stund när hoppet tar slut
då står vi kvar
och sprider vårt ljus."

Hon tystnade, och satt en kort stund kvar med blicken riktad ut i skogens grönska. Med en lugn, långsam blinkning och ett nytt, djupt andetag vände hon sedan blicken mot vännen. Hon fnös till, en något ironisk fnysning, och vände bort ansiktet igen. Med slutna ögon bytte hon ställning så att hon satt på ena höften och lutade mer mot björken än vad hon gjort tidigare. Hon ryckte kort med huvudet när hornen vidrörde stammen, och sänkte hakan för att hålla dem ur vägen. I tystnad väntade hon på vännens röst, säker på att frågan skulle komma.

[Ta ett varför-skriver-jag-mitt-i-natten?-jag-borde-sova-svar. Hepp!]

Hon gick sakta gav sig själv tid för känslorna. Hon kunde inte skjuta undan dem så som Dimitrij verkade göra. Sorgen kvävde henne. Fick henne att knipa ihop ögonen till smala sträck. Bita ihop käkarna tills det dunkade i tinningarna. Varför gjorde det så ont i henne? Hon hade redan förut accepterat att hon inte skulle få träffa de små, träffa Aldo. Sen var det ju inte heller hennes att sörja. Men det gjorde ändå så ont. Smärtan var så innerlig och djup att hon stannade till. Hon hängde lätt med huvudet medan ögonen brände och tinningarna bultade.
Andetagen var djupa och de drogs mellan sammanbitna tänder. Hur kunde Dimitij hålla sig stark framför de andra? Hur kunde hon stå framför dem och med lugn stämma och berätta vad som hänt, när inte ens Loiana kunde gå till sin vän för att kunna vara där för henne. När Loiana inte ens kunde vara stark inför en person.
Hon andades ut, ett ojämnt andetag, innan hon öppnade ögonen och såg mot Dimis håll igen. Höll hon koll på henne? Såg hon den är scenen framför sig nu? Såg hon hur patetisk hon var? 
Det var lätt för tankarna att alla in i gamla spår. Det var lättare än att gå på den nya ovana stigen som hon skapat sedan hon återförenats med Kenai och tagit detta beslut. 
Hon samlade sig igen med ett djupt andetag och började åter röra sig. Försökte tygla känslorna genom att stänga ute världen. Träden och den andra växtligheten blev en grön massa där hon gick. Bara distraktioner i hennes synfält.
Andas. In. Ut. In. Ut. Ett steg i taget. In på höger ben, ut på vänster. Hon kände sinnet komma närmare, eller rättare sagt hur hon kom närmre sinnet. Då hon skymtade vännen mellan träden var hon bort vänt ifrån henne, lätt lutad mot en björk. Hon hörde sången men sade inget, och försökte inte ens sjunga med, vad skulle det tjäna till när hon inte kunde texten.
Loiana stannade till. Avståndet mellan dem var större än vad hon i början velat men hon kunde inte förmå sig att gå närmre. Dimitrij mötte snabbt hennes blick med trötta ögon och Loianas egna var sorgsen. Inte av medlidande utan av en egen sorg. Kontakten mellan deras blickar bröts och Dimitrij kollade bort och lutade sig än mer mot björken.
Tystnaden låg runt dem och hon kunde inte avgöra om den var välkommen eller pressande. Men hon bröt den inte. Visste inte längre vad hon skulle säga, vad hon skulle göra. Tafatt särade hon käftarna, som för att säga något, men stängde dem sedan igen. Hon var inte bra på att prata, och speciellt inte om känslor.
Tillslut rörde hon ändå på sig och slog sig ner bredvid henne. Med långsamma rörelser. Det var stelt att sitta så rakt, men hon vågade inte luta sig lätt mot den något större vännen.

