Blair var oftast uppe tidigt, men den här morgonen hade han för en gångs skull sovit ut och vaknat först när solen stod högt upp på himlen. Eftersom han redan försummat den här dagens träning så hade han istället vandrat iväg från reviret, ut i Kawazatri för att helt enkelt ta en dag ledigt. Det var ovanligt, och egentligen inget han ville ha som vana. Lediga dagar var inte till för dem som ville något med sitt liv.

Kawazatriskogen surrade av liv när fakargen trängde sig fram genom undervegetationen för att ta sig fram. Ha gick söderut - något han inte gjorde ofta. Han brukades mest dra sig åt norr, kanske driven av en omedveten hemlängtan.
Blair slöt ögonen och manade på förvarningen. Han började bli hungrig, och han ville sse om det fanns någon chans att få tag i något. Men det som kom var inte ljudet av ett byte, utan doften av en annan varg. Han öppnade ögonen, denna gången med en vaksam skärpa i blicken. För att minska risken att bli upptäckt lät han vinden dölja hans doft.
Det dröjde inte heller länge förrän den främmande doften faktisk kom svävande mot honom på riktigt. Han stannade upp, funderade på om det var värt att möta den andre. När Blair kom på sig själv med att vilja ha lite sällskap suckade han och skickade ut sin egen doft mot främlingen, hintade om att han var där.

[Ronia :'D blev stressigt på slutet D:]

Ronia var fullt upptagen den morgonen. Varför? Hon hade fått syn på en ytterst intressant insekt, som hon jagat i över två timmar nu. Fram och tillbaka över hela reviret. Luggen stod på ända och ögonen glittrade medan hjärtat pumpade i bröstkorgen, och trots att den lilagröna insekten om och om igen flaxade iväg utom räckhåll så gav hon sig inte. Det var ett av Ronias främsta karaktärsdrag - hon gav sig aldrig.
   Den unga honan hade stannat, och samlade ihop sig till språng. Insekten hade landat på en gul blomma med ryggen till (vilket förmodligen inte var till större hjälp då den hade ett seende på 360 grader), men det visste inte hon. "Nu har jag dig.." Viskade hon uppspelt och kröp ihop i gräset. Sekunden senare sköt hon ifrån, men missade den med en hårsmån. Tiken morrade till, ett litet och ostadigt läte, för att sedan sätta av genom skogen igen. Hon sprang i högsta fart genom Kawazatri och märkte inte att hon korsade revirets gränser i jakten på den skimrande insekten. Hon längde steget en aning, snodde kvickt runt en stenbumling.. Och krockade med någonting mjukt. Med ett lätt tjut dunsade hon ner i gräset. Det tog några sekunder för Ronia att ines vad som hänt och blinkade dumt - tills hon lokaliserade vad hon krockat med. En främling.. På deras revir! De gröna ögonen spärrades upp en aning då hon, fortfarande liggande med benen spretande åt alla håll, stirrade på hanen. Han var mycket större än henne, men tycktes ändå inte vuxen.
   "Oj."

Uppmärksamt väntade de unge hanen på att någon skulle uppenbara sig, men ingen kom. Den enda som verkade vilja göra honom sällskap var en lilagrön insekt som lojt passerade och sedan försvann. Ett dovt dunkade hördes, och han vred kvickt på huvudet, men ingen var där. Det var ljudet av små tassar han hörde. Så dök det upp en varg, som rusade in i hans sida.
Blair stirrade klentroget ner på främlingen - som visat sig vara en mörk valp med flammande röd lugg - som sprungit rätt in i honom. Hon verkade inte ha mer att säga som ursäkt än ett dumt oj.
"Oj?", upprepade han med samma skeptiska tonfall som blicken utstrålade. "Du kommer sladdrandes in i mig, och allt du har att säga är oj?" Egentligen hade han inte tagit särskilt illa upp, men han fann ingen anledning att säga det till valpen som låg framför honom med ben och tassar spretande åt alla håll och kanter.
De gröna svepte över hennes lilla gestalt. Hon kunde inte vara mycket yngre än vad han var, men hon var sannerligen mycket mindre till storleken än vad han var.
"Vad gör du här? Bara ute och springer in i folk, eller har du något annat ärende?"

