Keren hittades helt ensam, nästan död under en gran. Det var en stolt och mycket omtyckt hane till ledare som fann honom - de var ovetande om vem eller vad han var, är. De tog hand om honom, behandlade hon som sin egna son, då de någon månad senare fick egna valpar. Keren växte snabbt, mycket snabbare än de andra valparna.

Då han nådde tonåren så hade an vuxit om sin fader, som sågs som stor av de andra i flocken. Keren fick respekt från de yngre, även de som han var flera år yngre än, på grund av sin storlek. De flesta av vargarna i flocken hade vuxit upp i ren godhet - för det var just vad flocken var - god, helt genom god.

Problemen började under en lek - Keren var helt ovetande om sin kraft och kunde inte kontrollera den. Han tog ett grepp om halsen på brodern - dock inte menat att skada honom. På någotsätt så gick det hål på huden och giftet - som han ännu inte kunde kontrollera - vällde in i broderns kropp. Någon vecka senare så dog han i svåra plågor. Ingen riktade det mot Keren den gången, men nästa gång - då han ännu inte hade upptäckt kraften - så bet han sin flocksyster i benet och några sekunder senare så föll hon ihop med svåra plågor i benet. Hon klarade sig, men det tog tid för henne att återhämta sig. Händelsen gjorde att han straffades hårt, men tränades ännu hårdare för att kunna kontrollera giftet. Hans adoptivfar hade sett vargar med samma kraft förut, och hade forskat i rasen. Keren sågs inte längre som en flock broder, utan som ett monster, så var även hans straff. Men han plågades inte, han njöt. Han var fruktad, alla visste vem han var. Hade han fångat en hare så tog ingen den ifrån honom, inte ens hans "far".

Bara något år senare så kom han i ett gräl med en något äldre varg hane. De bråkade, eller "diskuterade" om vems lya det egentligen var. Hanen påstod att han hade haft lyan innan Keren, att Keren hade tagit den efter honom. Men såklart så drog sig inte Keren för ett bråk, då han visste mycket väl att det var som hanen sa. Hur som helst så rök de ihop, de började slås. Keren kom i underläge och dödade hanen med sitt gift, vilket gjorde att de blev en stor skandal i flocken. regler sattes upp, Keren blev mer fruktad och han fick inte längre ses som son av alfan.

Hur som haver så levde Keren vidare, han växte, bröt mot regler och gjorde som han själv förmådde. Men tillslut så kom dagen då Keren ville lämna flocken, alfan tvärvägrade att låta Keren gå, då han ansåg att han var en fara för värden och att han hade bra kontroll över giftvargen. Keren blev förstås sur, mycket sur - men stubinen hade inte brunnit upp helt.

Det som skulle få han fri var när han tog saken i egna tassar. Det var en regnig mörk natt och det enda som lös upp omgivningen var Kerens ögon. En grupp med hög rangade vargar diskuterade om Kerens liv, att de skulle tvinga honom att lämna flocken. Som vanligt så gick Keren nonchalant fram till de, betraktade innan han öppnade munnen.
"Så? Vad diskuterar ni..?" han blötte nosen och log lätt samtidigt som han fäste blicken på alfan, hans företräde far.
"Jag tycker att det är lite.. ohövligt att sitta och bestämma över andras liv. Tycker inte ni..?" han såg på dem en efter en. 
"Men du är ett.. monster" en hane yttrade sig, men Keren välkomnade inte ett svar.
"Tyst!" fräste han, ifall han inte hade andra planer så hade hanen varit död på några sekunder.
"Ni har styrt över mitt i nu, så nu tycker jag att det är min tur att bestämma över ert" han klev fram till alfa hanen, utan att tveka. Deras blickar möttes, men i Keren så fanns det ingen nåd. Han högg tag i alfans hals och lätt giftet flöda. Ett gift som endast förlamade han, lät han sakta törsta ihjäl. Och vad som än skulle hända så kunde han endast se på. De andra sju fick samma öde, de fick lida tills döden välkomnade de.

Han dödade resten av flocken, förutom tre unga honor som han tog med sig på sin vandring. Bara några få månader senare så hittades de med nyfödda valpar, de fick uppfostra valparna efter Kerens ord samtidigt som han sakta manipulerade de, gjorde de pysiskt svaga. Valparna växte i en snabb takt, de som inte nådde upp till Kerens krav fick möta döden, när en av honorna blev för svaga så så fick hon gå samma öde. Det ledde till att Keren stod ensam kvar med 3 unga valpar, valpar redo att ge sig ut i världen. Han släppte de när han nådde Numoori, och då började hans riktiga vandring.