Dimitrijs ögon förblev slutna när hon kände Loiana närma sig, hörde den mindre honans steg och kände hennes närvaro när hon satte sig intill henne. Även utan att vidröra Loiana med krafterna så hade Dimitrij kunnat känna spänningen som låg runt vännen. Osäkerheten, sorgen som låg i luften. Loiana var nog en av de vargar Dimitrij kände som lättast smittades av andras känslor, även när den andra inte kände något eller inte ville känna något. Den yngre hade varit sådan redan sedan deras första möte för så länge sedan. Dimitrij var aldrig helt säker på om hon skulle tycka synd om Loiana, som ömmade så för alla andra, eller vad hon skulle känna för det.
     Tystnaden höll i sig mellan dem, och Dimitrij förvånades nästan av att frågan inte kom. Hon hade försökt förbereda sig mentalt för att den skulle komma, för hur den kunde tänkas ha formulerats. För orden som kunde riva i henne. Men de kom aldrig. Loiana satt där, stilla, stelt tyst. Runtom dem sjöng fåglar och cikador, vinden viskade bland trädens kronor och insekter surrade genom luften. Det kunde ha varit en behaglig tystnad, om det inte varit för att Dimitrij fortfarande väntade på frågan, om det inte varit för den spänning Loiana fört med sig.
     Dimitrij gäspade i ett försök att lätta spänningen i kroppen något, och öppnade ögonen tillräckligt för att snegla på vännen innan hon sträckte på sig där hon satt, spände musklerna för att sedan slappna av igen. Långsamt makade hon på sig för att lägga sig ner, rörde på vingarmarna för att inte lägga sig på den undre när hon lade sidan mot marken. Svansen viftade till medan hon lade huvudet tillrätta så att hornen inte fastnade mot björkens stammar. Med en ljudlig suck slappnade hon sedan av, och blev liggande med ögonen slutna, stilla, på sidan med huvudet bort från vännen för att inte lägga sig på den andra där hon satt.

Tystnaden låg fortfarande över dem. Hon började bestämma sig för att den var obehaglig. Som om den tryckte sig mot skinnet och skavde. Hon satt fortfarande rakt och stelt. Osäker medan tiden stadigt gick förbi dem. Hon visste inte hur hon skulle uttrycka sig eller vart hon skule börja. De blå lades diskret på vännen, något som knappast syntes. Hon verkade besvärad och tanken skavde litet på Loiana. För hon visste i sitt inre att det var hon som tagit med sig den obekväma känslan. Det skavde i henne för att Dimitrij kände sig obekväm med henne där. Hon vände bort blicken igen och andades ett tyst skälvande andetag. Hon kunde höra Dimitrijs gäspning, och kände hur hon röde på sig invid henne. Hon antog att vännen ville göra det mer bekvämt för sig själv, mer än att bara sitta där, och lade sig ner. Loiana såg åter på henne, men satt fortfarande stilla. Beredd på att gå ifall Dimitrij inte ville ha henne där.
"Jag vet inte vad jag ska säga" erkände hon tyst i en tunn viskning. Rösten var osäker och låg, med en ton som var lätt färgad av sorgen. Hennes sorg. Hon visste inte vad hon skulle säga, vad hon kunde göra. Men hon var ledsen över att Dimitrij uppenbarligen itne velat dela med sig. Ledsen över att hon antagligen itne litade nog på henne för att delge hennes känslor. Loiana såg på henne med något blöta ögon. 
Det var ganska själviska tankar av henne att tänka, vännen kanske behvde ta itu med det själv. Men hon trodde ändå att det skulle vara lättare för henne att dela sorgen med någon. Någon som kunde känna med henne och hjälpa henne.

Det var tyst en lång stund innan Loianas viskande, sorgsna stämma bröt tystnaden.
     "Du behöver inte säga något." Dimitrij andades in och lyfte tillräckligt på huvudet från marken för att vända blicken mot vännen. Hon såg på den mindre honan med trött blick och lätt höjda ögonbryn. Loiana behövde inte sörja för Dimitrijs skull. Kreschimen skulle ha nog att sörja när den tiden kom utan att behöva bära den sorg Dimitrij burit så länge. Lioana hade sex valpar, en partner, en flock. Det var mycket att förlora, mycket hon riskerade. Men det var också något hon kunde göra något åt, något hon kunde kämpa för att behålla. Det gick inte att ändra det som varit.
     "De är döda, Loiana." Dimitrijs röst var låg, entonig. "Det går inte att göra något åt det." Hon mötte den yngres blick med sina tomma grå. Nej, det fanns inget att göra för att ändra det som varit. Allt hon kunde göra var att se framåt, kämpa framåt, fortsätta bygga på det som en gång gått förlorat. Hon hade nya mål, något att nära, att lära ut, att vara stark för. Åh, hon skulle ha gett mycket för att få se dem igen, för att få höra deras röster en sista gång, men hon kunde inte låta sig förtäras av det förgångna.
     Hon lade ner huvudet mot marken igen. Nej, Loiana behövde inte säga något. Att hon fanns där räckte. Även om vännen kanske inte såg, eller inte kände det, så fanns det en trygghet i att ha henne där. Utan ord. Utan sorg. Dimitrij ville inte se vännen gråta för något hon inte skulle behövt gråta för.