Ronia kunde inte göra annat än att blinka dumt åt den mörka hanen då han började tala. Orden strömmade ur hans mun i jämn takt och det var inte förrän han tystnade med en fråga som hon faktiskt tog till sig dem, och insåg att hon borde ställa sig upp för att åtminstone återvinna en gnutta värdighet. Hon var ju trots allt alfadotter! Tiken såg på honom med trumpen min och kravlade sig upp på tassar, ruskade lätt på den knubbiga kroppen och fäste sedan blicken i honom igen. Luggen hade lagt sig som en slöja över högra ögat, men det som syntes glödde av surmulen intensivitet. Det var allt en otrevlig typ, komma här och klaga på hennes jakt .. det var ju inte hennes fel att han stått där!
   "Jag jagade faktiskt en insekt!" Utstötte hon surt och spände svansen bakom sig. Trotsigt sköt hon ut hakan och sträckte på sig så långt den korta halsen nådde. "Och du gjorde så jag tappade bort den! Du borde förresten inte var på vårat revir!" Tiken kastade några snabba blickar runt sig, i ett gagnlöst försök att få syn på den igen. Den var spårlöst försvunnen. Typiskt! Hon såg på honom igen, drog i smyg in lite luft genom nosen för att analysera hans doft, och fann sig själv.. Inte alls på reviret. Hon var .. utanför! Katastrof! Black skulle bli vansinnig! Ronia hade snabbt insett faktumet och antog en förfärad min.

Den andra såg sannerligen dum ut när hon bara låg där och blinkade åt allt Blair sa. Sedan verkade hon inse i vilket underläge hon var när hon låg ner, och ställde sig upp. Hon förklarade att hon jagat en insekt. Blair kom på sig själv med att likna henne vid Kelitzon. och en road glimt glittrade till i de gröna ögonen vid tanken.
Den svarta valpen fortsatte, den här gången med att klaga på att han fick henne att tappa bort sin insekt. Stackars liten. Han fann henne lustig. Hon var barnsligare, mer valpigare än honom, trots att ålderskillnaden mellan dem inte var mer än några år. Det berodde antagligen mest på att hon inte hade växt upp som han. Valpen framför honom hade antagligen inte haft en far som varit borta hela hennes uppväxt, hade antaglige inte sett sin mors blodiga lik framför ögonen och hade definitivt inte blivit hårt tränad av Shady till att bli lönnmördare.
Hon spelade ut ett av hennes förmodligen största triumfkort - att han var inne på hennes flocks revir.
Men hon hade fel. Det låg inga dofter från en främmande i luften. Hon måste ha lämnat sitt revir och missat att det inte längre fanns här.
"Tscch, lek snällt. Jag är lika mycket på ert revir som du är på vårt.", svarade han lugnt på den andras något mopsiga ord. "Det här är ingemansland, så varken du eller jag har någon rätt att komma och styra och ställa över den andra." Ett snett leende dök upp på de mörka läpparna. Vetandes att han hade rätt breddades leendet på lite när han såg hennes förfärad min och visste att hon insett att han hade rätt.
Lugnt satte ha sig ned så deras huvuden hamnade i ungefär samma höjd.
"Har du något namn?" En simpel, och väldigt vanlig fråga.

[tycker det är lite för kul att rolla blair som jäklas med henne]

