Lawenya styrde stegen mot nordöst, hon skulle tas sig ut ur månen skog. Det var lika bra att röra på sig, hon ansåg att hon redan hade lärt sig det mesta som gick att lära, sett det mesta som gick att se av Ötamon. Hennes veckor i skogen var nu över.

Efter någon timme så saktades farten tvärt ner, hon behövde vila. Än så hade hon inte sett någon avvikelse av landskapet vilket betydde att det ännu fanns en bra bit skog att traska igenom. Hennes ögon vred sig från ena sidan till andra samtidigt som hon sänkte ner sin bakdel för att komma åt får att klia sig. En låg muttring kunde höras om hur stel hon var och att hon definitivt borde sova på något varmare ställen. När hon kom, upp i stående position så blickade hon upp mot träden kronor för att avgöra vart solen befann sig, men det enda hon såg var par solstrålar som trängde igenom skiket av löv. Med styrkan av strålarna så räknade hon lätt ut att det var dag, inte morgon eller kväll, vilket dög väl. 

Stegen började igen efter att Lawenya hade klargjort att det fortfarande fanns tid för att röra på sig. "Minst fem till sju dagar i Itrozo.." mumlade hon för att räkna ut hur lång tid det skulle ta för henne att ta sig till sitt mål.

[Lite segt startinlägg xc]

Aimeus kunde inte klassas som den vassaste klippan i grottan. Hanvargen tog livet som det kom, och funderade inte för mycket på saker som var på tok för komplicerat för honom. Han levde ett enkelt liv. Det han inte förstod sköt stäppvargen åt sidan, lämnade problemet åt någon annan som faktiskt kunde begripa sig på det.
Trots det hade han ett gott hjärta. Aimeus ville de flesta gott och försökte hjälpa till så mycket han kunde. Trots att han ibland snarare förstörde än hjälpte så tog han alla motgångar med ett leende.

När den fläckade hanen tog sig fram igenom Ötamon kunde han inte låta bli att förundras över urskogens skönhet. Det var lite svårt för honom att begripa hur trä kunde vara fint, men trots det ifrågasatte han inte att det faktiskt var vackert.

När en skepnad skymtade framför honom stannade han, drog blicken över silutten, och fastnade med de blå på ett par horn. Va?
Han blinkade till och försökte förstå. Det var en hjort framför honom, det kunde han tydligt se. När han tänkte på det så var dock hornen inte hjortlika alls. Snarare getlika. Så komplicerat.. Det förstörde Aimeus perfekta teori. Kanske var det en blandning? Men det fanns varglika drag på varelsen framför honom, och doften gick inte att ta fel på. Sanningen blinkade honom i ansiktet. Det som stod framför honom var en varg, om än en underlig sådan.

För ett kort ögonblick stod han helt stilla, men undantaget för öronen som spelade på huvudet. Vad skulle han göra? Hanen kände hur den välbekanta blygheten smög sig på, men backade inte. Han ville inte vara ohövlig. Eftersom den - hon? Det luktade hona - såg så udda ut skulle det vara elak att backa. Det kanske hon skulle ta som en förolämpling.
Aimeus svalde och tog ett steg framåt. Han var för osäker på sig själv för att tycka om att prata med främlingar. När han sedan märkte att han verkade bli accepterad brukade badet över tungan lossna.
"Hej", fick han nervöst fram.

Lawenya kunde känna att något nytt fanns i närheten. Dofterna drogs in igenom hennes nos och hon var inte sen med att förstå att det var en varg, vilket fick henne att stanna.
Det var hennes huvud som rörde sig först, hon granskade hanen innan hon sakta lät kroppen följa efter. Det första hon kom att tänka på var den främmandes päls, lik en leopards. Svansen på främlingen var något större än hennes. Ögonen, till skillnad från hennes mörka, var blåa.


"Hej"
Hälsningen hade brutit tystnaden, de främmande verkade inte hotfullt, utan mer blyg. Vilket kunde beskriva henne själv i stunden, dock så blev hon något mer framåt av den andras blyghet. "Hej" hennes pigga ögon fortsatte att granska den främmande hanen, letade efter minsta rörelse eller förändring i hanens beteende.
Lawenyas huvud bars högt, dock inte så högt att det kunde tolkas som hotfullt. Hennes blick var mjuk och vänlig och tonen i rösten var välkomnande, en aning avslappnad för ovanlighetens skull. 

"Jag är Lawenya, och du är?" för en gångs skull så gick det enkelt att få fram orden, och hennes röst var fortfarande välkomnande. Hon ville gärna få igång ett samtal med den blyge, det var inte ofta hon träffade hanar som liknade leoparder. För några sekunder så tänkte hon säga att han inte behövde vara orolig, men lade tanken åt sidan.