Hon såg försiktigt mot vännen då hon talade, andades djupa, långsamma andetag och höll koll på sin puls. Dimitrijs ord var lugnande men ändå inte något som tillfredsställde Loiana. Hon kanske inte behövde säga något. Men hon ville. Hon ville berätta hon ville fråga. Hon ville veta och hon önskade att vännen bara ville lita på henne.
"Men jag vill säga något" mumlade hon först och kikade nästan blygt på henne. "Jag vill kunna prata om det med dig" hon tystnade och kollade generat ner i marken och blev osäker.
"Det kanske är en självisk tanke, men jag önskar att du kunde lita på mig" Hon suckade tyst. Hon borde kanske inte dragit upp ämnet. Kanske trodde hon att hon ville hjälpa men hon var värdelös. Hon drog säkert bara upp allt och förvärrade det igen. Kanske Gjorde Dimitrij rätt i att inte berätta för henne. Kanske hon rent utav visste att Loiana bara skulle förstöra? Nej hon blev inte klokare av tankarna, och hur det nu än var så hade Dimitrij säkert en anledning att inte berätta.
"Jag vet det nu, men varför?" hon såg upp på vännen men fortsatte innan hon hann svara "Varför ska denna orättvisa alltid falla på dig, varför leker dem med dig?" Hennes röst var sorgsen och ifrågasättande. Hur kom det sig att alla de hemska sakerna skulle hända henne? En som offrat sitt liv otaliga gånger för att rädda världen ifrån monstren? Hur kunde gudarna låta det ske?
"Dimitrij, du är nog den starkaste varg jag mött, och den som tytt sig till gudarna mer än andra. Du har kämpat för att ta bort de som gudarna vänt ryggen, kan du snälla berätta för mig hur gudarna kan låta detta hända dig?" Loiana förstod inte. Vad såg Kaito i detta? Moriko? Var det Windfari? Kanske rent utav Aurinko? Vad gjorde att de inte kunde hjälpa den som kämpade för deras sak. Kämpade mot fördomar och förnekelse, kämpade mot döden. Kämpade emot sig själv.
"För jag ser det inte" lade hon till efter en kort, men intensiv, paus.