Ronia slog igen munnen med en liten smäll för att inte se allt för dum ut. Läpparna kneps missnöjt ihop och öronen vreds bakåt. Tungan löpte snabbt över högra mungipan, och öonbrynetn bildade ett grinigt V. Var det någonting Ronia inte gillade var det att förlöjligas, eller åtminstone ha fel. Eller göra bort sig. Just nu var det lite alla samtidigt, och det fick henne inte på bästa humör precis. Hon som hade haft roligt, roat sig själv, och så skulle den där.. Bevingade kräftan komma och förstöra alltihop när hon för en gångs skull vistades utanför den tråkiga lyan.
   "Har du något namn?" Ronias gröna ögon smalnade av en aning och en kort fnysning lämnade henne vid den större hanens ord. Skulle han vara taskig, kunde hon allt vara det också. Punkt, slut! Dessutom tyckte hon inte att han förtjänade att få veta det.
    "Ja", sade hon tillslut och tog ett halvt steg bakåt ifall den andre skulle brusa upp, vilket inte var helt omöjligt. Hanar i den åldern var sällan sena att resa raggen, så det var bäst att ta det säkra före det osäkra. "Det har väl alla, dumskalle. Ronia, om du måste veta." Munnen smalnade av en aning i irritationen då hon rynkade nosen en aning. Inte speciellt skräckinjagande, men de vassa valptänderna hon fortfarande inte blivit av med var inte allt för roliga att leka med. Det hade Kasai mången gång fått smaka på då deras lekar blivit lite för vilda.

Tungan smet ut mellan blanka, vita tänder för att återfukta nosen. Först svarade honan med fel svar – ett enkelt ja. Blair såg oimponerad ut. Sedan följde hon upp det med att förolämpa honom och till sist få fram sitt namn. Ronia, som den andres namn var visade sina små, vassa tänder. Han log lite nedlåtande.
”Alla har inte ett namn, Ronia. Vissa får sitt namn först efter att de förtjänat det. Och för dem som aldrig gör det… tja, jag hoppas du är intelligent nog att förstå vad jag vill säga.” Blair fann det roligare att prata med den här Ronia – driva med – än vad ha borde. Det glimmade till i de gröna ögonen han bar, och han noterade att hon hade samma färg på sina. Konstigt. Så många ägde den ögonfärgen. Han själv, Ronia, Ophelia… Det stack till i bröstet på honom vid tanken på sin bästa vän. Hur länge tänkte hon bli kvar? Det var bara en tidsfråga, men frågan var om han var redo att låta henne gå.
Blair återvände med blicken till Ronia från att ha tillfälligt drivit iväg med den.
”Jag är Blair.” Lite gott exempel fick man ju ändå föregå med. ”Bor du här eller? Du pratade om ett revir, men…” Han sänkte röste till en teaterviskning. ”Jag tror du missat att revirgränsen är där borta.” Åh, det var för kul att jäklas med henne. Han viftade med tassen åt det hållet hon kommit ifrån. ”Typ. Vilken flock är det du tillhör?” Mest för att han var nyfiken, men också för flocken. Han visste redan nu att det fanns en främmande flock i närheten. Var det kanske den Ophelia tagits ifrån? Hon hade haft lockdofter på sig redan från början, andra flockdofter.

[svara innan skolan lajk a bauss, nu måste jag springa]

Blair? Var inte det ett flicknamn? Ronia frustade roat till och sänkte den rynkade överläppen över tänderna igen men sade inget, utan log bara finurligt och slog sig långsamt ner på marken. Hon virade svansen runt tassarna som en katt kunde gjort och såg på honom med höjt ögonbryn. Blair. Det var faktiskt ett flicknamn, så det så. Vad.. sött. Gulligt och rart. Blair.. På en hane! Ronia valde dock att inte nämna någonting om det utan bet tag i sin egen tunga för att inte brista ut i skratt över något som hon själv tyckte var oerhört roande.
   "Bor du här eller? Du pratade om ett revir, men... Jag har tror du missat att revirgränsen är där borta", fortsatte hanen med tillgjord röst. Ronia stack genast nosen i luften och vände bort ansiktet. Det var ett försmädligt misstag, men hon tänkte inte låta sig rubbas. Inte alls, så det så! Sedan såg hon på honom igen med skarp blick under den flammande röda luggen och tog till orda.
   "Jag tillhör Isil Anar, som min pappa leder. Han brukar inte gilla främlingar så nära reviret, så jag hoppas han kommer hit och biter huvudet av dig! Han tar inte några risker efter att de där.. Occultos tagit en av våra valpar! Annars så ska jag göra det själv när jag blivit äldre och tagit över efter honom!"  Valpen reste sig upp, vände ryggen till och sprätte malligt iväg lite damm upp i hans mörka ansikte med ena baktassen, innan hon med högburet huvud började spatsera tillbaka mot reviret. Sedan stannade hon, vände bak huvudet och fäste blicken på honom igen med ilsket gröna ögon. "Förresten, Blair är ett flicknamn! Så det så!" Tiken stack ut tungan i en ful min.

