"Kom", beodrade Malvado när han gick förbi den unga hanen. Midas tittade upp på honom och såg lite fundersam ut, men nickade därefter. Malvado gick före upp längs stigen, med sonen efter sig. Väl uppe på klippavsatsen stannade han upp och vände sig om till Midas.
"Nu är det så här", började han i kylig ton och vände blicken mot grottan och studerade den en kort stund. "Hur stark är er vindkraft?"
Midas svarade inte direkt, men Mal väntade lugnt på att han skulle ta ton.
"Det är inte den kraften jag använder mest, om man säger så, men jag är väl hygglig med den", svarade den yngre hanen.
Malvado snörpte på munnen. "Hädanefter vill jag att ni tränar på er vindkraft. För tillfället behöver vi inte ännu en varg som springer omkring och eldar till höger och vänster", han gav Midas en hård blick. "Känner ni för att elda så kommer ni till mig, eller till Shiro eller någon annan som orkar. För, på obestämd framtid, så är det kraftträning det kallas när ni använder elden. Uppfattat?"
Midas nickade utan att säga något. Mal nöjde sig med det och trodde nog att det han sagt hade gått in hos Midas.
"Stigen upp hit behöver bli större, tror ni att ni klarar av att fixa det med er vind?" Malvado såg forskande på Midas.
"Jag gör ett försök", svarade Midas tomt. "Säg till om ni behöver mig", fortsatte Midas och gick sedan tillbaka nerför stigen.
Malvado såg efter honom en kort stund och vände sig sedan till grottöppningen. Tramptass verkade ha höga förväntningar och Mal började bli aningen osäker på hur fan detta skulle gå. Han klev långsamt in i grottan och började gå längs med grottans väggar. Han studerade stenväggen och stannade upp. En spricka syntes i väggen, inte längre än hans svans och inte bredare än att han fick in nosen. Men ändå - en spricka. Ett litet leende spred sig på hans läppar och han backade hela vägen till grottans öppning. Han frammanade ett stort eldklot framför sig och skickade sedan iväg det rakt in i grottan. Klotet träffade grottväggen och elden spred sig över väggen under en kort stund, sedan var det bara rök kvar. Det var dock inte mycket som hade hänt med väggen i övrigt, sprickan var lite större, men det var inte mer än så. Än en gång formade han ett eldklot framför sig och höll det där ett litet tag. Sedan skickade han iväg det mot väggen igen, med mer kraft denna gången och såg hur det exploderade när det träffade. Sprickan hade nu blivit till ett hål, tillräckligt stort för att han skulle kunna ta sig igenom.
"Det får duga så länge", mumlade han tyst och gick fram. Han kikade in och upptäckte att han precis sprängt fram en smal gång, en passage. Tillräckligt stor för att två vargar skulle kunna gå bredvid varandra, med branta klippväggar på vardera sida, och när han blickade uppåt såg han hur grottaket fanns där långt, långt ovanför dem.
En bit framför sig såg han hur passages verkade leda ut någonstans och han gick förväntansfullt framåt. När han nådde slutet av passagen var det med bestämda kliv han steg in i någonting som fick honom att först tappa andan.
En stor grotta, med ojämna väggar och golv. Ett silvrigt sken kastades över honom och han kom på sig själv med att tydligt se sin egen skugga i marken. Han blickade uppåt och såg hur taket pryddes av vita stenar som såg misstänkt likt ut diamanter. Mal hade bara skådat diamanter vid ett enda tillfälle tidigare, för många år sedan, och kunde inte med säkerhet säga att det var det han såg nu. Men vackert var det i alla fall.
Tramptass... det här måste du se..., han vände sig snabbt om och var på väg att snubbla över sina egna ben. Han visste inte om Tass hade telepatin igång och hade hört honom, så han skyndade sig ut för att få tag i honom.

Tramptass blickade ut över dalen. Utsikten var fantastisk. Han hade världen under sig. 

Malvado och Midas hade börjat planera sprängningar direkt. Utan en minuts vila. Tass kunde inte begära mer. Midas började utvidga stigen och brak och oljud inifrån grottan avslöjade att Malvado börjat arbeta med sin eld. 

Tass hann inte mer än sätta sig ner innan han hörde Malvados röst i sitt huvud. Någonting i hanens tonläge fick Tass att genast rusa in i grottan. Betan hade sprängt upp en passage i slutet av grottan. Där mötte han den svarta hanen, upprymd över någonting.

"Vad har du hittat, Malvado?" Frågade Tass nyfiket och fortsatte vidare i tunneln, de hann inte långt innnan passagen vidgade sig. Framför dem sträckte sig en grotta, väggarna var skrovliga och ojämna, men den var rymlig, luften var ren och utan fukt. Men det mest hänförande var taket, det var fyllt av glimrande ädelstenar, diamanter. De fick grottan att bada i ett dämpat sken som gav hela utrymmet en harmonisk känsla. Diamanternas sken påminde starkt om Nevadas silverådror i lyan i den döda skogen. Det kunde inte bli bättre.

"Det här är perfekt. Bra jobbat." Mumlade han frånvarande, fortfarande helt betagen av diamanterna. Sakta började han undersöka grottan närmare. Klippskrevor och mindre sprickor fanns överallt i väggarna. En svag, kylig vindil letade sig ut från flera av sprickorna i ena delen av grottan. Han kastade en blick tillbaka på Malvado.