Dimitrij låg till en början orörlig medan Loiana började tala. Om den yngre inte hade något att säga, inte visste vad hon skulle säga, så behövde hon inte säga något. Kände hon inte det? Kände hon inte spänningen som hon själv skapade genom att sitta där, stelt, påtvingat. Det var som om Loiana tagit sig dit för att det varit ett tvång, som om hon egentligen inte ville vara där när hon bara satt där, stelt och utan att göra något. Som om hon egentligen ville gå därifrån igen.
     Sen fortsatte den andra med att hon önskade att Dimitrij kunde lita på henne. Dimitrij låg stilla, fortsatte att andas som förut, men inom henne spände sig en hård knut. En mörk knut. Loiana fortsatte att tala, om hur gudarna var orättvisa mot Dimitrij, men vikaanen lyssnade inte helt längre. Hon hörde orden, men de sköljde av henne utan att sjunka in ordentligt. Allt hon hörde var hur Loiana, den som satt stelt och inte fann ord, men inte såg att orden inte behövdes, bad Dimitrij om tillit. Dimitrij som just hade öppnat upp sig inför hela flocken. Dimitrij hade berättat om sitt liv för Loiana, under savannens stekande sol. Hon hade berättat om sin bakgrund, om kampen, och om sina mål och drömmar. Loiana hade varit den första hon hade vänt sig till i hopp om att kunna fortsätta kämpa. Hon hade talat om att Aldo och valparna var borta. De var döda. Det spelade ingen roll hur, för det gick inte att förändra. Det fanns inget att göra något åt. Dimitrij hade delat sitt liv med Loiana, och den mindre tiken satt där, stelt utan ord att säga, utan värme i sin frånvaro, i sin stelhet, och anklagade Dimitrij för att inte lita på henne?
     När Loiana tystnade så reste sig Dimitrij plötsligt upp. Hon såg inte på Loiana, och höll nacken sänkt en stund innan hon rätade på sig och höjde huvudet. Knuten spände hårt i hennes bröst. För ett ögonblick trodde hon att hennes ben skulle börja skaka, men de förblev stadiga.
     ”Du vill att jag ska lita på dig?” Dimitrijs röst var hård, kall, och hon kände en viss lättnad över att den förblev så pass stadig när hon talade. ”Jag har delat mitt liv med dig, Loiana. Jag har berättat mer för dig än för någon annan här.” Hon vände sin tomma blick mot den andra. Rösten mjuknade en aning när hon fortsatte, men förblev entonig. ”Vem är det som behöver lita på den andra Loiana? Litar du på mig, när du sätter dig här och känner dig besvärad i min närhet? Litar du på mig när du måste ifrågasätta min tillit?” Hur kunde Loiana säga att det var Dimitrij som inte litade på henne, när det var Loiana som kom dit och inte litade nog på Dimitrij för att se hennes tillit? Hur kunde Loiana lägga skulden på Dimitrij, när det var Loiana som inte kunde ge den gråtande tröst? ”Det behövs inga ord, Loiana. Tillit är inte ord.” Ord kunde förvrängas. De kunde ljuga, lova och bryta löften. De kunde säga sig vara trogna och svika i sista stund. De kunde säga att de skulle segra, kunde säga att de skulle leva för varandra, och sedan sjunga en sista sång i avsked. De kunde säga sig ha tillit, och sedan tveka i närheten av den man kallade vän.
     Dimitrij höll fast den mindre tikens blick med sin egen. Hennes anlete visade inte den hårda knut och de vilda känslor som rev sig fram genom hennes bröst. Den lätta rynkan som numer var nästan ständigt närvarande i hennes panna hade bara sjunkit en aning, omärkligt. Fåglarna sjöng fortfarande morgonens sånger, och vindens lätta sus var mjukt och välkomnande, men känslan som låg i luften runtom de båda vargarna var av hårt, stelt obehag. Tystnaden var tryckande, trots morgonsolens strålar som sökte sig ner genom trädens grönskande kronor. Dimitrij sänkte huvudet för att hålla ögonen i jämnhöjd med Loianas blick. När hon öppnade munnen igen så talade hon med en låg, känslolös ton.
     ”Hur kan jag lita på dig, när du inte litar på mig?” Hur skulle hon kunna lita på någon som ifrågasatte hennes tillit, när hon hade öppnat sig inför denna? Dimitrij pressade våldsamt ner känslorna i sitt inre, men förblev orörd utåt. Kanske var hennes min något spändare än vanligt när hon rätade på sig igen, fortfarande utan att släppa den yngre med blicken.