[Alltså, menar inte att avsluta rollet hahaha xD love this]

Dotter till ledaren av Isil Anar. Om det var meningen att det skulle rubba honom, få honom att uppträda annorlunda så fungerade det - bara inte på rätt sätt. Hanens leende växte till ett stort grin. Hon var sannerligen ingen begåvad ledardotter om hon inte lärt sig att urskilja anda flockars dofter på andra. Han drog in hennes doft genom den känsliga nosen och la flockdoften på minnet.
Ronia vände sig om, skvätte upp lite damm i hans ansikte och började spatsera iväg med högburet huvud, innan hon åter vände på huvudet och såg på honom med ilskna ögon.
Jaså? Att Blair var ett namn för både tikar och hanar visste han redan innan, men det visste tydligen inte den lilla tiken. Blair var stolt över sitt namn, och det hade en särskild betydelse för honom. Hans namn var det enda riktiga minnet han hade av Relianne. Hon hade gett honom det här namnet, och han tänkte inte låta någon hacka på det.
Om det inte hade varit för den dräpande kommentaren om hans namn hade Blair säkert kunnat låta henne komma undan med att skvätta upp damm i hans ansikte. Nu såg han roat på när hon gick sin väg.
”Du är så gullig när du har fel, visste du det?” Han log. ”Hade du varit lite påläst så hade du vetat att Blair är ett namn för både honor och hanar.” Blair reste sig upp. Träningen hos Occultos gjorde att han ljudlöst tog sig efter Ronia med några långa steg. Sedan grabbade han tag med tänderna i de tjocka pälsen vid nacken som alla vargar ägde. Helt sonika rätade han sedan p nacken och bar iväg Isil Anar-valpen in i djungeln.
Han bar henne inte långt, på sin höjd kanske tio meter, men när han satte ner henne misstänkte han att hon skulle osa av ilska och liknande känslor. Hon var en sådan där argsint tik. Inte ett dugg lik Ophelia, anmärkte han.
"Du skulle knappast bli en bra ledare.", log han. "Absolut inte om du inte ens kan känna igen dofterna från en annan flock." Osäker på om hon skulle börja skrika eller något annat fånigt så såg Blair utmanande på henne.

[Lite PP där, är det inte okej så ändrar jag! ~]

"Det är ändå inte fint! ..  Och jag är inte gullig!" Sade Ronia med hög röst då hon fortsatte intet ont vetande i riktning tillbaka mot reviret, där Black förmodligen började undra vart hon var någonstans. Men det dröjde inte många sekunder innan hon fick en märklig aning om något, för att sekunden senare känna ett par käftar slutas om nackskinnet. Ronia tjöt till av förvåning och sparkade vilt omkring sig då Blair bar iväg med henne genom regnskogen. Ett tiotal meter senare släpptes hon i en hög på marken, och lika snabbt som hon kom ner hade Ronia kastat sig upp på benen. Något omtumlad skakade hon på huvudet för att sedan fästa blicken i den störra hanen. Han var en idiot! Och att dessutom.. Säga att hon aldrig skulle duga till ledare! 
   "Jag har inte börjat tränats än!" Fräste hon uppretat och lockades av tanken att bita nosen av honom. Det var väl inte hennes fel att Black inte haft tid när Rosie försvunnit. Han hade en hel flock att sköta, och att då dessutom jaga till två hungriga valpar fyra gånger om dagen var ingen enkel uppgift. Ronia gillade inte när andra skickades att titta till dem, och ville ju vara med pappa. För trots att hon såg upp till honom och såg fram emot att kanske leda han en dag, så var det tråkigt att han alltid var så upptagen. "Och det finns ingen flock på en jättelång bit!"

