[Utspelar sig ungefär i samtid, dock efter, med Legendernas tidevarv ;D ]

Som alltid i Kaiwood, låg ett tryckande mörker under de tätaste av kronorna. Trots att solen fortfarande gav ljus i sitt sjunkande läge så tog livet ett kliv tillbaka för att ge utrymme för den annalkande skymningen. 
Uppe bland de än ljusa topparna kilade Chay över grenarna med riktning mot de inre reviret. Han hade gjort sina uppgifter;  ägnat ett par dagar åt att säkerställa flockrns status i revirets utkanter och patrullerar de sydligare områderna av reviret. De hot han funnit hade antingen avlägsnat sig frivilligt,  eller så hade han fått dem ångrat sig när de inte gått sin väg första varningen.
Chay gillade varningar.  Det gav en chansen att tänka över saker och ta beslut. 
Ibland dock, så var det lättast att bara låta tystnaden och höjd vara nog för att ta ut en fiende innan det ens var ett hot. Få överlevde en direkt träff mot nacken eller ryggen när man tog sats från grenarna. 

Han gled ned för en lutande stam, och hoppade de sosta två metrarna till marken. Landningen var tyst, och barren dämpade den överflödiga dunsen. Han var inne i det inre reviret,  så nöra det hål han kommit att kalla för sin lya. 
Få fick plats i flockens huvudlya; den som de mest prestigefulla fick vistas och där de som förtjänande det fick vara. Chay hade aldrig varit en av dem. Inte på det sättet. 
Solen försvann under trädens toppar, från marken var himlens mörk och grå av moln. Lila kantade himlavalvet, men det var inget i jämnförelse med vyn som träden kunde erbjuda.
Hanen suckade. Natten var ung, och han var trött i kroppen efter dagar av hårt arbete och högt tempo. Inte heller hade han hunnit med att jaga ordentligt utöver någon enstaka ekorre han knipigt i förbifarten. 
Jaga, rapportera till Shiva, återgå till uppgifterna han normalt skötte. 
Ändå, trots att tiden för vila var begränsad, så kändes sömn alltför långt bort.
Den mörka hanen stod stilla vid det skeva trädets rot. Hållningen var rak men avslappnad, i tron om att han var ensam.

När den lilla tikvalpen spatserade fram mellan trädstammarna sjönk solen långsamt, utan att omgivningen under träden förändrades så värst mycket.
En knappt hörbar duns fick öronen att rycka till och huvudet på valpen vreds sakta åt hållet det kommit ifrån. Ljudet var absolut inte långt bort - hon tvivlade på att hon skulle kunna hört det om det inte varit i närheten - och Pai blev nyfiken. Hon satte den något knubbiga kroppen i rörelse och småsprang lätt fram över den barrtäckta marken.
Paimonia letade med sin telepati efter sinnen, och fann ett, inte alls långt bort. Det var stilla, och hon närmade sig. Hon skyndade sig, och snart kunde hon se hanen som sinnet tillhörde. Hon kände igen honom. Han var son till Nisha - anden, men ingen Kali pratat om så mycket. Han kunde knappast vara så viktig då. Hon fnös lågt och stannade några meter ifrån honom, utan att säga något. Ärligt talat hade hon bara velat kolla var ljudet kom ifrån, inte dras in i en konversation av löjligt småprat.

Solen blödde när den försvann nedanför trädens toppar. Kvar var ett rött sken mot de svarta gestalterna ovan. Än var det ej natt, för utan större ansträngning kunde man se färgerna och konturerna runt omkring.
Chayan stelnade till när lukten välde över honom. Inte främling, för den bar tydliga spår av flocken, men likväl så var det även uppenbart vem, eller vad, det var. En utav kalis avkommor.
Han var inte rädd, det var han inte, men med häpnadsväckande kraft kastade han sig upp mot det sneda trädet och kilade uppför barken. Lika snabbt som han upptäckt avkommans lukt var han ett par meter upp och halvt dold i skuggorna runt omkring. I mörkret glödde de gröna ögona, där han såg nedåt mot luktens källa. 
Han talade sällan med Kali, och utöver revirsuppdateringar medlemmar emellan så hade de inget att tala om tillsammans.

Den lilla nosen rynkades när flockmedlemmen slank upp i träden och allt hon kunde se var de gröna ögonen som glödande såg ned på henne. Paimonia ville att han skulle komma ner igen, så hon kunde se honom tydligt. Så störande.
Valpen sökte efter hans tankar med sitt sinne, och fann hans uppe i trädet. Inte för att hon kunde få ut något vettigt ur dem. Hanen verkade inte tänka på något särskilt, och hon var inte skicklig nog på sin kraft för att kunna göra något mer avancerat än att läsa lite ytligt.

En låg fnysning lämnade tiken. Hon slängde en sista blick med de svarta ögonen upp mot hanen med de gröna ögonen. Han verkade inte vilja komma ned. Valpen vände sig tvärt om och travade iväg. Det fanns ingen mening med att stanna här om inte han visade någon. Och hittills hade den andres uppförande bara lett henne åt en enda slutsats - han var ointressant. Dumt att slösa tid på.

[Pai finner inget mer intresse i Chay xD Om inte han gör något spännande så kan du nog avsluta rollet xD *jäkla Pai som vägrar ha långa roll*]

[[Då kan vi säga att rollet är avslutat x'D hennes uppfattning om honom är lämplig och väldigt IC ;D ]]