Aimeus visste inte om han skulle bli lättad när honan svarade honom och omedelbart kvävde de få kvarvarande misstankarna om att hon var en avkomma från en get och hjort.
Ha kände hur hennes mörka, pigga blick gled över honom. Hon verkade alert och hade inte visat några tecken på att döma honom. Han slappnade av något.
Honan bar huvudet högt, men när hans blick sökte sig till hennes ansikte märkte han att hennes blick var mjuk och vänlig.

Tiken presenterade sig som Lawenya och i samma håva undrade hon vem har var. Aimeus antog att hon menade namnet - hon kunde väl knappast undra vem han var? Borde inte det vara lite oartigt vid första möte. Hennes röst var så avslappnad och välkomnande att han slappnade av ytterligare.
"Aimeus", svarade han. Antagligen borde han fortsätta samtalet där, men kom inte på något att fråga. "Så öhh.. Trivs du här Lawenya?" Det var det enda han kunde komma på.

"Så öhh.. Trivs du här Lawenya?"
Hon drog lätt i mungiporna, men höll undan ett fnitter. Frågan var söt, inte så mycket mer. Den på mindre henne om valpar och deras olika frågor, men nu var detta inte en valp och dessutom en blyg varg som hon inte ville skrämma iväg. "Ja, men jag ska vandra vidare till Itrozo. Får jag fråga vad du själv tycker om Ötamon Aimeus?" hon log fortfarande. Att ha stött på en annan blyg varg var inte så illa, samtalet gick en aning segt men det gjorde henne inte så mycket.

"Har du sett hur blommorna nästan lyser på natten?" frågade hon samtidigt som hon slängde en blick på blommorna. Hon skulle sakna de, hur de lös upp de annars så svarta och lite kusliga nätterna. Hon skulle se till att vandra tillbaka om några månader, förhoppningsvis. Lawenya granskade blommorna samtidigt som hon lyssnade av omgivningen, ingen annan främling verkade vara i närheten, eller någon fara. Hon rörde lätt på huvudet samtidigt som tungan gled över nosen, och hennes ögon las på Aimeus igen.

Aimeus trivdes i att Lawenya log så mycket. Det gjorde det enkelt att tycka om henne och att känna sig bekväm i hennes närhet. Det brukade oftast ta längre tid för den blyga stäppvargen att känna sig trygg i någon annan främlings sällskap, men tiken med horn framför honom verkade förstå hans handikapp och handskades varsamt med honom.
Hon berättade att hon skulle vidare till Itrozo. Aimeus kunde först inte komma ihåg var den platsen låg. Stäppvargen koncentrerade sig hårt, och det fick resultat. Han mindes. Itrozo var ju rosornas skog, granne till Ötamon! Han hade varit så fokuserad på att knäcka tankenöten att han nästan missat Lawnyas följdfråga.
"Jag tycker om det, faktiskt!", svarade han glatt. Om Aimeus hade tänkt till hade han kanske funderat över varför han la till faktiskt i meningen, men han märkte det inte ens.

Hanen vände blicken till omgivningen. Jo, han trivdes i Ötamon. Månskogen hade fångat hans intresse, men samtidigt ville han inte stanna här. Han skulle ju ner till Kawazatriskogen för att träffa sin mor!

Har du sett hur blommorna nästan lyser på natten?

Den nya frågan tog Aimeus med överraskning och han återvände från sina tankegångar. Han vände snabbt upp blicken till hennes ansikte och skakade på huvudet. Nä, det hade han inte sett. Han brukade oftast sova när ljuset dog ut.
"Nej, jag tror jag missat det", mumlade han generat lite undvikande, ville inte riktigt berätta att han brukade ha regelbundna sovtider.

[Haha åh, Skrik snackade om "Aimenya" förut xD<3]

"Nej, jag tror jag missat det"
Lawenya lät sig själv sätta sig ner, endast för att försöka förmedla lugn. Hon skakade lätt på sig ända ut i svanstippen innan och lät blicken lägga sig på Aimeus. "Det är helt otroligt" hennes röst var pigg och klar samtidigt som hon drömde sig iväg. "Det är inte likt något annat, blommorna lyser som av sig själva. Det är nästan.." hon lät tungan glida över nosen innan hennes leende blev allt större. "Magiskt" hon återvände sakta tillbaka till verkligheten, smått ledsen för att lämna Ötamon, men hon var en vandrare och vandra var just var de gjorde. Hon var lite smått förvånad över att han inte hade sett blommorna, men till en början så hade hon sett de av en ren slump. Hon hade vaknat mitt i natten till skenet av femtiotals blommor som sken upp natten. Nätterna hade blivit följt av andra nätter.