"Jag tror det finns hålrum bakom den här väggen. Kanske finns det ännu en diamantgrotta där! Låt oss undersöka!" Han log och kände hur en spänd förväntan började bildas inom honom. Snabbt backade han undan för att ge plats åt Malvados eld.

Tass kom och mötte honom snabbare än vad Mal hade kunnat hoppats på, och Mal kände sig ivrig som en valp över att få visa ledaren vad dessa berg hade att erbjuda.
Tramptass verkade mycket nöjd över upptäckten och Mal var inte sen på att snappa upp hintarna om att de skulle ta reda på mer om bergen.
Malvado lät ett eldklot ta form framför sig och skickade sedan iväg det mot väggen med all sin kraft. Det slog mot väggen i något av ett mindre inferno, men blev sedan till rök. När röken skingrade sig avslöjades ett hål i väggen, tillräckligt stort för att de skulle kunna ta sig igenom.
"Good enough", konstaterade Mal nöjt. "Finslipningen känner jag att vi kan ta senare"
Han såg bort mot hålet och insåg att han på nåt sätt kände sig nöjd med livet för tillfället. Visst fanns det tankar och känslor som låg och tryckte hos honom, men sedan de anlänt till Blodbergen hade han känt sig... nöjd.
Han nickade mot hålet och vände blicken mot Tramptass och han flinade brett. "Damerna först"

Tramptass var mållös. Det var som att kliva in i en helt annan värld, en främmande men vacker värld. Grottan de befann sig i fortsatte i all oändlighet, väggarna doldes i mörker men långt framför dem kunde Tass se en öppning i taket. 

Han kände sig nästan ödmjuk inför det väldiga berget, han hade aldrig någonsin väntat sig en så storslagen grotta. Det fanns så mycket möjligheter. Marken under dem var skrovlig och ojämn, var man oaktsam kunde man falla ner i en klippskreva och försvinna. Men Malvado och Midas kunde jämna ut marken. De kunde forma grottan till en stor sal. En storslagen välkomstsal. En plats för flockmöten, ritualer och andra procedurer.

Devils skulle få det vackraste och ståtligaste hemmet i hela landet. 

"Malvado, ser du vilka möjligheter vi har här?" Han var glad att det bara bara var han och betan i grottan, för Tramptass kände sig upprymd och hoppade ivrigt omkirng på stället precis som en liten valp. 

Vackra valv skulle pryda grottan, Saderk kunde säkert slipa till och dekorera dem med sin sand, eldfacklor skulle lysa upp mörkret. Han sprang vidare mot öppningen i taket. Tramptass snubblade över en spricka i marken i sin iver. Det kändes som han aldrig kom fram. Ju närmare han kom desto större insåg han att hålet i bergväggen var. Det var en hänförande syn. Grottgolvet han stod på stupade brant ner, en bit ner fanns en sjö som badade i ljus från hålet i taket. Vattnets stilla yta återspeglade ljuset över grottväggarna. 

Tramptass gav till ett nästan ironiskt skratt. De behövde inte ens leta efter en vattenkälla. Problemet var löst. De hade vatten i sin egna grotta. 


(Inspiration: Länk 1, Länk 2, Länk 3, Sjön, mindre växtlighet, längre avstånd till taket/hålet.  Vattenfall )

Malvado hade nog aldrig förr sett Tramptass på detta sättet. Uppspelt, ivrig, snudd på barnslig. Han kunde inte låta bli att le åt det hela, han själv kände sig lika ivrig. Han ville upptäcka mer av grottan, se vad som gömde sig längre in.

Men för tillfället var det tillräckligt mycket arbete i den del av bergen som de faktiskt har upptäckt. Det var nog läge att vänta med resten.

Grottan var storslagen, aldrig förr hade Mal skådat något liknande. Han kände sig med ens mycket, mycket liten. Han kunde onekligen säga att han såg fram emot att få bo här.

En öppning i bergstaket kastade ner ljus och den upptäckten gjorde honom, om möjligt, ännu mera nöjd över stället de valt att bosätta sig på. En grotta med ljus, och vatten - något han upptäckte när han tagit sig fram till ledarens sida.
Han log åt synen. Deras egna vattenkälla. Och hålet i taket skulle se till att den fylldes på när helst det regnade.

"Det kanske är hög tid att släppa in flocken?" frågade han sedan. "Jag kan försöka spränga upp ingångarna till grottorna under tiden", fortsatte han. Faktum var att han var så ivrig på att få visa resten av flocken allt detta. Låta dem ta del av allt det som han och Tass nu hade sett.

Flocken. Traptass hade helt glömt bort att resten av Devils stod där ute, förvirrade och vilsna, men lättade över att äntligen vara hemma. Det klart de också skulle få dela Malvados och hans upptäckt. Han hoppades de skulle bli lika imponerade som han kände sig. Det här var den perfekta platsen för dem. 

"Jag hämtar dem." Svarade han kort och började snabbt ta sig bort mot ingången till diamantgrottan igen, men han saktade plötsligt in och såg tillbaka på den svarte betan.

"Ta ledig ikväll Malvado. Du behöver vila. Vi har gått om tid att bygga klart, vi kan sova här och i diamantgrottan i natt. Saturn och Midas kan flyga iväg och fälla några läckra hjortar åt oss. Ikväll ska vi fira!" Han var utsvulten, bara tanken på hjort fick det att vattnas i munnen på honom. Han fortsatte vidare mot utgången, gladare än han hade känt sig på länge. 


(AVSLUTAT)