Fåglarna kvittrade ivrigt på trädens grenar, de var sedan länge vakna. Solen hade nyligen stigit upp men trots detta verkade större delen utav skogen redan vara uppe och i full gång. En mus kilade kvickt igenom skogen i jakt på föda åt familjen medans en hjort betade tyst i en glänta.

Trots allt liv och alla ljud omkring henne sussade vargen skönt. Hon hade lagt sig alldeles intill ett träd med en buske som skydd ifrån de kalla vindpustar som drog igenom skogen. Det märktes allt mer dag för dag att hösten var kommen och att vintern var redo att slå till. Den långa svansen hade hon lagt omkring sig och den nådde näst intill hela vägen runt henne. Hon sparkade till lite svagt med bakbenet då och då, troligen påverkad utav någon dröm, medans ett leende lekte över hennes läppar - även i sömnen.
Solljuset började leta sig ned i skogen och pressade sig emellan trädens kronor och kastade värme och ljus på de röda blommorna. Solstrålarna dansade över rosorna medans solen steg högre upp hela tiden, även om det knappast var märkbart fören den hunnit över halva himmelen. Det var detta solljus som väckte den ljusa. Hon öppnade långsamt ögonen och fann sig, precis som när hon hade somnar, omgiven utav det gröna. Hon blinkade flera gånger innan hon kände att hon faktiskt var i verkligheten. Rosenskogen tycktes nästan vara som en dröm för henne, så extremt vacker, inte fanns det väl någon som kunde säga emot?
Hon reste sig, trots sin lilla dåsighet, kvickt upp och vädrade i luften. Hon kände en stark doft utav vatten och huvudet klarnade upp. Tanken på färskt vatten törstade henne och med kvicka steg började hon röra sig söderut.

De två hjortarna hade tillbringat större delen av dagen med att gömma sig i några risiga snår, vilade och samlade kraft inför kvällen då de båda skulle ge sig ut och äta. Att röra sig fritt under dagtid var farligt, det hade deras mödrar förmodligen lärt dem innan de ens hade fått lära sig vilka lavar som var ätbara och inte. Centhamel kurade ihop sig i sitt gömställe bakom ett mosstäckt stenblock, tålmodigt väntande. De måste ju komma ut någon gång, och när de gjorde det.. Tikens mage knorrade mjukt av tanken på färskt kött och rykande varmt fett.. Skuldkänslorna gnagde med ens i i hennes mage. Ena sidan av henne längtade efter köttet, hon var varg, vargar ska äta kött, inte lavar och svamp.. Andra sidan av henne tyckte synd om hjorten som snart skulle ha strupen uppsliten av hennes vassa tänder. Djupt försjunken i tankar märkte hon inte att de båda hjortarna smög sig ut ur snåren, sänkte nosen till marken och började tugga i sig det något torrare gräset. Hösten var i antågande, det märktes på gräset och löven som började gulna, och den nordliga vinden som förde med sig kyla ända bort från Glaciären och Snöslätten. En av hjortarnas vassa klövar knäckte en torr kvist, och det skarpa ljudet fick Centhamel att rycka till och upptäcka sin chans. Hon rätade på benen, smög sig ljudlöst ett steg framåt och spände bakbenen för att kunna skjuta iväg i fyrsprång.. När hon kastade sig fram flydde hjortarna i vild panik åt varsitt håll. Tiken siktade in sig på en av dem och fortsatte jaga denna tills hon lyckades sega sig upp på dess vänstra flank. Kvickt körde hon sina horn i sidan på hjorten, som snubblade och tappade fart tillräckligt för att Centhamel skulle kunna hugga tag i dess strupe. Hjorten föll med ett brak. Strupen var uppsliten, och de blodsprängda ögonen stirrade oseende ut i tomma intet. Centhamel stod vid dess huvud, flåsande med hakan och brösten rödfärgat av blod. I huvudet  tackade hon hjorten för att den gett sitt liv för att nära henne, innan hon sänkte huvudet och började äta. Några timmar senare lämnade hon kadavret bakom sig, fritt fram för korparna att kalasa på. Hon kände sig mätt och belåten, nästan iallafall, eftersom att skuldkänslorna fortfarande gnagde i henne. Tiken stannade, slickade bort blodet från nosen och vädrade i luften. Den klara doften av vatten strömmade in i hennes näsborrar. Vatten. Ja. Sen sova. Glöm hjorten. Den har det bra där den är nu. Gäspande och med de blå ögonen halvslutna travade hon mot vattenkällan som hon fått vittring på. Den var ingen lång bit, snart nådde hon en liten bäck, eller ja, det hade förmodligen varit en bäck. Nu hade den svämmat över av allt vatten som kommit längre uppifrån Itrozo. Hon stegade ut i vattnet, sänkte nosen till vattenyten och lapade i sig vatten i flera minuter. När hon druckit sig otörstig gick hon ut lite till och sköljde bort blodet från brösten och hakan, innan hon plumsade upp ur vattnet och letade upp en bra plats att sova på. Tiken dunsade ner på marken intill en stor ek där rosenrankorna mjukt lindat sig runt stammen. Hon slöt ögonen, och sömnen sköljde sig över henne och höll henne i sitt mjuka, varma grepp. Tiken sov drömlöst hela resten av natten och den tidiga morgonen, innan hon vaknade av att en gråsparv satt sig på hennes ena horn och kvittrade ihärdigt i hennes öra. Hon ruskade irriterat på huvudet för att få sparven att flyga iväg, innan hon ändrade ställning och återgick till sin morgonslummer. Ingen brådska att vakna.. Ingen alls..
| Sorry för sämst inlägg blahablaha. |