Ronia sprattlade i hans käftar när Blair bar henne och han önskade att hon kunde sluta upp med de dumheterna. Det enda det skulle kunna orsaka var att hans tänder trängde igenom hennes hud. Det första hon gjorde när hon blev nersläppt var att fara upp på fötter och något snurrig stirra på honom. På hans spydiga ord svarade hon med att hon inte börjat tränas än.
"Såklart, hur kunde jag vara så dum?", muttrade Blair sarkastiskt. Han lät henne slippa ännu en sarkastisk kommentar som dök upp på tungan, och fokuserade istället på hennes andra påstående. Ronia hade med största säkerhet inte varit särskilt långt bort från reviret. Han kände igen hennes trångsynthet med sin egen när han bott med sin familj. "Klart det gör, dumskalle. Var tror du jag kommer ifrån?" Blair satte sig ner och fällde ut vingarna. Det var alltid en lättnad, men också en trygghet i att man snabbt kunde ta sig därifrån.
"Du nämnde att de där från Occultos tagit valpar från er, huh?" Blair lät bli att nämna att han var med i flocken, utan lät henne själv dra den slutsatsen när han brände av ännu kommentar. "Borde inte du hålla dig inom reviret så inte Ophelias öde drabbar dig?"

[dafuq fel karris först]

"Klart det gör, dumskalle, vad trodde du jag kom ifrån?"
Ronia såg på honom med en egendomlig min. Det var många mil mellan flockarna, hade hon hört. Det fanns ingen i närheten. Tjugo eller trettio mil.. det var väl ändå inte i närheten? Sekunden senare insåg hon vad han menade - han tillhörde fiendeflocken. Ronia vred genast öronen bak mot nacken, ögonen smalnade av och pälsen på ryggen reste sig en aning. En föga skrämmande morrning steg ur strupen då hon blottade de vassa spetsarna till valptänder och sträckte på sig en aning. Men sinnesförändringen blev kortvarig, då nästa sak den äldre hanen sade bragde henne helt ur balans."... så Ophelias öde inte drabbar dig?"
   Valpen blev stående med förbryllad min, för att sedan backa undan några steg. Ansiktet vittnade inte om hur rädd hon blev, men svansen slapp automatiskt in mellan bakbenen. Hennes hjärna arbetade för högvarv och kokade genast ihop den ena historien efter den andra under loppet av några sekunder. Han var från Occultos. Och han hade skickats ut för att röva bort henne från flocken! Den tanken blev för mycket för den unga honan. Öronen slickades i rädsla bak över hjässan och kroppen slokade till en ihopkrupen massa. De gröna ögonen stirrade vilt omkring sig, innan hon darrigt störtade in under en buske i bredvid sig.

[VAR SNÄLL MOT BARNET BLAIIIR ;_;]

Blair såg direkt på Ronias kroppsspråk när hon förstod. Först visade hon upp en mer aggressiv attityd, men när han nämnde Ophelias namn så såg hon mer rädd ut. Han insåg att det var lätt för henne att dra förhastade slutsatser. Det blev ju inte bättre av att han dragit upp den andra kidnappade valpens öde. Underbart. Han hade ingen lust för att konfrontera en fullvuxen hane. Det hade han fått nog av för ett tag. Vid tanken drog han omedvetet tungan över ärret vid läppen.
"Ta det luuuugnt. Jag är inte här för att skada dig. Faktiskt, hade jag inte tänkt att möta någon alls, men sedan sprang du in i mig." Han betraktade henne något roat när hon försvann in i en buske. Han la sig ner med huvudet platt mot marken för att se in i busken och in på Ronia. Hon var där inne, och han log lite innan en plötslig instinkt - förvarningen - om att något snart skulle hända slog till. Hans anlete blev plötsligt vaksamt och han förlorade plötsligt allt intresse för valpen i busken. Blair satte sig upp med spelande öron. Något var i görningen och skulle snart visa sig, det kände han på sig.

[Blair: Hon skvätte damm i mitt ansikte! ;_;]

Black visste inte vad han skulle känna först, vid insikten att dottern vandrat ut från reviret och därmed brutit mot en av de viktigaste reglerna både hans valpar och hans skyddslingar hade att följa. Hur skulle han kunna skydda dem om de inte ens var där? 
Först kände han rädsla, en skarp, obehaglig och kall rädsla för dotterns skull. Han visste hur hon var. Hon skulle fnysa faror i ansiktet, omedveten om sin egen svaghet. Det hon trodde var mod skulle andra kalla dumdristighet. Han påminde sig själv om att tala om för henne att mod inte är avsaknaden av rädsla, utan att göra något man är rädd för att göra trots allt. 

