Kawazatri var alltid levande, fåglar sjöng, apor skrek, små landsdjur gav ifrån sig tysta, grymtande ljud. Men när den högresta Vrenhonan skred fram blev allt tyst. Till och med vinden verkade dö bort. Skogen respekterade (eller fruktade?) Vrenen. Eternity's päls, mörkt stålgrå till färgen var fuktig. Hon har gått genom flera buskar och de fuktiga löven lämnade vatten på pälsen. Det var i och för sig nyttigt, pälsen fick sig en naturlig tvätt men det roade inte tiken. Hon ville ut härifrån, ut på plan, öppen mark.

Eternity stannade då och då för att korrigera sin färd. Hon har redan gått vilse flera gånger och när doften av öppen mark var så nära ville hon inte gå i en cirkel för att hamna på samma plats igen.

Den gråa vrenen hade tillfälligt lämnat Byomi och trätt in i Kawazatriskogen. Hon hade haft fel när hon trott att det skulle bli svalare - snarare tvärt om. Kawazatr var en kvav, fuktig djungel. Inte alls hennes typ av mark.
Araiel hade för tillfället lämnat Tamon under ursäkten att hon jagade. Det var på sätt och vis sant, men ibland ville hon bara vara ensam lite. Vrenhonan var inte van vid att vara så social som hon tvingades vara när hon reste med någon. Det tog lite tid att vänja sig.
När en annan varg doft letade sig in i hennes välutvecklade nos var det därför hon först tvekade, men ändå styrde stegen bort, av den simpla anledningen att hon var nyfiken. Hon tyckte om att vara nyfiken. Det drev henne till att tala, att ta kontakt med vargar hon annars skulle ignorerat. Sedan var det så fritt att uppfylla nyfikenhetens krav. Det tyckte hon speciellt mycket om. Frihet var den största gåvan hon någonsin fått och någonsin skulle få, och inget skulle kunna ta ifrån henne den.

Vargen skymtade längre fram mellan trädstammarna. Araiel drog fram det yttre mörkret ur sig själv och täckte av ren vana sin kropp innan hon insåg vad hon höll på med och lät mörkret glida tillbaka.
En vrenfrände, kunde hon konstatera när hon kommit närmare.
"Var hälsad.", sa hon lågt, men tillräckligt högt för att överrösta det skränande djurlivet.

[Avslutar här i och med att Lea lämnat Numoori.]

Araiel visade tänderna av irritation när den andra vrenen bara vände på huvudet, log nedlåtande och lämnade henne där. Hon fnös tydligt, men lyckades hålla sig i skinnet och återvände mot Tamon sida.