Den vita tiken rörde sig framåt i en kvick trav och de ljusa ögonen glittrade i solljuset. Öronen var spetsade och hon höll upp svansen för att slippa att den skulle släpa i marken och möjligen fastna i något. När ett svagt porlande nådde hennes trumhinnor ökade hon stegens längd en aning, driven utav sin törst. Det gick inte att göra annat än att drömma om det friska vattnet.
Hon fick se till att vara försiktigt när hon joggade fram igenom rosenskogen, hon visste inte riktigt vad de små piggarna på blommorna egentligen gjorde där, men de såg bannemig ut att göra ont. Trampa på en sådan skulle, även om den inte var giftig, innebära en alldeles säkert hemsk smärta. Hon hade svårt för sådant, att ha ont. Smärttröskeln hos varginnan var otroligt låg och det minsta kunde skada henne så att hon knappast kunde gå. I alla fall så att hon inbillade sig själv detta.

Snart glesade skogen ut och öppnade upp sig för solens värme. Trots att en del träd fortfarande letade sig ut emot vattnet var det betydligt färre än i de djupare delarna utav skogen. Men hon klagade inte, för det var sannerligen lika vackert här. Hon saktade ner ifrån sitt travande till vanlig gång. Hennes steg var ganska långa och graciösa jämfört med de flesta, men det gick inte snabbare. Ett leende prydde det ljusa ansiktet när hon studerade platsen medan hon vandrade emot vattendraget. Vattnet som slog emot stenar och skvätte upp emot land var nu destå högre, men inte likt många andra platser. Vattnet som drog igenom skogen tycktes i förhållandevis till andra vatten hon stött på vara lugnt och vänligt. Ingen önskan om ann dränka. Hon hörde det på dess röst, viskningarna som smög upp ifrån den mörka där nere. Hon lyssnade till den ljuva rösten i hennes huvud, vattnet.
Hon hade snart nått kanten till det rinnande och sänkte då huvudet så att den svarta nosen bara var alldeles ovanför ytan. Hon öppnade sedan munnen och sänkte ner den skära tungan och lapade glatt i sig det blöta. Precis som hon föreställt sig kändes det underbart med vattnet som rann nerför strupen och den friska 'smaken' utav det.
När hon kände sig färdig höjde hon huvudet så högt det bara gick och lät den pigga blicken dansa över området. Den stannade hastigt upp när hon tyckte sig se en kropp ligga en bit bort. Hon hade inte tänk på det tidigare, inte ens känt doften utav främlingen då hon var alldeles för inne i sina egna tankar. Hon hörde vattnets viskande och nickade långsamt medan en svag rynka bildades i pannan och huvudet gled på sned. Hon stod endast så i en kort sekund innan hon i en lite mer skuttande trav började närma sig den andre som ändå låg en bit bort. Det hände att hon var orolig ibland, inte ofta, men hon var osäker på hur läget faktiskt var med varelsen.