Hon hade haft en trygg uppväxt, och hennes träningstid hade inte börjat än. Hon förstod inte att hon skulle vara fri att lämna reviret så snart hon var redo att försvara sig själv. 
Den andra känslan var ilska. Nej, inte ilska. Irritation. Han hade talat om för henne att hon inte fick gå utanför. Hon hade trotsat honom, och han kunde inte riktigt se varför. 
Nu ligger du illa till, tänkte han och skakade en aning på huvudet för sig själv. Men vart är du nu?
Han rörde sig fram genom djungeln på det sätt han alltid känt var naturligt - i träden. Kattgenerna styrde honom smidigt från träd till träd, de skarpt gröna ögonen kunde bedöma vilken gren som var för svag för hans muskelmassas vikt och vilka som höll bra. De utfällbara krökta klorna gav honom ett stadigt tag i barken, medan kattsvansen höll balansen. Snart hade han lokaliserat sin dotter. Hans medvetande tog emot en våg av förvåning från hennes.

När han befann sig på en relativt bred gren stannade han och vädrade i luften. Vartenda ärr på hans kropp glänste av den fuktiga luften. Han hade redan uppfattat hennes doft, men en vindpust förde med sig en ny. Hela hans kropp spändes och öronen vändes mot dofternas källor för att uppfatta minsta ljud. Han spanade mellan löven. Doften tillhörde en ung hane. Blacks ansikte antog en bister min när han såg en mörk hane med en sprattlade Ronia i käften som gick nere på marken, stannade och släppte ner henne. Han kunde höra röster, men urskiljde inte orden helt. Han klättrade lägre ner och kunde då höra tydligare. Han kunde känna hanen stinka av Occultos.
"Borde inte du hålla dig inom reviret så inte Ophelias öde drabbar dig?" sade främlingen till hans dotter, som kröp ihop av rädsla. Han hade sett detta förut. Det var droppen. Utan att lyssna vidare på vad hanen hade att säga klättrade han ner via stammen och kom ut ur de skuggiga buskagen på marken med blicken fastnaglad vid hanen. Varenda muskel var redo, men hans kroppsspråk var lugnt. Öronen vändes långsamt bakåt och tänderna blottades en aning.

Ronia såg misstroget på honom medan han talade, utan att riktigt ta till sig orden. Hon vågade inte lita på honom, hon kunde inte annat än känna ilska för Ophelias skull. De hade säkert kunnat blivit vänner om den främmande flocken inte tagit henne. Ronia hade haft någon att leka med (som inte var hennes bror), men framför allt hade hon inte blivit bortrövad alls och det var ju huvudsaken! Ett lätt gnyende läte steg ur strupen då han sträckte sig ner för att kika in i hennes gömställe. Han lyckades, omedvetet, precis undvika ett svidande rivsår från hennes kattlika klor då han ryckte upp huvudet, stirrande ut i skogen. Ronias ögon smalnade av en aning då hon undrade vad som hände, men vågade sig inte fram. Det kanske var en skenmanöver..
Sekunden senare stegade Black ur skuggorna. Hans blick var stadigt fäst på den unga hanen och musklerna spelade under det ärrade skinnet. Ronia var stolt över sitt ursprung, men just då kunde hon inte avguda honom vidare och pilade istället fram ur sitt gömställe.
"Pappa!" Rösten var pipig då hon kröp in mellan hans framben. "Han är dum."