Lawenya rörde på sig, sträckte ut de högra bakbenet samtidigt som hon försökte komma på något samtalsämne som fick igång deras samtal mer. "Hur ser Numoori ut mot öst? Jag har nämligen inte tagit mig dit. Än" leendet och tonen i rösten dröjde fortfarande kvar.

[Aww <3. Vet inte riktigt vad jag ska skriva för stunden ^^' ]

Aimeus försökte föreställa sig de bleka blommorna skina, men det var svårt. Allt han kunde se var de sköra, vita kronbladen som oskuldsfullt vinklade upp mot skyn. Han kunde för all del inte alls förstå hur något sådant kunde lysa.
"Det låter fantastiskt", suckade han.

Lawenya undrade hur Numoori var i öst. Aimeus hade inte en susning. Hans resor hade bara varit i den västra delen av landet, och han hade aldrig slagits av tanken på att dra sig mer österut.
"Jag har aldrig varit i öst", svarade han efter att ha tänkt efter en kort sekund.

[så kort .___.]

Ljudet av en avbruten gren ekade i skogen, ljudet som inte gick att ta miste på. "Kom" hon lät mer allvarlig nu, men fortfarande vänlig. Lawenya rörde sig näst intill ljudlös igenom skogen. När hon drog in och analyserade dofterna från omgivningen så fick det inte att ta miste på vad det var för något, en hare.

Platsen låg inte mindre än några tiotal meter bort, där satt en hare i sin fulla sommar päls. Genast vattnades det i munnen på Lawenya, hon vände sig mot Aimeus med ett leende. "Är du hungrig?" hon pratade lågt för att inte skrämma iväg det eventuella bytet. Lawenya ville gärna bevittna någon annans jakt, då hon aldrig någonsin hade sett någon jaka när hon kom till Numoori.

"Vill du ha den så får du ta den" hon pratade fortfarande tyst samtidigt som hon försökte utmana honom att gånga den.

[Lite smått PP, ifall det är ok?]

Lawenya lät mer allvarlig när hon kallade på honom, ville att han skulle hänga med och se vad det varit som lät. Aimeus gick något spänd bakom henne när de båda ljudlöst flöt fram igenom skogen. Det luktade starkt av hare. Han svalde när saliven rann till i munnen.

Lawenyas röst var låg då hon åter talade. Aimeus kastade en snabb blick på bytet. Det var han nog, men det var mest för att få springa som han ville fälla den där kaninen. Law fortsatte tyst. Han fixerade den med den blåa blicken.
"Jag tar den", svarade han snabbt. Haren verkade ana oråd. Den satte sig upp och spanade, och hanen stelnade till. Men så fort haren åter var lugnt sköt han iväg. Djuret reagerade snabbare än vad han trott, och snart var en kapplöpning inledd.
Men Ai var snabbare än vad vanliga vargar var, mycket snabbare. Det var trots allt inte hans kraft för intet. Det var inte svårt för honom att vid första bästa raksträcka fälla bytet. Så fort som möjligt återvände han till henne med haren i munnen.
"Här", sa han glatt.

Farten i Aimeus fick Lawenya att rycka till, hon hade aldrig anat att någon var kunde röra sig så fort. Hon försökte hålla blicken på hanen, men att röra ögonen så otroligt fort fick det att värka i hennes huvud.

När haren plaserades framför Lawenya tog hon ett steg mot haren öppnade lätt munnen innan backade igen. Tanken att få äta först var lockande, men det var inte hon som hade fällt bytet, det var Aimeus. "Ät du, jag kan ta det som blir över" hon log lätt och pratade nu i normal samtalston, rösten lät mjuk och vänlig.

Lawenya vek benen under sig och satte sig ner, hon granskade Aimeus, fortfarande förvånad och lätt imponerad över att han kunde röra sig så otroligt fort. Än kunde hon inte använda sin egen kraft, då och då undrade hon ifall hon verkligen hade kraften, att stunden då hon kort hade omvandlat sig till något annat som ung, verkligen var sann. Vargen som hade berättat det för henne hade varit lite.. konstig. Hon hade inte trott henne till en början, samtidigt som hon otroligt gärna ville tro på det.

[Rollspelet avslutas, Aimeus gav Lawenya haren och de pratade lite innan de skiljdes åt]

[Avslutat]