Det var vår. Vitsipporna hade precis slagit ut sina knoppar och visade sina lysande vita ansikten för världen. Gullvivorna stod späda och solgula i skuggan av lövträden. Bäckens glada porlande fyllde skogsgläntan som badade i det starka solljuset. Vargungen skuttade lyckligt omkring bland blommor och blad, jagandes en citronfjäril som gång på gång flaxade utom räckhåll. Hon var valp igen. Allt var så enkelt. Bara leka, äta, sova, jaga myror och fjärilar. Livet var underbart. Hon tog ett, som hon tyckte, jätteskutt och fnittrade till när hennes nos snuddade vid fjärilens vinge. "Jag ska ta dig!" Tjöt hon och rusade vidare. Fjärilen försvann bakom en stam med ett enomt omfång. Hon följde efter den, och plötsligt tog det tvärstopp. Hon slungades bakåt, slog en kullerbytta och blev halvt sittande, halvt liggande kvar på marken med ett förbryllat uttryck i ansiktet. Fem par ben blockerade hennes väg, fem par mer än välkända ben. Hennes moder, fader och syskon stod framför henne, bildade en tät mur av kroppar. Centhamels svans viftade till och hon höjde blicken, men den slutade tvärt att vifta när hon mötte deras blickar. De var fyllda med avsmak. Hon lade huvudet på sned. Vad hade hon gjort för fel? En rad tankar for genom hennes huvud. Hade hon gått för långt ifrån dem? Hennes moder rynkade på nosen och tog till orda: "You are a disappointment, Centhamel." Fadern nickade instämmande. "You are worthless, Centhamel." Den lilla tiken kröp gnyende ihop. Hjärtat förstod, men inte hjärnan. Kunde inte, ville inte. Hon kröp fram till sin mor, försökte slicka henne på nosen men blev omilt tillbakaknuffad. "Youre a shame. You aren't my daughter." Sade fadern. Ehfra höjde trotsigt hakan. "We will never let you play with us again." Hennes två andra syskon nickade. Centhamel gnydde ännu mer, backade några steg. Vad var det dem sa om henne? Vad hade hon gjort för fel? Plötsligt vände föräldrarna och syskonen, började gå ifrån henne. Ingen av dem blickade tillbaka. Centhamel försökte följa efter, men kunde inte. En osynlig kraft höll fast henne, varje steg hon tog förde henne ännu längre ifrån sin familj. "Nooo! Come back!" Hon försökte förtvivlat springa ikapp dem, för att sedan inse att hon bara hade tagit sig längre ifrån dem. "Mom! Dad! Come back! Ehfra! Chentl! Ehtna! Don't go!" Tårarna rann ur hennes blå ögon i strida floder. "Moooom!" Hennes sorg och förtvivlan ekade genom skogen.
Raganan vaknade med ett ryck. Hjärtat slog stenhårt i bröstet, hon hyperventilerade och blicken irrade runt utan att få fäste. Käkarna och musklerna runt om värkte efter att ha bitit ihop i sömnen. Det tog ett tag innan hon lugnat sig tillräckligt för att förstå att det bara hade varit en mardröm. Allt var bara en mardröm. Det var bara en dröm, det var inte på riktigt. Andningen och pulsen återgick sakta till det normala, och först då fick hon syn på den ljusa gestalten som stod ett antal meter ifrån henne. Hon slickade sig om nosen, försökte säga något med lyckades bara åstadkomma ett rosslande läte. Halsen var torr som sand. Tiken svalde, slickade sig om nosen och lyckades få fram det hon ville säga: "H.. Hej."