Förvarningen hade haft rätt, och Blair tackade den för att den låtit honom slippa överraskningen när en mörk hane klättrade nerför stammen på ett träd träd. Ronia sköt fram från sin buske och direkt in mellan frambenen på sin den främmande hanen och gnällde på att han var dum. Blair var tvungen att vända bort ansiktet för att dölja hånflinet som flimrade till på det mörka läpparna. Så modig Ronia var så. Hon ingav sannerligen ingen respekt när hon i ena ögonblicken mopsade sig, men så fort det hände något farligare var hon tvungen att krypa upp hos sin far igen.
För att det var hennes far tvivlade han inte på. De var slående lika, med samma man och pälsfärg. Fadern höll just nu blicken fixerad vid Blair, men det fick honom bara att sträcka på sig mer. Han var ingen fegis, som Ronia.
"Jag antar att det här är fadern som du ville skulle komma och bita huvudet av mig för att du hade fel om era revirsgränser?" Han slängde en föraktfull blick på valpen, inte för det hon sagt, utan för hennes handlande. Hon var inte modig. Det mod hon först visat upp var en skenbar illusion, en vägg för att hålla borta eventuella hot, men den var lätt att bryta igenom, och gjorde man det fanns där inget äkta mod att finns.

Ronia dök under honom som skjuten ur en kanon.
"Han är dum."
"Ronia, du skämmer ut dig." mullrade Black. Han backade ett steg, lade en stor tass under hennes mage och placerade henne framför sig. "Du bröt mot reglerna, så tro inte att du inte ligger illa till." 
Paniken och rädslan hade lagt sig helt, det var ingen fara med henne. Det var bara en hanslyngel från Occultos. Black andades långsamt ut. Han vände åter blicken mot främlingen, rätade på sig och såg ner på hanen. Han var trött på Occultos och deras fasoner. De sprang runt överallt och trodde att de var mäktigast i världen, hade rätt att göra vad de ville. Han gick förbi sin dotter fram till främlingen. En kort tystnad lade sig medan han forskande stirrade hanen i ögonen, lyssnade efter tankar och känslor. Hanen kände sig hånfull. Det räckte. Black stängde åter sitt sinne och ögonen smalnade. Pupillerna var smala streck. Han fnös lågt, skakade på huvudet och vände ryggen mot främlingen. 
"Kom, Ronia." muttrade han och började lugnt gå.

Ronia hade varit helt säker på att Black skulle stå på hennes sida - men icke. Han skyfflade fram henne från sitt gömställe under honom och sade att hon skämde ut sig själv. Valpen såg på honom med förorättad min, men sade ingenting då hon visste bättre än att säga emot Black. Det hade ju faktiskt inte varit med flit hon lämnade reviret heller. Hon hade försökt gå tillbaka, men den där.. Blair, hade hindrat henne. "Förlåt", mumlade hon bara, och kände sig enormt förödmjukad. Hon borde vetat bättre än att fly faran. Kasai skulle aldrig gjort så. 
Det var med törnad självkänsla som hon tassade efter sin far in mellan träden, tillbaka mot reviret. Men inte utan att kasta en giftig blick mot den äldre hanen, lika giftig som de gröna ögonen. Nästa gång, var hon tränad. Och då skulle kan ligga illa till!

Den stora, mörka hanen verkade dela Blair uppfattning om Ronias flykt. Han mullrade fram en tillsägning, backade ett steg och skyfflade fram henne med en stor tass. Hon såg förorättat ut, men höll tyst. Hon låg tydligen illa till, men var smart nog att inte förvärra det.
Fadern klev fram, naglade fast Blair med blicken. Ett försök att skrämmas? Han fnös åt tanken, och sträckte mer på sig, trots att han nästan stod i sin fulla höjd. Blair visade ingen rädsla över den äldre hanens närgångna sätt, trots att den andre var nästan dubbelt så stor.
När de båda, far och dotter, började stega tillbaka till sitt eget revir lät inte Ronia honom komma undan en giftig blick. Han log mot henne, höjde tassen och vinkade. Lilla stumpan då, mimade han, och kommentaren fick ett bubblande skratt att stiga upp i strupen på honom, men han höll inne det. När de båda försvunnit bakom ett buskage skrattade Blair lågt och började trava tillbaka till sitt eget revir. Idag hade gett honom en hel del information som Shady kanske skulle vilja veta.

[Avslutat? Blair lämnar här nu så Black och Ronia kan prattttaaaa :'D]

(Tycker vi kan se detta som avslutat nu, det blir bäst så i mina ögon. :) )





Avslutat