Hon kände den, kände tystnaden som tryckte på henne. Hur hon haft rätt. Hon var inget mer nu längre. Hon hade gått från att försöka trösta till att vara bördan. Hon var den som nu inte hjälpte. Hon ville resa sig. Ville gå och inte besvära Dimitrij mer. Hon önskade hon visste hur man hanterade allt. Önskade hon visste hur man gjorde när man kände saker. Hon önskade hon aldrig ens talat. Hon önskade nästan att hon inte ens funnits för stunden. Att hennes blotta existens kunde suddas ut.
Dimitrij hade rest sig stod vänd med ansiktet ifrån henne.
Ord, hårda och kalla, likt is, genomborrade hennes inre. Spetsade henne där hon satt, och hon satt kvar. Oförmögen till att resa sig längre. Oförmögen till att ens blinka. Vännens blick låg på henne, hon kunde känna den bränna hål på henne, sakta låta henne lösas upp.
Skammen låg som en knut i bröstet, och mellangärdet. Hon kunde känna den trycka mot alla organ och vilja få henne att ge upp för kväljningarna. Ångest.
Anklagelserna var delvis sanna, men det var inte därför hon satt stel, inte därför hon var osäker. Såg inte hon att hennes inre redan var ett kaos. Men kanske var det så att denna glädje Loiana fått känna senaste tiden inte var för henne egentligen. Att Denna känsla av att hitta hem bara varit förfalskad, skapat av hennes förtvivlade önskan att ha ett hem. Kanske hade Kenai rätt.
Den säkerhet som bott i henne så länge, den säkerhet hon utstrålat i morse vacklade till inom henne. Var hon ens önskad här? Det var orimliga tankar, då hon bekantat sig med de flesta i flocken, speciellt den silvriga Tiken. Men ändå kände hon känslan komma tillbaka. Så som hon känt innan hon träffade Dimitrij, innan hon fann Kenai.
"Dimitrij" Att uttala hennes namn var en smärta och det var tydligt att Loiana åter hade svårt att finna orden, men trots det så började en viss irritation växa inom henne, dold under illamåendet. Om Loiana inte litade på Dimitrij, om hon inte hade tillit till vännen, varför hade hon då slängt sig in i lågorna? Varför hade hon litat på att Dimitrij skulle rädda dem när de väl funnit varandra? Varför Satte Loiana nu sitt liv, sin framtid till henne?
"Dimitrij" upprepade hon med en något stadigare stämma. "Det finns ingen, ingen på Numooris jord jag satt mer tillit till. Det finns ingen jag litar på mer än du" hon drog efter andan och försökte samla sig, försökte att inte gråta. Hon var löjlig, överkänslig.
"Men det känns ändå som det är något" andades hon och mötte hennes blick. "Jag vet inte vad och jag kan inte sätta ord på det" hon suckade ytligt och vände skamset bort blicken igen. Önskade åter att hon inte talat, att hon aldrig funnits.
"Men, om jag nu ska vara ärlig och lita på dig, så känns det som om jag hela tiden går i mörkret. Jag trodde mig finna ett ljus. En familj. Jag kände mig hemma här, med dig. Men just nu för stunden vill jag inget hellre än få allt ogjort. Försvinna i tomma intet och låta allt vara som om jag aldrig existerat. Inte för att du gjort något, eller nån annan. Men det känns som om jag inte kan göra nå annat än att falla, och det känns som om jag kommer dra dig med mig, och jag önskar dig inget ont. Jag önskar inte Kenai inget ont. Men jag är inget gott. Jag är ingen." Hon tystnade, tappade åter orden. Förstod Dimitrij att det inte var henne Loiana inte litade på? Förstod inte Dimitrij att det var Loiana själv som hon inte litade på. Hur kunde hon? Hur kunde någon? Var det egentligen så konstigt om Dimitrij inte litade på henne? När hon själv inte gjorde det?

När Loiana talade stod Dimitrij stelt och såg på henne. Tröttheten sökte sig in i hennes lemmar, i hennes tankar. Hon drog ett djupt andetag när den andra talat klart, och slöt med ett steg avståndet som Loiana inte kunnat sluta. Hon satte sig vid den mindre och lade nacken om henne, så som Loiana inte kunnat i sin obekväma stelhet. Det behövdes inga ord. Kunde inte Loiana se det? Hon behövde inga ord för att trösta den som grät. Dimitrij hade tryckt undan känslorna, pressat ner dem i djupet. Hon hade ingen som höll henne, hade ingen som tröstade henne eller stillade hennes gråt när hon vaknade om nätterna. Kanske kunde hon inte ha det. Kanske var det inte meningen, hur ont känslorna än gjorde. Kanske var inte hennes roll att bli tröstad, utan att trösta andra. Hon satt där, med nacken om Loianas hals, utan ett ord.
    Hon hade en familj här. Om Loiana inte kunde se det så var hon blind. Hon hade Kenai här, den som gett henne sitt liv på mer än ett sätt. Hon hade sina valpar. Hon hade en flock, och vänner att finna styrka hos. Hur kunde hon vara så blind? Hur kunde hon tvivla på det som fanns runtom henne? Hur kunde hon inte se det hon hade, allt hon hade? Hon hade alla nära, och kallade sig ändå inget.
    Hur kunde hon kräva tillit när hon inte litade på sig själv? När hon kallade sig själv för inget, en som ville försvinna, sluta existera? Dimitrij kunde inte förstå att den andra inte såg att orden var överflödiga, falska, fula. Hon kunde inte förstå att Loiana trodde att hon behövde säga något för att vara välkommen, för att trösta eller få ta del i en familj. Det behövdes inga ord, såg hon inte det? Kände hon inte det? Var det inte en moders instinkt att skydda och hålla om när det gjorde ont? Var fanns det, i hennes obekväma stelhet?
    Dimitrij höll om den mindre honan med ena vingarmen, inslöt henne i de långa fingrarna och membranet. Tryckte henne mjukt över ryggen, mot sig, en trygghet och tröst i närheten. Det behövdes inga ord.