Leendet sprack snabbt upp i den vitas ansikte, den andra var i alla fall levande och vid medvetande. Hon lät det högra örat rotera långsamt för att fånga upp främmande ljud medans det vänstra var spetsat emot den spräckliga främlingen.
"Hej!" svarade hon piggt följt utav en högljudd fnissning och leendet växte allt mer. De blåa ögonen granskade henne intensivt, en aning betagen utav hornen som klädde henne. Dessvärre var hon ingen höjdare på att förstå vart gränserna gick så det var snarare mer ett stirrande på främlingens krona. Hon hade aldrig sett något liknande tidigare, men hon kunde inte låta bli avundsjuk.
"Jag störde dig inte hoppas jag? Det var inte meningen att väcka dig..." sade hon ursäktande och de intensivt blåa ögonen leta efter kontakt med den främmandes. Leendet dansade fortfarande över hennes ansikte, det var liksom svårt att låta bli att le. Matoaka valde att inte kommentera hornen för nu, hon ville först och främst se till att allting var okej. Även om det verkade så nu.
Egentligen var det väl inte hennes uppgift, eller ens passande för henne, att leka mamma. Men sen när kunde man inte vara valpig och endå bry sig?

"Hej!" Sade främlingen och fnissade till. Centhamel log lite och nickade artigt, men leendet dog snabbt ut när hon märkte att den unga vargen stirrade på hennes horn. Var hon en sådan där som inte tyckte om raganor? Hon såg inte ut som en sådan.. Centhamel hade träffat på många, alltför många av dessa typer. Majoriteten av de var vrener som med vredesblandad fasa vräkt ut sig både det ena och det andra om henne. Några hade attackerat henne (på avstånd, ingen ville röra vid henne av rädsla att "också drabbas av förbannelsen"), andra hade fräst något om Chaibos avföda, att hon skulle hålla sig borta eller att hon fläckade vrenernas ära. Nej, allt detta hade tryckt ner den lilla självkänsla hon hade till ingenting. Från att inte ha brytt sig särskilt mycket om hornen till att önska att de inte fanns där. Tack och lov slutade den ljuspälsade att stirra. "Jag störde dig inte hoppas jag? Det var inte meningen att väcka dig." Centhamel lät utan att tänka ormtungan slippa ut mellan tänderna för att återfukta nosen. Hon harklade sig lätt, letade efter orden. Det var månader sedan hon hade behövt använda Nordspråket, och hon upptäckte att kunskaperna redan hade börjat blekna.
 "Nej.. Du stör inte alls. Jag.. Jag drömde en mardröm." De blå ögonparen fick kontakt, och raganan log lite. Den ljuspälsade tiken var så full med energi, inte alltför olika en valp. Kanske hade hon bara inte fått lära sig att inte stirra. Centhamel bestämde sig för att förlåta henne. Hon var sådan - förlåtande, artig.. duktig.

Ögonen växte nästan en aning när ormtungan lämnade den främmandes mun, intresserat föll blicken på den, inspekterade den kluvna änden intensivt innan den snart försvann in i hennes gap igen. Aldrig hade hon skådat något liknande, de alla hon stött på hade burit tungor likt hennes egna, betydligt bredare och rundade på slutet. Eller tja i alla fall vad hon visste. Egentligen hade hon ingen aning om vad som gömdes innanför alla främlingars käftar innan de faktiskt lät henne se. Det var inte direkt så att hon såg på deras tungor medan de talade. Henne leende växte medan hon återupptog ögonkontakten med den flerfärgade vargen.
Hon nickade emot den andras svar.
"Bra, bra. Är allt okej då? Självklart menade jag mig inte att tränga på." Rösten var en aning nyfiken men framför allt mest varm då hon faktiskt kände sig orolig för den andre och hoppades på att få det svar hon ville, att allt verkligen var okej.